Vi kan väl komma överens om att de personer som tar på sig att leda klubbar – eller iallafall toppklubbar – i samma stund även medgivit till att leva ett stressfullt liv. Sir Alex har mått dåligt, Wenger mår dåligt – alla har varit där, frustrerade, upprörda och med en onormalt hög puls.
En som dock mår lite extra dåligt just nu är Gerard Houllier: han ligger på sjukhus på grund utav hjärtproblem. Och nej, han hade nog inte legat där om han jobbat som blomförsäljare.
Till mångt och mycket påminner tränarrollen om VD-rollen. Du är ytterst ansvarig för det som händer, du lever och andas med jobbet; 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
Men i ett vanligt företag kommer oftast bara pressen inifrån företaget – i en fotbollsklubb har du både den interna och kanske framförallt den externa pressen på dig. Du leder inte bara en klubb, i många fall leder du nästan en hel stad.
Klart som fan att tränare drabbas av hjärtproblem( kanske speciellt det äldre gardet, +60-maffian; naturen har ju sin gång).
Jag menar själv, som en hyfsat balanserad supporter, slår jag på och av tv:n i tid och otid då mitt favoritlag spelar. Jag går oroligt runt i lägenheten, jag slår halvt sönder soffor, jag går nervöst ut och tar en cigg, jag biter på mina naglar tills det börjar blöda och plåster måste hämtas.
Och jag är, som sagt, bara en supporter. En i förhållandevis lugn supporter. Men en supporter som ändå mår rätt dåligt under rätt många stunder. Hur dåligt mår då inte tränaren för laget dessa gånger? Hur skoj är det att gå ut i till exempel östra London dagen efter att West Ham, än en gång, fått med sig 0 poäng?
I don’t know. Jag har ingen direkt koll på hur tränare tacklar sämre stunder, jag vet inte var de har för knep angående stresshantering. Yoga kanske?
Men det skulle vara intressant att veta.
Att få reda på vad Wenger gör dagen efter att han har förlorat en ligacupfinal eller hur Mick McCarthy bearbetar ett sent poängtapp i den viktiga bottenstriden. För några små tricks måste de ha.
På tal om Wenger, han uttalade sig såhär angående Houllier och stress på sin pre-match presskonferens:
"I’m stressed, of course, you cannot care about things and not be stressed. And your stress as well is linked with the uncertainty level, and in football, the uncertainty level is very high.”
“You never know how unhealthy this job is but one thing you know is that it is not healthy. That is for sure.”
Den före detta Stoke-försvararen Clive Clarke, som var tvungen att sluta på grund utav hjärtproblem, uttalade sig också om Houlliers hälsoproblem:
‘‘We take football very seriously in this country, perhaps too seriously, and when things like this happen it puts things in perspective.”
Och visst: Det är en otroligt sliten klyscha, det där med att sätta saker i perspektiv, men kanske skulle det vara en bra idé för Gerard om han började fundera på alternativa livsvägar för den han åker på just nu, den har skadat honom förr – den gången då han som Liverpooltränare behövde opereras – och kommer förmodligen fortsätta att skada honom.
Eller, såklart, det har han säkert redan gjort. Han har säkert funderat en hel del på det. Klurat fram och tillbaka, tagit plus och minus, och sedan kommit fram till att tränaryrket ger honom den bästa livskvalitén.
Varför? Mr Wenger tror sig veta:
“We [Wenger och Houllier] are addicted, we have addictive personalities. I can't switch off - when you wake up at night it is there. But it would be more unhealthy to do nothing. The real stress is to have no stress. You choose between two evils.”
Kanske kan det vara så. Men hoppas inte det där beroendet av att leva i fotbollens strålkastarljus får Houllier att stryka med för tidigt.
För trots att det många gånger är en oerhört vacker värld så är det även en ohälsosam värld som han, och sina kollegor, lever i – en värld där hjärtan krossas nästan både bildligt och bokstavligt.
