Protesten var riktad mot polisens nya riktlinjer mot organiserad maskering på läktaren, ett styrdokument som försvann nästan lika snabbt som det tillkom. Så pass snabbt att krönikan jag skrev om ämnet för en vecka sedan till stor del var inaktuellt bara några timmar efter att den publicerades.
Fokuset va på läktaren inför matchen mot Peking, efter slutsignalen återgick diskussionen till det normala.
Mikkjal Thomassen hade fram till sommaruppehållet i år knappt fått en kritisk röst mot sig, trots att laget redan under försäsongen visade upp många av de symtomen som vi numera är vana vid. Då fanns det trots allt hopp om att det skulle se bättre ut längre fram.
Men efter seriens återstart har färingens var eller icke vara blivit en hetare potatis, till följd av en saftig formtipp i allsvenskan och ett tidigt uttåg i Europa.
När tränare hänger löst, eller bara är lite ifrågasatta, kokar diskussionen ofta ner till ett dilemma. Långsiktighet å ena sidan, resultat här och nu å andra sidan. AIK har det senaste åren pendlat mellan tränare med ambitiösa idéer och tränare som vill resultatmaximera. Att AIK under samma säsong haft Andreas Brännström och Henning Berg på tränarbänken säger det mesta.
Min uppfattning är att det suktas efter långsiktighet mer än på länge i AIK och Mikkjal Thomassen är redan nu påväg att bryta ny mark i det avseendet. Om han överlever den här säsongen, vilket allt i stort sätt pekar på, så blir han den första tränaren sedan Bartosz Grzelak 2021 att fullfölja en hel säsong.
I likhet med Mikkjal tog Bartosz över ett AIK-lag som låg närmre kvalstrecket en SM-guldet, och omvandlade det till ett topplag. Verkligheten skulle dock komma ikapp Bartosz och efter 18 spelade omgångar av säsongen 2022 fick han sparken. Efter det har AIK bytt tränare fem gånger på två år innan Mikkjal Thomassen hängde sin hatt på Karlberg.
Man glömmer lätt att AIK hade seriens kanske stabilaste tränarbänk under 2010-talet. Efter kaosåret 2010, då klubben avverkade tre huvudtränare, ledde Andreas Alm laget i fem hela säsonger, innan Rikard Norling tog över under 2016. Från 2011 till 2019 slutade AIK som sämst fyra vid två tillfällen. Kulmen nåddes med guldet 2018.
Mikkjal Thomassen är just nu påväg att genomföra den smått remarkabla bedriften att leda AIK till sin andra raka europaplats. Detta trots att man har ett målfacit i paritet med bottenlagen och ett anfallspel som är trubbigt i sina bästa stunder. Trots flera underbyggande siffror som pekar åt fel håll så har Mikkjals AIK gjort två starka säsonger sett till tabellplacering.
Historien om AIK färöiska tränare är långt ifrån färdigskriven. Han kan bli en Andreas Alm, han kan bli en Bartosz Grzelak. Har vi tur blir han en Stuart Baxter. Men om han leder AIK till en nya topp tre-placering så ska han nämnas bland AIK:s bättre tränare under 2000-talet.
