Fredagsbrev #28

Det är dags att prata om det som det redan pratas mycket om, men som likväl behöver pratas om. Jag talar såklart om Sveriges idrottsminister Jakob Forssmeds uppenbara ointresse kring och ovilja att förstå kulturen som han ska företräda.

Hela den här debatten blossade upp på riktigt efter Forssmeds medverkan i Sveriges Radio den 1 juli. Vår egna svartgula VD Fredrik Söderberg hade några dagar tidigare i en debattartikel i Aftonbladet kritiserat bland annat Jakob Forssmed för att inte ta frågan om matchfixning på allvar (vilket en granskning av Fotbollskanalen kunde visa är ett utpräglat fenomen) och istället stirra sig blint på ordningsstörningar.

Idrottsministern svar i SR:s sändning fick många att rynka på pannan. I ett försök att bemöta Fredrik Söderbergs kritik ville Jakob Forssmed sammankoppla matchfixning med ordningsstörningar och påstod att det ena ligger till grund för det andra.

Det var ingenting annat en en ren kilgissning från Forssmeds sida. Det finns väldigt lite, om ens någonting,  som tyder på att de två företeelserna skulle ha något samband. Forssmed skyllde på klippningen. Det gör jag också, men bara för att jag skulle vilja veta hur följdfrågan på ministerns resonemang lät. Tråkigt.

Nu vill jag inte bara återge allt som hänt och presentera samma åsiktspaket som nästintill alla andra i fotbollsmedia, och annan media, har gett utryck för. För det finns någonting som jag inte tycker att det pratas tillräckligt mycket om, nämligen hur vitt skilda perspektiven är hos de som regelbundet går på match och de som inte gör det - och jag kan satsa mycket på att Forssmed tillhör den senare.

För att ta ett konkret exempel utifrån min erfarenhet som regelbunden matchbesökare. Några dagar efter ett stökigt derby för några år sedan, där jag var på plats, fick jag en fråga från en vän som inte följer allsvenskan. ”Är du aldrig rädd för att gå på match?”. Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig varit det, åtminstone inte för min egen säkerhet. Men det är inte säkert att personen som frågade hade känt likadant.

Det har inte gjorts många mätningar på ämnet, men de som finns visar att väldigt få matchbesökare upplever en otrygghet på läktaren. En undersökning gjord av Svensk Elitfotboll 2022 visade att ”94 procent av elitfotbollens besökare i landet instämmer i att de känner sig trygga inne på arenan”. Samtidigt har publiksnittet bara ökat, i synnerhet sedan pandemin. 2024 snittade Allsvenskan en publik på 10 786 personer per match, den högsta siffran sedan 16-lagsserien introducerades.  Tillsammans stod Allsvenskan och Superettan för nära 3,2 miljoner arenabesök i fjol.

Det är väldigt många människor, men det är ännu trots allt betydligt fler människor som inte går på matcher i Allsvenskan och Superettan varje helg. Om vi ponerar att den icke-matchgående andelen skulle börja besöka de svenska fotbollsarenorna så är jag säker på att andelen som känner sig trygga på läktaren skulle sjunka, ordentligt.

De som är vana med matcher vet vart gränserna går. Man vet att bengaler är en vanlig företeelse, att inkastade föremål är satans verk och att man kanske borde undvika de abonnerade tågen när det är derby. Det är dessa erfarenheter, tillsammans med bunt andra, som vana matchbesökare ska dela med sig av till den nya publiken - oavsett om det handlar om medelålders kvinnor med barnfamiljer eller brokiga tonåringar med aggressionsproblem.

Min uppfattning är att det fortfarande finns en bild hos allmänheten, och hos vissa politiker bevisligen, att fotbollspubliken är väldigt tydligt uppdelad i bråkstakar och lunga supportar. Men så är det inte. Visst, det finns både bråkstakar och lugna supportar men skillnaderna är inte lika tydliga längre. Det finns det flera olika typer av supportar som följer laget på olika sätt och i olika stor omfattning.

Förutom att vara stor i antal så är supporterrörelsen i Sverige väldigt aktiv och högljud. Det gäller både när det kommer till inflytande utanför planen och stödet på läktaren. För en utomstående kan det värka skrämmande. Men samtidigt drar sig fler och fler människor till supporterkulturen och gör den till en mer heterogen massa än vad som varit tidigare.

Den poletten verkar inte ha trillat ner hos Sveriges idrottsminister, och det är ett problem.