Andra saker vi noterat efter helgen som gick
”Den där lilla ärtan är ju ingen Messi direkt,” påpekade en polare då vi såg Manchester United ta emot Everton på Old Trafford. Och jag höll med. Men alla behöver inte vara en Messi, att vara en Gary Lineker-kopia är nog så bra. För han rör sig så jävla bra: Frågan är om någon annan forward i PL rör sig lika bra som Hernandez? Kanske Darren Bent, men bara kanske.
Ett tag har ju Everton klarat sig bra utan deras mittfältsstjärnor men mot United saknades verkligen både Fellaini och kanske framförallt den elegante spanjoren från Baskien.
***
Stoke gjorde sig förtjänta av en poäng – som gör att de bara är en poäng ifrån det magiska 40-strecket – mot Villa och man kan väl anta att det kommer fortsätta sjungas – eller kanske snarare fulskrålas – Delilah i Premier League även nästa säsong.
Men skit i det för en stund. För snart, om ca tre veckor spelas, en av de största matcherna i Stokes historia. Man ska möta det himmelska blå och himmelska rika City. Då behöver man vara lika superbra som man var mot Bolton i FA-cup semin, då Richard Fuller värmde upp gruppen med ett Martin Luther-inspirerat tal innan matchen. Vem kör talet inför City matchen? Läs här, please do, för att få reda på vad lokaltidningen förutsäger.
***
Ian Holloway tyckte inte januari var någon bra månad – det var som då allt började gå åt helvete. Energin som laget hade under hösten försvann någonstans efter julruschen. Som han säger: I wonder what happened in January? I could have done without January.”En som dock mår lite extra dåligt just nu är Gerard Houllier: han ligger på sjukhus på grund utav hjärtproblem. Och nej, han hade nog inte legat där om han jobbat som blomförsäljare.
Till mångt och mycket påminner tränarrollen om VD-rollen. Du är ytterst ansvarig för det som händer, du lever och andas med jobbet; 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
Men i ett vanligt företag kommer oftast bara pressen inifrån företaget – i en fotbollsklubb har du både den interna och kanske framförallt den externa pressen på dig. Du leder inte bara en klubb, i många fall leder du nästan en hel stad.
Klart som fan att tränare drabbas av hjärtproblem( kanske speciellt det äldre gardet, +60-maffian; naturen har ju sin gång).
Jag menar själv, som en hyfsat balanserad supporter, slår jag på och av tv:n i tid och otid då mitt favoritlag spelar. Jag går oroligt runt i lägenheten, jag slår halvt sönder soffor, jag går nervöst ut och tar en cigg, jag biter på mina naglar tills det börjar blöda och plåster måste hämtas.
Och jag är, som sagt, bara en supporter. En i förhållandevis lugn supporter. Men en supporter som ändå mår rätt dåligt under rätt många stunder. Hur dåligt mår då inte tränaren för laget dessa gånger? Hur skoj är det att gå ut i till exempel östra London dagen efter att West Ham, än en gång, fått med sig 0 poäng?
I don’t know. Jag har ingen direkt koll på hur tränare tacklar sämre stunder, jag vet inte var de har för knep angående stresshantering. Yoga kanske?
Men det skulle vara intressant att veta.
Att få reda på vad Wenger gör dagen efter att han har förlorat en ligacupfinal eller hur Mick McCarthy bearbetar ett sent poängtapp i den viktiga bottenstriden. För några små tricks måste de ha.
På tal om Wenger, han uttalade sig såhär angående Houllier och stress på sin pre-match presskonferens:
"I’m stressed, of course, you cannot care about things and not be stressed. And your stress as well is linked with the uncertainty level, and in football, the uncertainty level is very high.”
“You never know how unhealthy this job is but one thing you know is that it is not healthy. That is for sure.”
Den före detta Stoke-försvararen Clive Clarke, som var tvungen att sluta på grund utav hjärtproblem, uttalade sig också om Houlliers hälsoproblem:
‘‘We take football very seriously in this country, perhaps too seriously, and when things like this happen it puts things in perspective.”
Och visst: Det är en otroligt sliten klyscha, det där med att sätta saker i perspektiv, men kanske skulle det vara en bra idé för Gerard om han började fundera på alternativa livsvägar för den han åker på just nu, den har skadat honom förr – den gången då han som Liverpooltränare behövde opereras – och kommer förmodligen fortsätta att skada honom.
