Inför säsongen var det många som tippade GAIS som ett topplag. Bara den meningen hade känts ganska absurd för några år sedan. Under stora delar av 2010-talet, vilket i princip är hela mitt supporterskap, kändes det snarare som att klubben började om varje säsong. Nya tränare, nya spelare och en spelaromsättning som ibland var så stor att man knappt hann lära sig namnen på vissa innan de redan hunnit försvinna igen.
Nu gick man istället in i året med ganska höga förväntningar efter fjolårets tredjeplats. Sedan kom starten. Premiärförlust efter ett felaktigt bortdömt mål. Då var känslan direkt: “Det här är så mycket GAIS det bara kan bli.” Sedan kom förlusten mot Malmö. Efter det Häcken. Det hade knappt hunnit bli maj innan man satt där igen och började kolla neråt i tabellen istället för uppåt. Man började redan räkna på vilka lag som kanske kunde göra en ännu sämre säsong än GAIS så att man åtminstone skulle få stanna kvar i finrummet.
Och det är väl just där man märker hur skadad man blivit som gaisare. För det här laget verkar inte riktigt reagera som tidigare versioner av GAIS gjort. Efter den tunga starten började laget långsamt anpassa sig till de nya förutsättningarna. Prestationsmässigt såg det bättre ut mot Mjällby och ännu bättre i derbyt mot Blåvitt. Sedan kom Mergim tillbaka och började styra och ställa bak i målet igen, man tryckte dit ÖIS med 4–0 och veckan efter gör man kanske inte årets bästa match — men lyckas ändå åka till Västerås och vinna.
Det är egentligen där någonstans som den här texten börjar. För det är fortfarande bara sju omgångar spelade. Resultaten har hackat, skadelistan har redan hunnit bli alldeles för lång och tappet av spelare inför säsongen märks fortfarande ganska tydligt ibland. Och ändå känns det inte riktigt som att hela säsongen håller på att rasa ihop. Förra året gick GAIS nio matcher utan seger och slutade ändå trea i Allsvenskan. Det borde egentligen ha förstört hela säsongen, men gjorde aldrig riktigt det.
Och kanske är det därför årets start känns annorlunda också. Inte bra nödvändigtvis — men heller inte katastrofal på det där gamla välbekanta sättet. Det finns ett lugn där som man inte riktigt är van vid att se i GAIS. Visst, det kanske inte blir en ny topp tre-placering i år. Skadorna har varit för många, säsongen har redan blivit lite för stökig och andra lag har presterat för bra för att det ska kännas helt realistiskt. Men samtidigt känns det ändå ganska rimligt att GAIS kan landa i en stabil placering på övre halvan.
Och bara det säger egentligen ganska mycket om hur långt klubben har kommit. För kanske är det egentligen det mest imponerande med dagens GAIS. Inte tabellplaceringarna eller hypen runt klubben, utan att laget verkar kunna ta emot motgångar utan att hela identiteten faller sönder direkt. Det är fortfarande långt ifrån perfekt idag. Men det känns åtminstone inte som att allt håller på att falla isär längre. Och bara det är ganska jävla fint faktiskt.
