Fredagsbrev #12

Kön in till Gate 2 slingrar sig långt upp på trappan redan tio minuter innan portarna öppnades. Väl inne bokas namnet av och sedan är det mer eller mindre fritt fram att utforska den väldiga arenans innandöme, åtminstone den delarna som AIK använder tillvardags. 

Omklädningsrummet är fyllt till bristningsgränsen. Barn som plåtas av sina föräldrar på någon av spelarnas egna stolar, ögon som skannar av den enorma stenen i mitten för att hitta sitt ingraverade namn. Jag försöker i dryga 20 sekunder innan jag ger upp, dessvärre är inte namnen skrivna i bokstavsordning.

– Nål i en höstack, säger en annan beskådare. 

I rummet som till vardags agerar mixad zoon står en handfull spelare uppradade som filmstjärnor på röda mattan, redo för att fastna på bild. De flesta går till Mads Thychosen som tar emot sina beundrare med ett brett leende. Den i sammanhanget orutinerade Johan Hove står bredvid och ser överrumplad ut. Det är bara att vänja sig, Johan. 

Ute på planen ligger en enorm metalkontruktion som får Nationalarenan att likna nordens största cannabisodling. Hybridgräset som det rapporterades om så sent som dagen innan verkar redan vara på plats. Trots inslagen av plast är doften av nylagad gräsmatta svår att ignorera. 

Uppe i West Lounge på Nationalarenans ena långsida bjuds det på mat och den minsta stora starka man kan tänka sig. En liten sen har byggts upp för en studiosändning med gäster. Först ut är VD Fredrik Söderberg. Han talar med sin karaktäristiskt vältande ton om visioner, mål och om AIK:s ouppfyllda potential. 

Det öppnas upp för frågor. 
– Varför är vi alltid i ekonomiskt kris, frågar en i publiken. Senast vi inte var det var 1999 när vi var i Champions League. 

Söderberg suckar lätt och fattar mikrofonen. 
– Om vi ska prata om dig ekonomi så kan vi prata om en klubb uppe i Jämtland. Där kan vi tala om ekonomisk kris.

Hela salen bryter ut i skratt och applåder.

Efter att AIK:s tekniska chef Peter Wennberg hållit tal om akademierna och om hur kvalitet alltid trumfar kvantitet äntrar sportcheferna för både herr och dam scenen. Thomas Berntsen är den som får flest frågor från publiken. För femtielfte gången i ordningen frågas det om Martin Ellingsens skadefrånvaro. 3 månader är den nya prognos för den norska mittfältaren. Suck.

Studion rundas av med huvudtränarna och därefter lagkaptenerna, där Mads Thychosen får fylla i för landslagsmannen Anton Salétros. Efter sändningen står Thomas Berntsen och Mikkjal ThomASSEn tillsammans och minglar med supportrar. När majoriteten av publiken lämnat lokalen får jag själv chansen att byta några ord med huvudtränaren. Han står med samma pondus som när han står vid sidan av planen. 

Jag påpekar att skadeläget måste ha varit en jobbig faktor att ta hänsyn till och att de svaga resultaten i cupen delvis är en följd av detta. 

– Men vi vill inte heller skylla ifrån oss, säger Mikkjal. Han kunde inte ha mer rätt. 

När vi står och pratar inser jag vilken ynnest det här är. Jag är inte där som press eller anställd, utan endast som en supporter med hundratals likasinnade. 

Att det är möjligt för oss att prata med klubbens tränare på ett så här informellt sätt borde inte vara speciellt konstigt, men i en fotbollsvärld där avståndet mellan klubbens ledning och dess supportar fortsätter att växa har det blivit viktigare än någonsin. 

Thomas Berntsen fångar Mikkjals blick och säger att det är dags att röra på sig. Parkeringen i Mall of Scandinavia går nog ut snart. Förkyld som jag är blir det en fistbump som farväl. Så om Mikkjal missar premiären p.g.a. sjukdom så vet ni vem ni ska skylla på.