Oro som förnamn
Ja, såväl Kalle Karlsson och hans stab som spelarna har fått ta emot risbastu från alla möjliga håll på senare tid, och det har varit förtjänt. Givetvis har det handlat om tankarna kring startelvor och valet att knappt genomföra byten, framför allt inte i god tid för att förändra matchbilder – men också om uddlöshet i sista tredjedelen. Vi har förvånats. Vi har heller inte fått några direkta orsaksförklaringar, utan mest tomma ord och i mina ögon klena försök till analyser. Därför stärkte det en smula att Nikola Vasic, trots att han bör ha känt stor frustration inte minst i derbyt, inför VSK valde att försvara sitt älskade klubbmärke.
Så vad skulle vi få denna söndag? Nej, det blev ingen Noah Persson från start den här gången heller, något som visat sig vara ett misstag tidigare eftersom det förvandlat Victor Lind till något han inte är. Frank Junior Adjei in från start i stället för Oscar Johansson Shellhas; inte mycket att säga om det. Annars var den stora överraskningen upptäckten att Dennis Collander var truppredo; det har trots allt varit uttalat från ledningshåll att han inte är Hammarby-spelare längre. Från initierat håll fick jag dock höra att han sett vass ut på Årsta, och vem kan inte önska honom all support! Grundkänslan var ändå oro.
Frustration som mellannamn
Färska siffror visar att Hammarby hittills i år har tillbringat hela 76 procent av matchspelet med bollinnehav på offensiv planhalva. Det är en imponerande siffra, men siffror betyder just ingenting när de inte resulterar. Faktiskt rätt häpnadsväckande att inte bara måltorkan fortsätter, utan i lika hög grad xG. Som Paulos Abraham konstaterade i halvtid: ”Vi är för lättlästa.” Ja, det krävs inget större geni för att komma fram till den analysen. Oskicklighet? Skälen är givetvis många.
Möter Hammarby ett lag som utifrån sina förutsättningar inte enbart har strukturerat sig offensivt ungefär som oss, med högt presspel och blixtsnabba kontringar, utan dessutom är extrem disciplinerade bakåt så länge orken finns, ja, då är det inte enkelt. Kanske var det just därför avsluten blev för få första 45, för felriktade, för impulsiva. Viljan är så att säga starkare än förmågan att leverera. Kort sagt frustration. Lättlästa, absolut, men då är det också i vårt fall Kalle Karlssons ansvar att styr om och rätt under pausvilan. Snabbare och tydligare byten aviserades också från dennes håll.
De fick vi vänta på, men det fanns annat att glädjas åt sista 45 plus 5. Väldig uppryckning direkt, snabbare, tydligare, större individuell kvalitet. Bästa Bajen-halvleken på bra länge. 3-0 var i underkant och även om jag brukar tjata om att siffror inte betyder något säger följande något, när det resulterar: 25-3 i avslut, 10-0 på mål, 7-0 i hörnor. Att tålamodet och överlägsenheten faktiskt lönade sig den här gången, hållen nolla och islossning poängmässigt, spelare som svarade för genuint starka insatser (Victor Eriksson, Frank Junior Adjei, Hampus Skoglund, för att nämna några), häng i tabelltoppen och som grädde på moset att Dennis Collander fick göra ett vackert bejublat inhopp: Det går inte att nog betona betydelsen av detta!
Lättnad som efternamn
Alldeles oavsett resultaten i den sjätte omgångens resterande matcher i dag och i morgon parkerar Hammarby på en topp 3-placering, och vi skall suga ett tag på den karamellen några dygn innan det är dags för förberedelserna inför match på Ullevi mot ett skakigt IFK Göteborg. Andrum är andrum, även om grönvita frågetecken fortfarande behöver rätas ut. Och känslan just nu är trots allt mer lättnad än något annat.
Naturligtvis kommer jag personligen att unna mig en eller annan övermodstanke, som att vi faktiskt inte alls är borta från guldstriden, men från känsla till handling är det en långs, snårig väg att gå. Förhoppningsvis kommer vinsten mot ett riktigt bra Västerås inte bara plana ut i övermod även hos grönvit trupp och stab utan ännu hellre i justeranden och självkritik, för det kan sannerligen bli ännu bättre. Så hög höjd finns det.
