Om vi letar oss upp åtta steg på listan hittar vi Chelsea, regerande världsmästare och vinnarna av förra säsongens Conference League. En placering framför finns Juventus, med två Champions League-titlar och två finalplatser de senaste tio åren. Ytterligare ett par hack upp, på plats 42 respektive 39, hittar vi de portugisiska jättarna Porto och Sporting - som varje år säljer spelare för mångmiljonbelopp samtidigt som man konkurrerar i den europeiska turneringarna.
Publikmässigt nosar AIK på Europas elit, och den insikten har satt sig i klubben. Thomas Berntsen var noga med att påpeka vilken potential klubben sitter på. Under en supporterträff på Nationalarenan inför den här säsongen pekade den dåvarande sportchefen ut på gräsplanen. ”Här ska vi möta Manchester United och Feyenoord”. Sportsligt är sanningen inte lika munter.
AIK har inte spelat i ett europeiskt gruppspel sedan 2012 och under perioden fram till idag åkt ut mot lag som Atromitos, Astana, Maribor - och Györ. Just nu ligger Gnaget på plats 244 på UEFA:s klubbranking, bakom klubbar som rumänska Sepsi, slovakiska DAC 1904 och litauiska Penevezys.
Som lök på laxen har Djurgården nått ligafasen i Conference League två gånger, med en semifinal-plats som bästa resultat. Elfsborg har slagit Roma och Nice i Europa League, Malmö FF har nått Champions League tre gånger. Till och med BK Häcken har fått känna på gruppspelets sötma, Hammarby har varit bara en hårsmån från att göra detsamma.
Hur kommer det sig då att AIK inte ens kan komma i närheten av guldfälten i Europa? En del av svaret ligger kanske i det svartgula mottot att AIK är alltid som bäst när stormarna blåser. Mer konkret tror jag att sanningen ligger i att Gnaget presterar som bäst när förväntningarna är som lägst.
Av AIK:s fyra SM-guld i modern tid har två av de kommit efter en period av liten framgång och lägre förväntningar. Samtidigt är vi erkänt dåliga på att bygga vidare på framgångar. AIK har gått från SM-guld och Champions League till superettan, och tillbaka till toppstrid och eventuellt nytt SM-guld.
AIK frodas i motgångar. Det är därifrån man hittar bränslet som gör oss slagkraftiga på nytt. Sedan Mikkjal Thomassen har vi sett en liknande trend i mindre format. Förra sommaren var befann vi oss i tabellens ingenmansland med få förhoppningar om en uppryckning. Därifrån tog Mikkjal laget till en tredjeplats när säsongen gått i mål.
Inför årets säsong var förväntningarna måttliga. Med det i ryggen sprang och pressade AIK sönder motståndarna under våren och såg ut som guldkandidater. Efter sommaruppehållet har allt det försvunnit och topp-tre känns inte ens realistiskt längre.
Det pratas ofta om mentalitet i AIK-kretsar. Det trycks på merch, diskuteras i poddar och används av tränare. Oftast talar man om vinnarmentalitet, men jag föreslår att anamma en annan typ - underdogmentalitet. Och det finns en typ av matcher där AIK lyckats implementera den inställningen med framgång, tvillingderbyn.
Gnaget har ett erkänt starkt derbyfacit mot Djurgården, detta samtidigt som blåränderna presterat stordåd och AIK pendlat mellan krissäsonger och gulddrömmar.
AIK har lyckats kombinera ett starkt derbyfacit med en ofta återkommande underdogstämpel när matcherna mot DIF vankas. Oavsett hur illa det ser ut lyckas man gång på gång dra en ny derbyseger hur hatten. Man både förväntar sig vinst, samtidigt som man inte gör det.
Den inställningen borde AIK lära sig att applicera även utanför tvillingderbyts gränser. Det är möjligt att jag önskar för mycket, men att kombinera storklubbsambitioner med en underdogstämpel ska inte vara omöjligt. Det kanske till och med är vägen till framgång för Gnaget.
Är det att svära i AIK-kyrkan? Är det Bajen-mentalitet? Kanske, men Hammarby lyckades åtminstone pressa Twente, Rosenborg och Basel innan dem åkte ut. Om AIK ska få chansen att göra detsamma mot Manchester United och Feyenoord så behöver man kanske gå samma väg.
