Frustrerat värre

Mikkjal Thomassen befinner sig utan tvekan i sin största svacka som AIK-tränare. Inför söndagens storstadsdrabbning hade AIK spelat tre matcher utan varken mål eller seger, samtidigt som man kastade in handduken i Europakvalet mot ett ungerskt mittengäng. IFK Göteborg på Gamla Ullevi blev inte den revansch som laget hade hoppats på, istället fick Blåvitt slå tillbaka för 3-0-smällen på Nationalarenan i slutet på juni.

Mads Thychosen var avstängd, vilket gav plats för en efterlängtad Eskil Edh. Norrmanen tog plats på vänsterwingen samtidigt som Yannick Geiger fick starta till höger. John Guidetti och Johan Hove var återigen placerade på bänken och Erik Flataker och Dino Besirovic gjorde Bersant Celina sällskap längst fram.

Matchen började på samma sätt som matchen i Györ, med ett tempostarka hemmalag som enkelt kunde springa över ett passivt AIK. Trots det lyckades Gnaget rycka upp sig och man skapade flera chanser framåt. Flataker verkade ha fått nog av att gå mållös och gjorde allt i sin makt för att ändra på saken. Normmanen hade chanser nog att göra ett hattrick innan han byttes ut efter dryga timmen.

Flatakers missar skulle istället bli roten till Blåvitts fullträffar. Efter en missad nick från AIK:s anfallare lyckades IFK Göteborg ställa om blixtsnabbt. Samtidigt som Gnagets anfallare grämde sig över ytterligare en missad målchans kunde Tobias Heinz rulla in 1-0. Samma visa återupprepades i andra halvlek. Flataker drog bollen utanför, blåvitt kontrade, bollen nådde Tobias Heinz och Blåvitt säkrade segern.

Thomas Isherwoods reducering, tillika Gnagets första allsvenska mål på 330 spelminuter, blev inte startskottet för någon slutforcering. Istället ser man bara bara uppgivna ut och istället för att göra offensiva rockader fortsätter man att mala på i förhoppningen att bollen av ren slump ska hamna i mål. Det är en förrädisk inställning. Det funkade i början av säsongen och även då kändes det som en taktik som levde på lånad tid.

Det blir såklart inte bättre av att AIK:s anfallare har gjort lika mål den här säsongen som Per Karlsson gjorde under hela sin karriär. Erik Flatakers frustration när han missade sin fjärde målchans gick nästan att ta på och även resten av laget verkar känna likadant.

I halvtidsintervjun pratade Anton Salétros om att AIK inte har marginalerna på sin sida och det har han väldigt rätt i. Gnaget har skapat chanser nog för att vinna många av matcherna på slutet, men man saknar effektiviteten som man hade under våren. Sånt här sätter sig såklart i spelarnas huvuden och det är svårt att förändra under en natt. Det är naturligtvis inte hela lösningen, men några marginaler behöver man ha på sin sida.

Vad händer med Mikkjal?
Situationen som är nu påminner en del om sommaren 2022. Då fick Bartosz Grzelak sparken efter ett misslyckat europakval och en sviktande form i allsvenskan, trots att AIK även då befann sig högt upp i tabellen.

Ska vi gå samma väg igen? Fler och fler AIK-kretsar börjar tycka det vad det verkar. För mig skulle det bara osa desperation och uppgivenhet. För mindre än ett år sedan hade hade europaspel och en femteplats i allsvenskan känns som guds gåva. Nu är det helt plötsligt ett misslyckande.

AIK är också i en period av omstrukturering. Just nu värvas enbart unga spelare till billigt pris, en stor skillnad på hur det såg ut i vintras när spelare som Hove, Benkovic och Csongvai hämtades in. Är Mikkjal rätt man att leda laget med den nya strategin? Det finns saker som pekar på att han inte är det. Han utryckte en frustration efter matchen i Ungern angående bristen på nyförvärv och jag tror inte han önskade sig fler Adrian Helm eller Zadok Yoahanna där och då.

Men idag vore det dumdristigt att sparka Mikkjal. Men det kommer behöva ses över ett och annat efter säsongen.