Eller, såklart, det har han säkert redan gjort. Han har säkert funderat en hel del på det. Klurat fram och tillbaka, tagit plus och minus, och sedan kommit fram till att tränaryrket ger honom den bästa livskvalitén.
Varför? Mr Wenger tror sig veta:
“We [Wenger och Houllier] are addicted, we have addictive personalities. I can't switch off - when you wake up at night it is there. But it would be more unhealthy to do nothing. The real stress is to have no stress. You choose between two evils.”
Kanske kan det vara så. Men hoppas inte det där beroendet av att leva i fotbollens strålkastarljus får Houllier att stryka med för tidigt.
För trots att det många gånger är en oerhört vacker värld så är det även en ohälsosam värld som han, och sina kollegor, lever i – en värld där hjärtan krossas nästan både bildligt och bokstavligt.
Andra saker vi noterat efter helgen som gick
”Den där lilla ärtan är ju ingen Messi direkt,” påpekade en polare då vi såg Manchester United ta emot Everton på Old Trafford. Och jag höll med. Men alla behöver inte vara en Messi, att vara en Gary Lineker-kopia är nog så bra. För han rör sig så jävla bra: Frågan är om någon annan forward i PL rör sig lika bra som Hernandez? Kanske Darren Bent, men bara kanske.
Ett tag har ju Everton klarat sig bra utan deras mittfältsstjärnor men mot United saknades verkligen både Fellaini och kanske framförallt den elegante spanjoren från Baskien.
***
Stoke gjorde sig förtjänta av en poäng – som gör att de bara är en poäng ifrån det magiska 40-strecket – mot Villa och man kan väl anta att det kommer fortsätta sjungas – eller kanske snarare fulskrålas – Delilah i Premier League även nästa säsong.
Men skit i det för en stund. För snart, om ca tre veckor spelas, en av de största matcherna i Stokes historia. Man ska möta det himmelska blå och himmelska rika City. Då behöver man vara lika superbra som man var mot Bolton i FA-cup semin, då Richard Fuller värmde upp gruppen med ett Martin Luther-inspirerat tal innan matchen. Vem kör talet inför City matchen? Läs här, please do, för att få reda på vad lokaltidningen förutsäger.
***
Mot Newcastle var dock Blackpool riktigt bra. De borde ha vunnit. Men lika blev det och Pardew erkände efter matchen att hans mannar haft lite flax: “A big part of me wants them to stay up for the honesty and integrity of their work. My goodness they gave us a real test.”
***
Maxi Rodrigues fick – efter en hel del matcher utanför startelvan – nog ut maximalt av sig själv när Pool krossade Brums med 5-0. Maximalt, fattar ni? Haha!
The Daglish-effect fortsätter alltså och är snart en egen godkänd engelsk term som speglar hur ett lag kan går från att vara ultralama till att vara megaheta bara genom tro, hopp och kärlek.
***
Kom ni ihåg den där förbannelsen som en del upptäcktsresande råkar ut för i Tintin och de sju kristallkulorna? Något liknande hände Sunderland på Stadium of Light, i lördags, när de mötte Wigan. Först gick Bardsley sönder, sedan, efter 25 min, var även Danny Welbeck tvungen att gå av och i andra halvlek, efter 64 min byttes Gyan ut då han sträckt sig.
Då, med exakt noll naturliga forwards på planen, så gjorde laget tre mål på en halvtimme. Så slutsatsen är: spelar Steve Bruce med noll naturliga anfallare leder det till mycket mål -> anfallarna är överflödiga -> Bruce borde sälja alla anfallare. Logiskt.
***
En poäng är guld värd ibland. Efter att från sidlinjen fått se sin supersub Simon Cox smeka in bollen i bortre hörnet som Dennis Bergkamp en gång i tiden brukade göra kunde Roy Hodgson efter matchen mellan Spurs och West Brom konstatera att laget nu nått 40 poäng, vilket gjorde honom tämligen glad: "I have to say I'm a damn sight happier with 40 than 39.
