Trendbrott när Djurgården aldrig vek ned sig
Det kan ha sagts innan, och jag tillstår att man ser lite sämre i backspegeln, men idag var Djurgården mer påkopplat än man sett i derbysammanhang på lääääänge. Visst har det funnits derbyn där Blåränderna har gått in i duellerna på ett tungt sätt, och nog har man vunnit en del dueller tidigare. Det är lite svårt att sätta fingret på vad som var annorlunda idag, kanske var det att man fick med sig den där “stolpe in” -situationen när greken gav Stockholms Stolthet ett gratismål. Snarare tror jag att förklaringen sitter på tränarbänken.

Faktum kvarstår. Jag menar att det var ett Djurgården som, till skillnad från många gånger förr, verkligen ställde upp på kamp mot det som alltid elaka och fula gnaget. Efter sitt första derby förklarade man från Djurgårdens sida att Jani Honkavaara ville ta sig an den matchen som vilken annan seriematch som helst, men att man förstod att det inte var rätt väg att gå. Kanske var det den lärdomen som var avgörande idag, kanske har man äntligen förstått från blårandigt håll vad som krävs av ett lag i ett Stockholmsderby. 

Derbynas derby i dagens Tvillingderby
Att Djurgården ställde upp på kamp, mot ett gnaget som har en ännu mer framträdande defensiv identitet än vad man haft under många år, innebar att finspelet generellt lyste med sin frånvaro. Båda klackarnas tifon höll hög nivå och inledningen på den andra halvleken präglades av en tjock rök från diverse pyrotekniska pjäser. Spelmässigt var det många nickar och rensningar som gick rakt upp i luften, vartefter spelare från respektive lag brakade ihop som en effekt. Det rådde stor irritation bland spelarna på planen och den effektiva speltiden får sägas ha varit ganska begränsad.

Det var verkligen ett derby bland derbyn idag, kanske just för att Djurgården bestämt sig för att vara med i leken på riktigt. Att 1-0-målet kom efter att Tobias Gulliksen lyckats hetsa upp en av motståndarnas åldermän, och att straffen i fråga kändes fullständigt onödig, går definitivt att härröra till poängen. Visst, de gulsvarta är såklart kända för den typ av fotboll jag pratar om i sammanhanget. Samtidigt är det knappast så att Djurgården historiskt sett har ansetts vara några finlirare som inte går hårt in i närkamper. Idag tycker jag att båda lagen står upp för vad ett Tvillingderby ska vara på ett mycket underhållande sätt. 

Unga blåränder visade sig klara utmaningen
Inför dagens match var jag tydlig i diverse chattar att jag inte ville se Theo Bergvall eller Isak Alemayehu från start. I ärlighetens namn var jag även tveksam till den unge mittfältaren Matias Siltanen. Min anledning var att jag inte ville se någon av de lovande unga spelarna brännmärkas av fler derbymissar, med Bergvalls derby mot Bajen förra säsongen i åtanke. Uppenbarligen kände Honkavaara annorlunda då såväl Bergvall och Siltanen startade, samtidigt som Alemayehu var den spelare som först kom in i matchen från bänken. I vanlig ordning tvingades jag resignera mig till experternas bättre vetande. 

För vilken match de unga grabbarna stod för. Jämte Adam Ståhl och Albin Ekdal var det i min mening Bergvall som var bäst på planen under den första halvleken. Jag räknade in EN felpassning och i övrigt väldigt många fina aktioner från högerbacken, som inte var mycket sämre efter pausvilan. Alemayehus inträde på planen innebar kanske att Djurgården till en början tappade sitt stundom tydliga övertag på mittfältet. Efter pausen hade man fått rätt på det igen vartefter Alemayehu fick chans att visa upp sina många fina offensiva egenskaper, samtidigt som han stod för flera viktiga brytningar. Siltanens insats var helt klart ett steg i rätt riktning och det är svårt att kritisera valet att starta finländaren som också visade sig hantera derbyt på ett bra sätt. 

Äntligen en matchplan som funkar i derbyn
Att dagens spaningar kan tyckas gå in lite i varandra handlar om att det är just vad de gör. Kanske är det symptomatiskt för ett lag som faktiskt arbetar tillsammans utifrån en gemensam idé, vilket såklart härstammar från tränarnas förberedelser. Det har varit många derbyn, fler än vad jag vill varken räkna till eller minnas, där matchplaner återbrukats gång efter gång. Att den inte fungerat tidigare har sällan eller aldrig verkat betyda mest någonting alls. Djurgårdens byten har varit svåra att förstå sig på och det har länge känts som att just förberedelserna har varit högst bristfälliga.

Idag var det verkligen inte på det viset. Idag visade Djurgården att man visst kan hantera derbymatcher och att det finns en ödmjukhet i tränarstaben där Honkavaara får ses som galjonsfiguren. Vad jag menar med det är att man så tydligt hade gjort läxan efter den senaste förlusten, Honkavaaras första, och att man uppenbarligen har gjort förändringar från den. Trots Miro Tenhos utvisning, mer om den snart, vill jag mena att insatsen idag förtjänade tre poäng och att såväl Djurgårdens taktik som byten var helt rätt utifrån den sits man hamnade i efter de två skadorna i första halvlek. I min mening är det bara en tidsfråga innan Blåränderna börjar flyga i Allsvenskan igen. Efter idag vågar jag försiktigt föreslå att detsamma kan gälla framtidens derbyn. 

Bitter eftersmak trots fin blårandig insats
Att helt beskylla domaren för de två tappade poängen är såklart inte helt rimligt. Överlag gjorde nog ändå Glenn Nyberg en bra insats där han inte minst vågade ta straffen som ledde till 1-0. Med det sagt är det för mig fullständigt ofattbart att Tenho visas sitt andra gula kort efter den tackling som föranledde det. Jag säger inte att det är felaktigt i sak, istället vill jag också peka fingret mot just mittbacken som sätter sig själv och framförallt laget i den situationen han gör. Att gå in så hårt så sent i den duellen är korkat när man börjar närma sig 90 minuter och redan har ett gult kort. 

Detta till trots tycker jag att även Nyberg förtjänar kritik för situationen som jag menar leder till Djurgårdens poängtapp. Jag kan tycka att det finns två mittbackar, och flera andra spelare, i motståndarlaget som förtjänade en utvisning mer än Tenho gjorde. Isherwoods tidiga varning verkade helt uppenbart påverka domaren att vara mer förlåtande i andra situationer. Att samma bedömning inte verkar gälla den blårandiga spelaren är något man tvingats vänja sig vid när man spelar mot förbundets AIK, men det gör det inte lättare att smälta när slutvisslan gått. Jag har mycket svårt att se framför mig att en spelare i gnaget skulle åka på samma utvisning. Dessutom tycker jag även att det första gula kortet som Tenho fick var orättvist sett till många andra situationer på planen som inte renderade i samma bedömning. Att sedan ta fram det andra gula kortet, snart efter det första, efter en ny satsning som knappast var unik i matchen är också svårt att förstå sig på.