Fredagsbrev #22

Ända sedan jag skaffade årskort har jag haft min plats på Norra stå. Till en början handlade det om det fördelaktiga priset, i kombination med att det var där kompisarna höll till. Och ju längre jag blivit kvar där, desto svårare har det blivit att se sig själv som stammis på någon annan läktarsektion. 

Att stå på Norra är som att vara i universums centrum. Man är en liten del av någonting större. En aktiv deltagare istället för en passiv åskådare. Man ger sin energi till de på planen och efteråt undrar man vem som är tröttast, spelarna som sprungit i 90 minuter eller den som skrikit halsen hes lika länge. 

Ibland sneglar jag åt sittplatspubliken på långsidan. De som sitter ner, framåtlutande och följer bollens varenda rörelse. Om jag frågar de efter matchen kan de antagligen ge en kortare föreläsning om presspel, överflyttningar, spelvändningar och alla andra termer som blivit vardagsmat när det ska talas om fotboll. 

Ibland kan jag känna en avundsjuka. Dels för att de inte behöver en dags återhämtning efter en match och dels för att de besitter ett fotbollsöga som jag saknar. Min roll som skribent på Svenska fans kräver en dos förståelse för spelet som händer på planen, men det känns ofta som att många slår mig i den kategorin. 

Kanske är det platsen på läktaren som är boven. På Norra dränks man av intryck. Flaggor, pyro, sång non-stop, en trumma som slår lika taktfast som ett hjärta. Spelet på planen blir ibland sekundärt. Oavsett hur bra översikt man har över planen missar man många detaljer som långsidespubliken snappar upp på några sekunder. 

Några gånger per säsong händer det att jag tar plats på långsidan av olika anledningar. Senaste gången var nu senast när AIK mötte Brommapojkarna på Grimsta IP. Biljetterna till bortastå sålde slut på bara några minuter och jag omdirigerades till den ena långsidan. 

För en som är van att se planen vertikalt är vyn från långsidan lite som att se i HD för första gången. Allting blir mycket klarare. Spelmönster blir tydligare, man ser grovjobbet som vissa spelare gör i det tysta, man ser att Kakoullis inte är lämpad som central forward i Mikkjals lagbygge. 

Det är en mer dämpad stämning att vara på långsidan. Man får inte det där ruset som man känner när Norra drar igång för fulla muggar när en perfekt glidtackling avbryter motståndarens anfall. Men istället får man en tillfredsställelse av att klart och tydligt se vad AIK gör bra och dåligt på planen. Man kan känna det på Norra, men på långsidan ser man det klart som solen.  

Där finns det lite av ett dilemma. Vill man känna alla de vackra känslorna som en match på ståplats ger eller vill man förstå spelmönster och formationer? För några år sedan hade svaret på den frågan varit självklart. Det är det inte längre.