Vem tar fjärdeplatsen? Blir det City? Eller kan Spurs, trots alla deras kryssade matcher, nå fram? Eller kan till och med de där röda galningarna från Liverpool knipa den? Ställningen just nu är enligt följande: City = 56 poäng och 32 matcher spelade, Spurs = 55/33 och Pool = 52/34.
***'
Mark Hughes visade inte direkt upp några Barca-takter – som Fabregas hade sagt – då han missade sina två första sparkförsök på en vattenflaska efter att den unge domaren Michael Oliver dömt frispark till Wolves och delat ut gult kort till Brede Hangeland. På tredje försöket träffade Mark Hughes vattenflaskan och blev, i och med sin fullträff, uppvisad på läktaren.
***
Fernando Torres!! Äntligen har han målat! Det tog alltså 903 minuter, dvs ca 30 avsnitt av Californication, innan han för första gången, i lördags, nätade för sitt Chelsea på ett tokblött Stamford Bridge. Grattis!
***
Till sist: Mitt Arsenal blöder. Jag blöder. Men man måste väl försöka vara stor i nederlaget; eller man kan ju i alla fall försöka. Är det nämligen ett lag jag unnar lite framgång är det Owen Coyles Bolton och är det en spelare jag unnar lite extra lycka så är det den bortgågne Avi Cohens son, Tamir.
***
Maxi Rodrigues fick – efter en hel del matcher utanför startelvan – nog ut maximalt av sig själv när Pool krossade Brums med 5-0. Maximalt, fattar ni? Haha!
The Daglish-effect fortsätter alltså och är snart en egen godkänd engelsk term som speglar hur ett lag kan går från att vara ultralama till att vara megaheta bara genom tro, hopp och kärlek.
***
Kom ni ihåg den där förbannelsen som en del upptäcktsresande råkar ut för i Tintin och de sju kristallkulorna? Något liknande hände Sunderland på Stadium of Light, i lördags, när de mötte Wigan. Först gick Bardsley sönder, sedan, efter 25 min, var även Danny Welbeck tvungen att gå av och i andra halvlek, efter 64 min byttes Gyan ut då han sträckt sig.
Då, med exakt noll naturliga forwards på planen, så gjorde laget tre mål på en halvtimme. Så slutsatsen är: spelar Steve Bruce med noll naturliga anfallare leder det till mycket mål -> anfallarna är överflödiga -> Bruce borde sälja alla anfallare. Logiskt.
***
En poäng är guld värd ibland. Efter att från sidlinjen fått se sin supersub Simon Cox smeka in bollen i bortre hörnet som Dennis Bergkamp en gång i tiden brukade göra kunde Roy Hodgson efter matchen mellan Spurs och West Brom konstatera att laget nu nått 40 poäng, vilket gjorde honom tämligen glad: "I have to say I'm a damn sight happier with 40 than 39.
Vem tar fjärdeplatsen? Blir det City? Eller kan Spurs, trots alla deras kryssade matcher, nå fram? Eller kan till och med de där röda galningarna från Liverpool knipa den? Ställningen just nu är enligt följande: City = 56 poäng och 32 matcher spelade, Spurs = 55/33 och Pool = 52/34.
***'
Mark Hughes visade inte direkt upp några Barca-takter – som Fabregas hade sagt – då han missade sina två första sparkförsök på en vattenflaska efter att den unge domaren Michael Oliver dömt frispark till Wolves och delat ut gult kort till Brede Hangeland. På tredje försöket träffade Mark Hughes vattenflaskan och blev, i och med sin fullträff, uppvisad på läktaren.
***
Fernando Torres!! Äntligen har han målat! Det tog alltså 903 minuter, dvs ca 30 avsnitt av Californication, innan han för första gången, i lördags, nätade för sitt Chelsea på ett tokblött Stamford Bridge. Grattis!
***
Till sist: Mitt Arsenal blöder. Jag blöder. Men man måste väl försöka vara stor i nederlaget; eller man kan ju i alla fall försöka. Är det nämligen ett lag jag unnar lite framgång är det Owen Coyles Bolton och är det en spelare jag unnar lite extra lycka så är det den bortgågne Avi Cohens son, Tamir.
