Med AIK-mått mätt är rekryteringen från Finland ganska okonventionell, men samtidigt så rimmar den bra med riktningen som klubben valt. Istället för en att hämta in någon som kan sätta sin egen prägel på AIK så har man valt att anställa någon som AIK kan sätta sin prägel på.
Miika Takkula har haft en fin karriär i det som numera kan beskrivas som allsvenskans främsta farmaliga utomlands, nämligen den finska (sorry alla finnar). Där blev det en vända i storklubben HJK som gjorde bra resultat i Europa och därefter i Ilves som under hans sportchefsgärning tog sig från nedflyttningsstrid till guldstrid. Vilka andra faktor som spelade in i de framgångssagorna är material för en annan krönika, men på ett CV ser det onekligen bra ut.
Men det som främst gör Takkula intressant, och som kanske är hans främsta USP som rekryteringschef för AIK, är att han jobbat med scoutingverktyget Analytics FC - samma plattform som Gnaget använder sedan dryga året tillbaka. Det är lätt att göra sig rolig över den Football Manager-aktiga metod AIK har valt som tranferstrategi, men gnaget har åtminstone valt en väg som man nu rekryterar utifrån, istället för att rekrytera någon som ska staka ut vägen.
I samband med att titeln head of recruitment (eller rekryteringschef) introducerades utlade sig Fredrik Söderberg om hur sportchefsrollen och hur den tidigare fungerat i AIK. Han menade att den kostymen var för stor för en enskild person och istället skulle man bygga upp ett kollektiv av människor som kunde fylla den.
Det är svårt att inte hålla med Söderberg, för enda sedan Björn Wesström lämnade rollen som sportchef 2020 har den stolen varit smått förgiftad. När Thomas Berntsen skrev på 2023 fick han mer eller mindre fullt mandat att forma AIK:s sportsliga strategi utifrån sina preferenser. Ett gnaget i kris hade inte mycket till egen vilja eller målbild, utan alla ägg lades i samma norska korg. Berntsens föregångare Manuel Lindberg fick också (orimligt) mycket makt, både sett till klubbens bästa och sett till sin egna hälsa.
Även i resten av allsvenskan börjar sportchefsrollen mer likna kommittéer än en starka män som kan styra och ställa som de vill, lex Bosse Andersson i Djurgården. Just Bosse kan lätt tituleras till Sveriges bästa sportchef i modern tid, med SM-Guld, semifinal i Europa och flera miljoner i transferintäkter som bevis. Men när han väljer att tacka för sig riskerar Djurgården att hamna i en liknande sits som när Henrik Jurelius tog över efter Björn Wesström, såvida man inte strukturerar om rollen.
Bosse i all ära, men just nu tar man hellre en anonym finne än en Sturehofsfarbror som alternerar mellan sportchefskontoret och TV-inspelningar.
