GAMEDAY
Det var på den tiden vi bodde i Strömstad och Hotell Laholmen brann en natt och vi hade utsikt mot Kosteröarna där jag senare lärde mig att konstnären Lena Cronqvist brukade vistas tillsammans med sin man författaren Göran Tunström; till slut upptäckte även Per Jonsson i Eldkvarn de kobbarna och lärde sig att fiska på riktigt i vattnen där.
Varje givet skollov satte vi oss i vår senapsgula Citroen med riktning söderut, till Frösakull. Min mor rökte Commerce Menthol, farsan styrde lugnt med högerhanden på ratten kvart över två. Jag minns tystnaderna, alla förväntningar. När vi närmade oss Göteborg sa min far, varenda gång: ”Vet ni varför norrmän aldrig kommer fram till Göteborg?” Morsan och jag satt som frågetecken, det hörde till spelet. ”Jo, för på skylten här framme står det Backa 500 meter.”
För den som inte kan sin skolboksgeografi är Backa en del av Hisingen. Jag har sedan barndomen varit där många gånger. Till exempel bor mina ex-svärföräldrar – barnens morföräldrar – Maria och Jan där. De är fantastiska, det tycker jag än i dag. Långt efter skilsmässan har vi nära kontakt, verkligt vackra människor bryter aldrig bandet.
Det enda som egentligen plågar mig är Jans humor, ungefär lika låg som min fars – de kom givetvis väldigt bra överens, inte minst deras koloniala skämt om Afrika som de båda hade erfarenhet av var en källa till skrockanden. ”Hammabajs”, brukar han säga, den gamle Blåvitt-supportern, ”Brajjen.” Då blir vi förbannade, sonen och jag, men med förmildrande ömhet. Våra grönvita hjärtan sitter till vänster.
I skrivande stund, runt omkring 09.25, tänker jag på världens genom tiderna bästa kvinnliga längdskidåkare Jessie Diggins. Många tycker det är fånigt att hon inför sina lopp alltid målade glitter på kinderna, men hon hade naturligtvis ett skäl till det: DET SKALL GLITTRA. Och som det skimrade. Som en nyutsprungen magnolia sken hon och budskapet var: FULL FART GENOM EVIGHETEN.
På ett liknande sätt är jag säker på att Alice Carlsson har tatuerat dagens mål i sitt hjärta, precis som Melina Loeck, Stina Lennartsson, Sally Nylén, Emilie Joramo, Fanny Peterson och Vivienne Lia, för att nämna en dryg handfull av våra hjältar. Nu har de vaknat, de har ätit frukost och skall ta en gemensam promenad i fiendeland.
Hisingen i Göteborg bjuder redan tidigt på 18 grader och det skall bli varmare, perfekta förhållanden för fotbollsgodis (för att citera min gamle vän Tony Gustavsson). Koltrastsången är som en symfoni och alltså finns det inga ursäktar. Som Alice Carlsson säger är det bara att, givet att vi ligger under med 0-1 efter den första matchen, släppa på bromsen och gå ut och vara glada, våra djävlar.
Maj. Det är första maj. En betydelsefull dag. Men vi skall – detta är skribentens egen åsikt! – sluta sjunga Internationalen och sluta gå runt med röda fanor, för vänstern måste blir den verkliga vänster som vi behöver så väl i dessa dagar. Detta innefattar att en potentiell blivande socialdemokratisk statsminister slutar upp med att säga ordet ”ju” i varenda mening och måste ha koll på vem Brad Pitt är, vem sångaren i Nirvana var. Magdalena Andersson är förvisso Bajare, det vet alla, men någon ordning måste vi ha. Och givetvis måste hon gå på matchen i eftermiddag. Tänk vilken respekt det skulle inge om hon och Ylva Johansson lade ner alla torgtal, knöt nävarna mot himlen och ställde sig i klacken! Och att de båda som ett rinnande vatten kan namnen på Hammarbys nummer 9 genom alla tider. DET vore att visa respekt för väljare och supportrar.
Skall jag skriva något om våra motståndare? Visst. Men först ”varm frukost”, för att citera min vän och kollega, författaren Magnus Utvik. Det finns vissa väsentligheter här i livet och frukost hör till de viktigaste. Återkommer efter den.
