Det är svårt att avgöra vad som är värst. Under hösten har det pendlat fram och tillbaka. När grottmännen spelar börjar man fundera om inte rockstjärnorna ändå är att föredra. Sedan när rockstjärnorna inte lyckas med sina avancerade gitarrsolon så börjar man längta tillbaka till grottmännen som febrilt slår två stenar mot varandra för att skapa en eld. De kan man åtminstone relatera till på något plan.
Om det är någonting som har karaktäriserat Jon Dahl Thomassons landslag, förutom höga försvarslinjer och man-man-markering, så är det frånkopplingen mellan laget och publiken. Säg vad du vill om Mikkjal Thomassen och hans AIK, men jag känner åtminstone någonting när han står framför kameran och tar på sig ansvaret för debaklet mot IFK Värnamo. När JDT:s förklarar bort Sveriges förlust mot Kosovo med ”vi spelade inte som Sverige” låter han mer som en blåögd finansman, som trots tidernas värsta börskrasch har fullt förtroende för systemet han säger sig stå bakom.
Jon Dahl Thomassons (för att använda Behrang Safaris ord) falska uppsyn speglar sig även i hans spelartrupp. Jag kan inte minnas när jag kände så här lite för ett svenskt landslag senast. Ingen verkar riktigt bry sig om någonting vid sidan av fotbollsplanen, det är svårt att skönja några individuella personligheter. Det som kommuniceras från den mixade zonen gör väldigt lite för att skapa några känslomässiga band till publiken. Janne Anderssons korv-och bira-landslag från 2018 hade inte kunnat vara längre bort.
För egen del hjälper det knappt att laget har en stark AIK-koppling. Anton Salétros må ha spelat så gott som varje match under Jon Dahl Thomasson, men i landslagets kontext sticker han inte ut nämnvärt. Han blir ytterligare en NPC som inte säger mer än vad pressavdelningen vill kommunicera. Kristoffer Nordfeldt har knappt pratat något med media under sin landslagskarriär, än mindre sedan JDT tog över.
AIK:s gamla guldgosse Alexander Isak har utvecklats långt ifrån den taniga tonåringen som gjorde två mål mot Djurgården back in 2016. Idag är han en etablerad världsklasspelare, som såg helt oberörd ut när han intervjuades efter förlusten i Kosovo. Antagligen kretsade tankarna kring den färska miljardflytten till Liverpool. Men det är bara en gissning. Ansiktsuttrycket sa nästan ingenting.
Yasin Ayari är nog den spelare med AIK-koppling som värmer den svartgula skälen mest när han springer runt på det svenska mittfältet. Hans graciösa spelstil går att känna igen från när han dominerade i allsvenskan 2022. Den självklarheten som han utstrålade då har bara vuxit. Man hoppas bara att hans lillebror når upp till åtminstone hälften av samma nivå.
Fredagens avgörande match mot Schweiz må vara slutsåld, men avståndet mellan publiken och laget på planen har sällan varit större. Det blir än tydligare i och med att Dejan Kulusevski, en av få landslagsspelare med lite patos, är utanför truppen. Istället får vi nöja oss med att stirra in i Viktor Gyökeres livlösa ögon och JDT:s mäklarleende när de ska försöka sätta ord på varför Sveriges mest talangfulla spelargeneration på årtionden håller på att ramla ner i avgrunden.
Men snart får vi se grottmännen igen, och kanske någonting som liknar mänskliga känslor.
