Fredagsbrev #23

Det är sjukt, och lite deprimerande, att nästan hälften av Allsvenskan redan är avklarad. Känslan påminner lite om sommarloven när man var liten. Under veckorna inför skolavslutningen var man spänd och optimistiskt för det som väntade, när sista skoldagen var avklarad kände man bara ren lycka, men så fort lovet passerat mittpunkten var det bara ångest inför skolstarten. Lite så känns det nu. 

Visserligen är höstsäsongen nästan dubbelt så lång som vårsäsongen sett till hur många månader den upptar. Men oavsett vad så känns det tungt att veta att vi snart inte har någon mer allsvenska det här året. För när allsvenskan är slut, eller har uppehåll, vad ska man kolla för fotboll då? 

Jag konsumerar en måttlig mäng internationell fotboll, uppdelat mellan Premier League, Serie A, enstaka matcher i Bundesliga och de europeiska cuperna. När jag var yngre hade den internationella fotbollen en betydligt större del i mitt fotbollstittande, i synnerhet Premier League och Champions League. Men ju äldre jag blivit desto mindre orkar jag bry mig om stormatcherna i England och drabbningarna mellan miljardklubbarna i CL. 

Stormatcher i de stora ligorna var på något sätt mäktigare när man var liten. Milan mot Barcelona på San Siro 2023, Liverpool mot Manchester City på Anfield 2014. De matcherna kändes större än livet självt. Enorma arenor, öronbedövande publik och artister som lekte på planen. Som liten grabb var det nästan omöjligt att inte svepas med och beundra magnituden som skedde på teven. 

Idag är det svårt, smått på omöjligt, för mig att känna samma känsla kring den internationella fotbollen. Det som då var stort och övermänskligt känns numera som ett uppblåst luftslott utan supstans. Premier League börjar mer och mer likna NHL, Champions League har utvecklats till samma Superliga som de styrande kostymnissarna sade sig vilja bekämpa. 

Och vid sidan av allt det här har vi vår egen liga. När jag började följa AIK på riktigt i de tidiga tonåren var det som ett ställningstagande i sig att följa ett allsvenskt lag. Stjärnglansen från de stora Europeiska klubbarna lockade många kids då. Vissa höll i någon mån på en allsvensk klubb, men det huvudsakliga fokuset låg på Real Madrid, Barcelona, Arsenal, you name it. Jag fick ofta förklara för andra i min ålder att jag bara höll på AIK.

Idag har pendeln svängt. 2023 nådde allsvenskan ett puliksnitt på över 10 000 åskådare för första gången sedan serien utökades till 16 lag. Även 2024 passerade 10 000 i snitt. I år, med lite mer än halva serien kvar, är vi uppe i 13 663. Det har blivit coolt att följa sitt lokala lag. Glamouren kring den europeiska toppfotbollen är inte längre lika viktig. Man vill ha någonting närodlat och genuint. 

Nu under uppehållet finns det inte mycket europeisk topp fotboll att fylla kalendern med (om man nu inte vill bänka sig framför ett uppblåst klubblags-VM, räck upp en hand ni som tänker göra det). Men snart är det dags för världens bästa liga att dra igång igen. Det är bara att njuta så länge den varar, för snart är sommarlovet slut.