Fredagsbrev #40

Turerna kring maskerings-direktiven har fått undertecknad att fundera en del. På supporterkulturen, hur den uppfattas för utomstående och vad som är den bästa vägen framåt. 
En sak kan vi slå fast. Polisen vill ha bort pyroteknik, till varje pris. Det är kanske såpass självklart att den kan skrivas in i grundlagen.
Dessvärre för polisen har pyroteknik, mer specifikt bengaler, blivit en lika självklar del av suppoterkulturen. Detsamma går att säga om maskeringen som tillkommit till följd av förbudet mot de brinnande faklorna. Bilden av en bengalhållande, balaclavaklädd man har blivit vår tids arketyp av en hängiven supporter.
Ultras har gått från att vara en klick människor i periferin, till att bli den breda allmänhetens främsta bild av hur en fotbollssupporter ser ut.
Min egna uppfattning om bengaler har generellt varit ganska ambivalent. Det är lite som att få lök på pizzan. Jag kanske inte hade valt att lägga på det själv, men den slinker ändå ner. På samma sätt skulle jag varken gråta eller jubla om de brinnande facklorna försvann från läktaren.
Inte för att låta som att min åsikt måste vara allmänhetens uppfattning, men jag skulle ändå gissa att många inom supporterkollektivet känner ganska lika.
Därför är det imponerande hur polisen med sin dåliga kommunikation lyckas vända, inte bara ultrasmiljön, utan i stort sätt hela supporterskaran emot sig.
Men hur löser man problemet? Super Mario-dräkter? Kalla bengaler? Tomma läktare?
Mycket talar för att direktiven mot maskering implementeras i god tid till allsvenskan 2026, och för att situationen inte ska eskalera så kommer någon part behöva ge sig. Frågan är vem det kommer bli.