AIK
2025-04-04 08:00
Fredagsbrev #14
Det är inte ofta AIK spelar premiärmatchen på bortaplan och än mer sällan vinner vi den. Gnuggarsegern på Gamla Ullevi kommer leva länge i supporterkollektivets minne.
Jakob Bergelv
Jag har en dålig relation till bortapremiärer. Jag hade planer på att se matchen mot GAIS på plats men sjukdom kom i vägen. Samma sak hände 2022. Göteborg var resmålet även då, mot BK Häcken den gången, och en pulserande huvudvärk på morgonen tvingade mig att kasta in handduken.
Den enda bortapremiären som jag fullföljt var 2023 mot Halmstad. En strålande vårdag i en mindre stad på västkusten. Allting man kan tänka sig vilja ha av en premiärmatch ute på vägarna. Dessvärre stod AIK för en av sina svagaste insatser någonsin och förlorade med 2–1. En tydligare indikation på hur den säsongen skulle gestalta sig kunde ingen bett om.
2020 gick även den åt helvete, men det är lätt att glömma att säsongen åtminstone började bra. AIK inledde säsongen borta mot Örebro, i juni månad till följd av pandemin, och vann med 2–0. Det var första gången sedan 2000 som AIK spelade omgång 1 på bortaplan och kammade hem segern. Triumfen mot Gais är med andra ord lite av en anomali.
Mycket av det vi fick se under premiären påminde om AIK i sitt bästa skeende. Bersant Celinas förmåga att göra mål i viktiga matcher, vår historia av sena segermål på Gamla Ullevi och vår förmåga att leverera när alla räknat ut oss. Matchen gav oss en rejäl dos AIK-romantik och det kan man aldrig få för mycket av.
I matchfilmen från AIK+ kallade Anton Salétros, i ett extatiskt segerrus, sina lagkamrater för Gnugga FC och Mikkjal uppmanade vid flera tillfällen sina spelare att lita på träningen de genomlevt. I måndags var det de egenskaperna som gav oss segern, men det finns också något väldigt AIK i att vinna genom gnugg, fysik och hård press.
Att vinna premiärmatcher på bortaplan är inte det främsta som finns i AIK:s repertoar, men det var klassiska svartgula tilltag som gav oss vår blott tredje bortapremiärseger på 25 år.
Den enda bortapremiären som jag fullföljt var 2023 mot Halmstad. En strålande vårdag i en mindre stad på västkusten. Allting man kan tänka sig vilja ha av en premiärmatch ute på vägarna. Dessvärre stod AIK för en av sina svagaste insatser någonsin och förlorade med 2–1. En tydligare indikation på hur den säsongen skulle gestalta sig kunde ingen bett om.
2020 gick även den åt helvete, men det är lätt att glömma att säsongen åtminstone började bra. AIK inledde säsongen borta mot Örebro, i juni månad till följd av pandemin, och vann med 2–0. Det var första gången sedan 2000 som AIK spelade omgång 1 på bortaplan och kammade hem segern. Triumfen mot Gais är med andra ord lite av en anomali.
Mycket av det vi fick se under premiären påminde om AIK i sitt bästa skeende. Bersant Celinas förmåga att göra mål i viktiga matcher, vår historia av sena segermål på Gamla Ullevi och vår förmåga att leverera när alla räknat ut oss. Matchen gav oss en rejäl dos AIK-romantik och det kan man aldrig få för mycket av.
I matchfilmen från AIK+ kallade Anton Salétros, i ett extatiskt segerrus, sina lagkamrater för Gnugga FC och Mikkjal uppmanade vid flera tillfällen sina spelare att lita på träningen de genomlevt. I måndags var det de egenskaperna som gav oss segern, men det finns också något väldigt AIK i att vinna genom gnugg, fysik och hård press.
Att vinna premiärmatcher på bortaplan är inte det främsta som finns i AIK:s repertoar, men det var klassiska svartgula tilltag som gav oss vår blott tredje bortapremiärseger på 25 år.
