"Tillbaks till Superettan! Fy fan, vad hände? Det är kört! Tjänstefel!" Det var några av reaktionerna jag läste på dagens startelva. i sociala medier Jag var själv absolut förvånad och även orolig över ett par av valen Coach Ramirez gjort. Men, som jag brukar säga ,så förutsätter jag att tränaren kan mer om fotboll och framför allt om spelarnas dagsform än vad jag gör, precis som jag antar att jag kan mer om handarbete än han. (Vore btw väldigt roligt att bli överbevisad om det sistnämnda. Att bli uppläxad av Ramirez om virkning eller knyppling, det vore något).
Startelvan som väckte så starka känslor hos många var denna: Dahlin, Stryger, Djuric, Rösler, Lundbergh, Ali, Rosenberg, Karabelyov, Skogmar, Haksabanovic, Botheim. Unge Theo har inte imponerat som just vänsterback, så att se honom där kändes nervöst, i synnerhet då han skulle ställas mot en "Taha-Ali-motsvarighet" i AIK. Och Karabelyov imponerade inte senast han fick chansen från start. Men, ja, det visade ju sig bli ganska bra till slut.
I intervjun inför matchen sa Ramirez att han ville se oss ha boll en hel del, eftersom AIK vill ha mycket boll och vara spelförande. I de inledande minuterna var det AIK som pressade högt och MFF hade svårt att spela sig igenom. Men det ändrades ganska snabbt MFF-spelarna började hitta ytor och spelvägar, och tog sig fram i många riktigt bra anfall, och det var oftast på högerkanten som det hände saker.
Efter dryga tio minuter skapade MFF en riktigt bra chans genom bra samarbete mellan Stryger och Ali. Bollen gick sen till Haksabanovic vars skott ledde till hörna. På hörnan tog han ytterligare ett skottläge och för nån tiondel trodde jag att bollen gick in.
AIK var absolut inte ofarliga, det blev en del snabba spelvändningar, men utan att de lyckades komma till riktigt giftiga chanser - det kändes farligare i MFF:s anfall. Men det var en händelserik första halvlek. Otto och Karabelyov krigade bra på mitten, med god hjälp av sina lagkamrater. Och cirka 25 minuter in i första halvlek gav det utdelning. Skogmar pressade bra, vilket hjälpte Otto till en riktigt fin brytning vid mittcirkeln. Han spelade fram Haksa, som imponerande chippade bollen till bortre stoplen där Botheims fina panna fanns och 1-0-målet var ett faktum.
Det bjöds på fler chanser under halvlekens gång. MFF vågade hålla boll, vågade ta avslut och gjorde helt enkelt en riktigt fin fösta halvlek. Målnickaren Botheim hävdade att det var lagets bästa så här långt under Allsvenskan.
Under TV-sändningarna presenteras ju massor av statistik med mer eller mindre väsentlig koppling till pågående match. Till exempel visade man att MFF vinner majoriteten av de matcher man tar ledningen i. Matcher mellan MFF och AIK brukar vara målsnåla, slutar oftast 0-0, och MFF hade innan idag inte vunnit mot AIK på bortaplan på evigheter. (Ok, jag minns inte årtalet i skrivande stund så ni får hålla tillgodo med detta). Jag vet inte riktigt vad sån här statistik gör med mig, men den lugnar sällan. Jag är jinx-rädd, och dessutom fast övertygad om att det som hände förra året, med andra trupper, inte borde påverka det som händer idag.
Med tanke på denna prestation hade man ju önskat (drömt om?) att få säga att det fortsatte på samma spår som i första. Men riktigt så blev det ju inte riktigt. Eller, ja, faktiskt inte alls. AIK kom ut ännu mer taggade i andra halvlek och MFF fick det väldigt svårt att spela sig igenom deras press. Fösta MFF-anfallet i andra halvlek noterade jag till 56:e minuten. Trycket AIK satte ledde också till en del misslyckade och farliga passningar från MFF:s sida, ibland lite väl nära mål för en supporters psyke.
Med knappa kvarten kvar av ordinarie speltid lyckades MFF skapa ett par hyfsade chanser genom inhoppande Sjöstrand, och AC, tillsammans med Haksabanovic. Men det fortsatte sen att handla mest om AIK, som pressade oss allt mer tillbaks. Men också om MFF:s uppoffrande försvarsspel. Och, kanske framför allt, vår underbare comebackande målvakt! I 80 minuten nämndes det i sändningen att AIK haft 10 hörnor under andra halvlek. Jag vet inte om det stämmer men det kändes rimligt. Men oavsett vad de försökte så fanns där himmelsblå spelare som offrade sig på alla tänkbara sätt för att freda vårt mål.
Från minut 82 och framåt bestod majoriteten av mina anteckningar av olika (lyckade) ingripanden från Johan Dahlin. Jag kan bara ana hur arg han var efter senaste matchen, där han fick se bollen passera in i nätmaskorna flera gånger. Idag hade han, och alla de andra, gett sig f-n på att bollen inte skulle förbi vår målvaktshjälte. Symboliskt och underbart nog fick han göra en riktig prakträddning i slutminuterna. Själv konstaterande han bara kallt i intervjun efter matchen, när man nämnde hans många fina räddningar att: "Det är ju det här vi är anställda för". Det må låta som en efterhandskonstruktion, men jag har aldrig tvivlat på att Johan skulle komma tillbaks spelklar igen. (Fråga mina vänner som jag dikusterat detta med många gånger). Men att han skulle vara så här bra, redan i sin andra match från start! Han upphör aldrig att förvåna, underbare Johan Dahlin.
Många säger att 1-0 segrar är de skönaste. På ett sätt är det kanske sant. I efterhand. Men herre jisses så jobbigt det var på slutet. Jag har nog dubbelt så många gråa hår nu, och har åldrats sisådär ett decennium. Men: Återigen så var det laget som grisade och segrade. Alla stod upp för varandra, kämpade och tog striden. Otto Rosengren konstaterade efter matchen: "Jag har ont överallt och kramp i hela kroppen. Men så ska det vara, det ska göra ont att vinna". Den underbara inställningen och konstaterandet får avsluta denna, kanske inte helt ingående men dock, matchrapport.
