När Mikkjal Thomassen anlände till Kallberg förra sommaren befann sig AIK i ett närmast bipolärt stadie. Målen östa in framåt i vissa matcher och läckte in som ett fuktskadat tak i andra. 5-0 i Malmö och 6-1 i Borås alternerade med 5-2 hemma mot IFK Göteborg och 6-2 mot IFK Norrköping. Henning Berg hade gett AIK-publiken en målglad fotboll, och en halv hjärtattack varje helg.
Samtidigt sjönk AIK som en sten i tabellen. Henning Berg sa upp sig och hoppet sattes till en färöisk tränare som ett år tidigare dömts till en villkorlig fängelsedom efter att ha hotat att bryta benen på en av sina spelare. Det luktade lite ” management by fear ”. Men om det var det som krävdes… varför inte?
Oavsett vad så tog Mikkjal Thomassens hårdföra stil AIK till en remarkabel tredjeplats. Ena året var klubben påväg ner i superettan, det andra året var man påväg ut i Europa. Att Mikkjal kunde ge resultat var det ingen tvekan kring. Åtminstone när han fick jobba med de rätta spelarna.
Efter att Thomas Berntsen fick sparken, och i och med det tanken på att AIK ska köpa till sig framgång, började Mikkjals lagbygge krackelera sakta men säkert. Under första halvan av säsongen 2025 krampade sig AIK fast i tabelltoppen efter en rad kämpainsatser med sena avgöranden. Efter sommaruppehållet har AIK knappat gjort en helgjuten insats.
Spelet har, för att utrycka det milt, sett styltigt ut. Laget har inte vunnit sedan i mitten av september, det har rapporterats om internt missnöje och som lök på den ruttnande laxen fick Axel Kouame en öppen utskällning efter 2-2-matchen mot Häcken senast.
Visserligen återstår det två matcher, men som det ser ut nu kommer en ilsken Mikkjal Thomassen och den försvarslöse Kouame bli minnesbilden som färöingen lämnar efter sig. Och det är synd att det antagligen kommer bli så.
Jag har fick chansen att byta några ord med Mikkjal Thomassen under årets upptaktsträff några dagar innan premiären borta mot GAIS. När man ser tillbaka på det så känns det som ett halvt liv sedan.
Precis som inför varje allsvensk start så fanns det en förhoppning i luften. Trots att cupspelet var ett direkt praktfiasko (och en föregångare till det som vi fått bli bekanta med nu på hösten) så hade åtminstone jag en känsla av att AIK var i goda händer sportsligt.
Mikkjal Thomassen hade sin vapendragare Thomas Berntsen bredvid sig, men det var med Mikkjal de flesta ville prata. Några ville ta bilder med honom - jag avstod.
Jag var mer intresserad av hur han kände inför premiären. Mikkjal pratade vagt, men ändå förtroendeingivande. Han ville inte fokusera på skadeproblematiken som AIK hade just då, utan bara på vad laget kunde åstadkomma trots det. Han log för kamerorna och för oss på plats, men ögonen signalerade att tankarna redan var i Göteborg.
Mikkjal Thomassen har för mig alltid utstrålat en målmedvetenhet och en no noncence-approach som skänkt trygghet under en väldigt turbulent tid i AIK:s historia. Efter en idealistisk Andreas Brännström och en butter Henning Berg kändes det som en dos frisk luft. Tillsammans med Thomas Berntsen skulle Mikkjal leda AIK in i den nya tiden. Sju månader senare ser det radikalt annorlunda ut.
Thomas Berntsen är borta, hans efterträdare Fredrik Wisur Hansen har redan packat väskorna. Klubben har lagt om sin värvningsstrategi. Kvar står Mikkjal Thomassen. Med resterna av Berntsens lagbygge har han fått AIK att spela en stundtals fysisk och intensiv fotboll, men i takt med att säsongen har fortlöpt har gnistan slocknat bit för bit. Även leendet har försvunnit.
Enligt rapporter från Danmark har AIK redan börjat boka in potentiella ersättare. Som det ser ut just nu finns det inga andra alternativ. AIK vill en sak, Mikkjal vill någonting annat - spelarna är nog inte heller speciellt sugna på att spela grottmansfotboll ett år till.
För att slänga ut en sista fotbollscliché, thanks for the memories but it's time to say goodbye .
