Intensiv start. Minst sagt.
Om någon av oss tittare inte var riktigt påkopplade när matchen började så vaknade vi snabbt. Under bara tiotalet minuter hände det tillräckligt för att samla ihop till en normal halvleks highlights. Ponne tappade boll, två hemmaspelare blev tokfria men en kombo av dåligt beslut och bra räddning fredade MFF-målet. AC kom fri, målvakten kom ut och... ja, om han fällde eller inte är svårt att avgöra. Men AC hade i alla fall inte mycket annat att välja på än att hoppa för att inte riskera skada. Det gav honom ett gult kort. Strax därefter revs Ekong ner, utan någon åtgärd av domaren. Och, som kronan på verket får sen Ponne en smäll i huvet som tvingade honom att byta.
Men uppförsbacken kunde ändå bli brantare
Ovanstående kunde ju liksom räcka kanman tycka. Men nädå. I en film som jag tycker mycket om är en favoritreplik: "Waiting for an englishman to get going is like watcheing a lame snail climbing up a high wall". MFF:s uppförsbacke blev jobbigare än så när AC, efter en allt annat än snygg tackling, också blev tvungen att byta. Brutalt lindad om ena benet. Ett par minuter därefter satte hemmalaget 1-0 i ett fint anfall. Straqx innan dess hade Hugo Bolin ett avslut i stolpen. Som surnad grädde på moset fick sen LBJ sitt andra gula kort och fick lämna planen. Och, för att fullända denna halvlek satte sedan tjeckerna tvåan.
Det här med domaren...
Jag undviker, så mycket jag bara mäktar med, att undvika klagomål på domare. De gör misstag, ja. de ska fatta beslut om händelser i ett ögonblick när vi sen granskar allt i repris på repris på repris. Jag är också ständigt på sonen om att inte skylla på domare. Men alltså... idag... Mannen i svart verkade onekligen ha något emot världens vackraste färg och älska rödblått. Såg man inte matchen så skulle man kunna hävda att det bör ha varit rättvisande om båda lagen fick varsitt rött. Men faktum är att domaren inte ens visade någon tendens att ge någon annan repressalie än frispark när Skogmar blev nersparkad. Det var VAR (som jag ändå hatar) som steppade in. När lugne och, i mina ögon objektive Fjällström vid flertalet tillfällen blir bestört och bland annat ropar bland annat ""Herre jävlar" i direktsändning, så vet man att något är snett.
Och så det här med målvakter...
Den som efter den här matchen skyller mål och förluster på Robin Olsen, den har nog mest problem med sig själv. Idag gjorde Robin det bra. Han gjorde flera fina räddningar. Punkt. Jag lider med honom att det inte bidrog till ett bättre resultat. Lite i skymundan av detta så går det knappt att beskriva hur glad jag blev över att se Johan Dahlin i en matchtrupp igen. Ja, det är säkert en bit kvar tills han är helt och fullt matchklar. Men ändå. Något positivt i allt mög.
Besvikelse av annan karaktär
I många matcher den senaste tiden har besvikelsen över resultaten också handlat om hur det sett ut på planen. Vilket, i ärlighetens namn, i många matcher varit uselt. Men idag tycker jag inte vi är usla. Långt ifrån. Men allt som kan gå emot oss gör det. Det är liksom inte rimligt att man inom en kvart får två av sina viktigaste och mest erfarna spelare skadade. Ovanpå en massa annat. Allt som kunde gå fel gick fel. Idag skäms jag verkligen inte. Idag är jag bara ledsen. Och frustrerad. För pågarnas skull. Och för oss supportrar.
