Fredagsbrev #35

AIK har haft inslag av utländska spelare ända sedan det förra sekelskiftet. Den mest framträdande var den danska anfallaren Vilhelm Palme, som med ett hattrick i finalmatchen 1911 säkrade AIK:s tredje SM-guld. Trots succén skulle det dröja mer än hundra år innan nästa dansk, i form av målvakten Jakob Haugaard, iklädde sig den svartgula tröjan (eller vilken färg nu AIK:s målvaktsställ hade 2020).

Trots att Haugaard snabbt tappade sin plats mellan stolparna ville inte AIK ge upp på det danska spåret. 2023 anslöt en skadeskjuten och matchotränad Viktor Fischer, som efter en kort och floppartad sejour försatte lite av en förbannelse över danska spelare i AIK.

Samtidigt som flera normmän, finnar och islänningar kommit och gott med bravur har grannarna i söder hållit sig borta från de svartgula delarna av den svenska huvudstaden. Men redan samma år som Fischer avslutade både sin karriär och sin tid i Gnaget bröts den danska förbannelsen när Mads Thychosen sprang och glidtacklade sig in i AIK-publikens hjärtan.

Under seklet mellan Vilhelm Palme och Mads Thychosen har flertalet utländska spelare representerat svartgult. I mitten av 1900-talet rörde det sig mest om en handfull finländare och någon enstaka tysk eller engelsman. Kan du namnge någon av de? Antagligen inte, såvida du inte levde under den perioden. För ingen av de gjorde något större avtryck.

En som däremot gjorde avtryck var ukrainaren Vadim Jevtushenko, som måste varit ett i sammanhanget exotiskt inslag när han anslöt till AIK 1989. Med två mål i finalmatchen mot Malmö FF 1992 skrev han in sig själv i de svartgula sagorna och blev galjonsfigur för AIK i den nya tiden, där även utländska spelare kunde bli äskade och hyllade som klubbikoner.

Under 2000-talet öppnade världen upp sig på riktigt för AIK. På lite mer än 20 år har utländska spelare gott från att vara enstaka företeelser till självklara stöttepelare. Argentinarna Ivan Obolo och Nicolás Stefanelli, Teteh och Mohamed Bangura från Sierra Leone, den holländska jätten Jos Hooiveld, Costa Ricas mesta landslagsspelare genom tiderna Celso Borges. Listan kan göras ännu längre.

Men i fjol bröt AIK ny mark när det kommer till internationell representation. 62,5 procent av spelminuterna det året utgjordes av utländska spelare, ett nytt rekord för Gnagets del och överlägset mest i hela serien. I år har siffran minskat något, men den utländska delen är fortsatt i majoritet. Samtidigt har vi en färöisk tränare, en norsk assisterande och en norsk sportchef (eller ”Head of Scouting and recruitment” som Fredrik Wisur Hansens titel heter officiellt).

En stor andel utländska spelare är långt ifrån ovanligt i dagens fotbollsvärld, det är snarare en norm. Men det finns såklart extrema exempel. När cypriotiska Pafos mötte Djurgården i Conference Leagues åttondelsfinal i våras formerade man en startelva helt utan inhemska spelare i båda mötena, i returen i Stockholm blev det inte ens ett inhopp från de inhemska representanterna. I ligaspelet det året spelade lagets cyprioter totalt 1 513 minuter. Det är mindre än vad cyprioten Ioannis Pittas spelade för AIK 2024 (2 613 minuter).

Bryr sig supportarna om det? Så länge de vinner ligatitlar och tar sig till Champions League så är det nog ingenting som skaver. Framgångar har en förmåga att måla över mer existensiella bekymmer. Under Atalantas pandemikantade sagosäsong 2019/20 var målvakten Pierluigi Gollini och den naturaliserade brassen Rafael Tolói de enda märkbara italienska inslagen. Engelsmännen i Liverpools ligavinande trupp förra säsongen går att räkna på en hand.

På den nivån är inte AIK och allsvenskans kvot på nio utländska spelare per matchtrupp förhindrar att vi hamnar där inom en överskådlig framtid. Och så länge laget presterar hyfsat över tid, vilket vi gjort trots formdippen under sommaren, så kommer det inte skrikas på mer inhemsk representation. Jag har knappt hört någon klaga över andelen utländska spelare i AIK:s trupp, såvida det inte handlar om att vi tvingas ställa vissa av de åt sidan på grund av nyss nämnda utlänningskvot.

AIK har traditionellt sätt prioriterat spelare från Stockholm och i synnerhet från de nordliga förorterna kring den blåa linjen. Historiskt har det dock inte stått i vägen för de utländska inslagen. Alexander Isak från Henriksdal har lirat bredvid Chinedu Obasi från Enugu i Nigeria, Martin Mutumba från Rinkeby och Robin Quaison från Akalla har fått understöd av islänningen Helgi Daníelsson. Även i dagens lag finns den egna produkten och lagkaptenen Anton Salétros på mittfältet tillsammans med Áron Csongvai från Budapest och Johan Hove från Sogndal.

En av AIK:s främsta styrkor under de senaste åren har varit sättet man fått även de utländska spelarna att identifiera sig med klubben. Det finns en kraft kring Gnaget som smittar som pesten så fort man får kontakt, och en stor del av den kraften kommer från läktaren. Det skapar en identitet som är lätt för vem som helst att falla in i, oavsett om man kommer från Solna, Buenos Aires eller Accra.

Men det går åt båda hållen. Även spelarna måste ge tillbaka. De måste inte göra hattrick i en finalmatch som Vilhelm Palme, det kanske räcker med en glidtackling som Mads Thychosen.