Det är i slutet av en säsong som de flesta stora ögonblicken brukar ske. En avgörande match för att hålla sig kvar i serien, eller för att vinna den. Det kan också vara en trotjänare som ska tackas av, likaväl som det kan vara de sista minuterna någonsin i hemmaborgen.
Ibland kan det vara värt att genomleva en eller flera horribla säsonger bara för att få uppleva de där sockersöta eller emotionellt laddade stunderna. Örebros plats i nästa års division 1 var mer eller mindre säkrad efter 20 spelade omgångar. Men sen kvittering i den sista matchen mot Trelleborg och ett straffavgörande mot HTFF i kvalet räckte för att rädda klubben. En mörk säsong som trots allt slutade i dur - så kan man enkelt beskriva det.
Jag tror inte att ÖSK-supportarna känner många positiva känslor kring säsongen 2025. Antagligen har de förbannat dagen de blev svartvita mer än en gång. Fullt förståligt. Men samtidigt har säsongen som de just genomlevt skapat en samhörighet som en mellansäsong i superettan (eller allsvenskan för den delan) inte hade gjort. 2025 kommer inte kommas ihåg som en sportslig framgångssaga, tvärtom. Men den kommer kommas ihåg som året då man gjorde det omöjliga och kanske tog avstamp till någonting bättre.
AIK:s säsong har inte haft några sådana komponenter, på gott och ont. 2025 har snarare varit en utdragen, medioker symfoni som aldrig känts som att den ska bli bättre. Vi har inte slagit i botten, likt ÖSK. Men vi har inte heller nått några höga toppar som är värda att fira. Vändningen hemma mot IFK Norrköping kanske kan kvala in, men annars är det tunt. Det har inte ens blivit en derbyseger.
För mig är dagens inkarnation av AIK den mest deprimerande på flera år, och då har vi ändå två bottenstrider i färskt minne. Men 2020 och 2023 fanns det åtminstone ett tydligt mål som alla kunde förenas kring. All form av strategidokument eller långsiktigt tänk slängdes i papperskorgen i förmån för en ytterst tydlig målbild: stanna kvar i allsvenskan för i helvete. Först då tilläts man vara glad.
I november 2023 säkrade AIK i praktiken det allsvenska kontraktet efter 1-1 på Gamla Ullevi mot ett IFK Göteborg som också svävade runt i tabellens nedre regioner. Taha Ayaris första och hittills enda AIK-mål betydde att vi som tagit oss till Göteborg den kvällen kunde fira i en stadig halvtimme efter att domaren blåst av matchen. Att sjunga nidramsor om blåvitt på bortaplan när hemmapubliken har lämnat arenan är en rätt som fler borde få smaka på, men den blir såklart än godare när den serveras med faktumet att AIK säkrat en plats i allsvenskan - och att IFK Göteborg fortfarande kan åka ut.
Naturligtvis är det inte bra att sukta efter nedflyttningsdraman bara för att ens allsvenska tillvaro är händelsefattig och tråkig, likt hur Walter White börjar sälja metamfetamin för att fly från sitt gråa liv som kemilärare. Att behöva slås för sin överlevnad i allsvenskan som storklubb betyder att någonting inte funkar och att rädda upp det på sista dagen förändrar egentligen väldigt lite. Det är också en kick som försvinner ganska snabbt och i längden tar det mer av psyket än vad det ger.
Men samtidigt ska man inte underskatta vad sådana ögonblick kan bidra med, i rätt mängd. Mjällby var på gränsen degraderas till division 2 för bara några år sedan, men klarade sig kvar med nöd och näppe. Sjusen som GAIS fick efter uppflyttning till superettan 2022 gav såpass mycket kraft att det räckte till både allsvenskan och europaspel.
I dagsläget är AIK i en uppbyggnadsfas där förlösande stunder känns långt borta. Målet just nu är varken att stanna kvar i allsvenskan eller att vinna den, nu handlar det om mer abstrakta värden. Och jag har svårt att se champagneflaskorna och cigarrerna plockas fram när AIK officiellt är bäst på datadriven scouting i Sverige, om det nu sker någon gång.
