Fredagsbrev #30

Ingen är komplett som man säger, men att aldrig ha sett AIK på bortaplan i Europa som 27-åring - inte bra.

Jakob Bergelv

Under min livstid har AIK spelat ute på kontinenten flera gånger. Det svartgula tåget har stannat i allt från Dublin till Astana och Braga till Athen, och jag har inte varit på plats än enda gång. Det är inte utan att man känner sig lite tom.

Det är inte hela saningen i ur för sig. Vorskla Poltava borta 2022 vara jag på plats, likt alla andra som hade möjligheten att ta sig till Johanneshov en torsdagskväll i juli.

Ett tag var det tal om att den matchen skulle spelas i Warsawa. Perfekt ju! Ett Ryanairflyg på någon timme och så är man framme. Men så kul skulle vi inte ha det.

2019 var AIK svenska mästare och Sveriges representant i Champions League-kvalet. En bit in i förlängningen hemma mot Maribor var Gnaget i ledning och påväg till den tredje kvalrundan, där Rosenborg skulle vänta.

Black Armys dåvarande ordförande råkade stå bredvid mig under matchen. Med ansiktet ner i telefonen började han planera för en buss upp till Trondheim veckan därpå. Tanken kittlade minst sagt.

Men ett sent mål från de gästande slovenerna skulle grusa drömmarna om Trondheim-borta. Istället blev det Sheriff Tiraspol i Europa League-kvalet. Jag var sannerligen inte en av de tappra själarna som begav sig till Transnistrien för den bortamatchen.

Även den här sommaren har saker kommit emellan. Bortamatchen i Tallinn, knappt 50 mil bort fågelvägen, såg jag på mobilen på en tunnelban fylld med bajare pväg till sin egna Europamatch. Samtidigt var flera bekanta på plats i den estniska huvudstaden.

Vi får se om jag tappar Europaborta-oskulden i år. Det lutar åt att det blir Pyunik i nästa omgång (förutsatt att AIK inte tappar det fullständigt på torsdag) och jag har svårt att se mig själv resa hela vägen till Yerevan. Skulle det däremot blir Györ i Ungern…man får hoppas.