En tung kostym att bära

Jag var inte ensam med att ha överskattat blixtvärmens varaktighet, fler på västra stod och huttrade i majrusket. För lättklätt på läktaren, men favoritskapskostymen har verkat väl tung att bära under inledningen av allsvenskan. En säsongsinledning med känslomässiga toppar och dalar, men det handlar nog mer om förväntningarna än något annat. Förlusten mot Sirius och kryssen mot Halmstad och Djurgården svider, men är långt ifrån någon katastrof. Ändå kändes det inför matchen som att bufferten för Kalle att göra någon plattmatch är borta. Ett till poängtapp mot beskedligt motstånd från misär, avgå alla och nästa år då jävlar. Nåväl, vädret och senaste resultaten till trots var det äntligen dags att se Bajen spela fotboll igen. Kul!

”One-to-one problem, yes. Five-to-one problem, too much ask anyone”

När matchen blåses igång dröjer det inte länge innan de senaste kryssen och framförallt spelet i dessa matcher gör sig påmint. Det såg.. trögt ut. Anfallsspelet var sig likt - boll ut på Madjed som var isolerad på högerkanten. Ofta mot halva Västeråslaget som uppenbart såg riskerna med att utsätta Philip Bonde ensam mot Montader. Även om Madjed är en av seriens starkaste dribblers är 5 mot 1 inga fördelaktiga odds, ens för honom. Too much ask anyone, hade Mr Miyagi förklarat om han varit vid liv. Skoglund fyllde på som vanligt och försökte jämna ut oddsen men mot ett uppställt handbollsförsvar är ytorna trånga och Bajen saknade återigen nycklar för att bryta upp det lågt stående försvaret.

”Skalle-Per din jävla sopa”

Buropen började tidigt, både mot spelarna och egentligen alla som kom i någon förbannads synfält. ”Skalle-Per, du har ett jobb din jävla sopa”. Den tunnhåriga linjedomaren hade en tuff resterande match mot västra, eller egentligen en man på västra, efter ett felaktigt dömt inkast. Annars var det mest det sedvanliga ”Amen, skjuuuuuuut”. Jag delade irritationen. Det mest frustrerande var nog att kortpassningsspelet sällan ledde någonvart. När vi väl spelade oss ur Västerås höga press hände det lite eller ingenting. VSK trycktes ner i planen, absolut, men stundtals upplevs det som att det är slutmålet. När vi väl får möjligheten att attackera mot ett oorganiserat, felvänt försvar tar vi aldrig chansen. Tryck ner, tryck ner, tryck ner till VSK står med 11 man i eget straffområde och därifrån försök hitta obefintliga lediga ytor. Abraham ville bli mer delaktig i uppspelen och agerade både defensiv mittfältare och vänsterback. ”En extremt komplex roll” som KK beskrev anfallspositionen i veckan. Jotack.

”Nämen skjuuuut inte förfan” börjar nu ta över efter ett par halvtaskiga avslut från bl.a. Lind och Adjei. Skoglund har ett avslutsläge i straffområdet som hade gått ut till inkast om det inte stoppats påvägen. Ja, det var en frustrerande första halvlek som påminde läskigt mycket om den mot Halmstad, med skillnaden att denna match alltjämt stod 0-0. Mycket att vinna i andra och trots trögt spel var Västerås nedpressade och skapade inte mycket efter Boudahs stolpträff.

En ny förväntan i rösten

Senaste åren har 0-0 i pausvilan med liknande matchbild inte varit alls oroande. Snarare en övertygande, kollektiv känsla att det kommer lösa sig kommande halvlek. Men 2026 har den känslan förändrats. Är det kostymen som tynger ner axlarna, att man är något fastbunden, lite mindre avslappnad? Vi SKA ju vinna sådana här matcher. Relativt enkelt också. Jag vet inte, men det är inte samma.. glädje. Förbannat från läktarhåll efter första felpassen, och så ska det kanske få vara, men den allmänna uppfattningen verkar vara att Bajen ska leka hem varenda match hur enkelt som helst. Kryss i halvtid är totalt oacceptabelt. Hursomhelst 45 minuter kvar att spela.

”Ameeen skjuuuuut då för i helvete”.

Matchen igång igen. Det intetsägande spelet i första halvlek påverkade säkerligen, men de första 10 minutrarna av andra halvlek var elektriska. Tempot höjdes ordentligt, pulsen på läktaren steg, det kalla vädret och de tunga axlarna kändes plötsligt mindre påtagligt. Varenda spelare såg som pånyttfödd ut. Madjed utmanade med fart för första gången i matchen och gled förbi åtminstone 3 jagande VSKare och träffade stolpen. Adjei lyssnade på läktaruppmaningen och sköt, precis utanför. Allting kändes plötsligt roligt igen. Fan, Bajen ändå!

28-miljoners-foten

I den 67e matchminuten kommer det förlösande ledningsmålet. Skoglund slår en precis passning till Victor Lind som tajmar bollen perfekt och dundrar in 1-0 utanför straffområdet. En så kallad 28-miljoners-träff. Vasic som stod redo att hoppa in fick dra på sig överdragsjackan igen.

Nervositeten nu bortblåst. Anfallsspelet mer levande, aggressivt och vägvinnande. Adjei slår ett inlägg som Victor stångar i ribban. På returen får Fofana en felträff som hamnar hos Paulos å så var det 2-0, sex minuter efter ledningsmålet. Noah Persson, som något förvånande var bänkad, hoppade in istället för Lind medan en för dagen blek Besara ersattes av Kabore. I den 86e minuten får den inbytte Noah bollen centralt och sätter Madjed i läge i straffområdet. En Robben-patenterad skottfint för att lägga över bollen till vänsterfoten som han sedan placerar in bakom en chanslös Jäger. 3-0.

Ett efterlängtat inhopp

”Sååååja”. Nyinbytte, övertaggade Vasic tokrusar in i press och blir bortgjord med en enkel sidledsförflyttning men inställningen uppskattades från läktarhåll. Nikola fick sitt inhopp till slut, men det var en annan inhoppare som hade väntat aningen längre. Dennis Collander har gått genom helvetet och kommit tillbaka minst fyra gånger och är nu förhoppningsvis, knack-knack-knack, tillbaka på en fotbollsplan för att stanna. Han var en slarvig passning från att hamna i friläge men det gjorde inte speciellt mycket. Hjärtevärmande kramar från hela tränarstaben och en ramsa mot kortsidan efter slutvissla. Välkommen tillbaka, Dennis!

Det är en ständig bergådalbana att följa Hammarby, en halv livstid känslomässigt och fler än en 180-graders vändning i var den här säsongen kommer leda under 90 minuter. Hemma mot Västerås. Förhoppningsvis kan den där kostymen kännas mer och mer bekväm ju längre säsongen går och såväl spelarna som läktaren växa in i favoritskapet. Men framförallt ska vi våga skjuta. Det är alltid tufft.