Tyskland
2012-11-14 08:00
Fischer inför Holland-Tyskland: "Tänker på Völlers hår och Rijkaards saliv"
För när man, som det fan man är, hör ”Holland – Tyskland” så tänker man inte på ett likaresultat från 2004 där båda lagen var lika dåliga.
Jonas Fischer
1 kommentarer
Arjen Robben (B. München), Rafael van der Vaart (HSV), Ibrahim Afellay (S04), Klaas-Jan Huntelaar (S04), Eljero Elia (W. Bremen). Fem av de 19 uttagna i Hollands trupp mot Tyskland spelar i den tyska högstaligan. Idag är det ingen som längre blir förvånad över att se holländare i Bundesliga. Rivaliteten mellan de två stormakterna inom fotboll verkar ha svalnat betydligt – från galenskapen på sjuttiotalet till dagens beundrande av varandra. I kväll stöter de på varandra igen. Den här gången är det bara en landskamp – nur ein Freundschaftsspiel. För två decennier sedan hade det inte funnits varken något ”bara” eller någon ”Freundschaft” i matchen.
---
Frågan är om inte Tyskland är det land som har flest rivaler i landslagssammanhang. England, Frankrike, Österrike och Italien, alla fyllda med egna anekdoter och historier som visar prov på en brinnande rivalitet. Och sen finns ju såklart de där Nederländerna och vad som kan ha varit den största fejden på landslagsnivå över huvud taget. Det är nu 38 år sedan Västtyskland – med Franz Beckenbauer och Gerd Müller i truppen – kunde stoppa Hollands konstverk till fotboll och sno åt sig ett VM-guld själva. 24 år sedan Holland firade sin största framgång mot Västtyskland i EM-semifinalen i Hamburg – där det uppskattades att nästan två tredjedelar av befolkningen (9 av 15 miljoner) firade vinsten ute på de holländska gatorna. Det är 22 år sedan spottloskan i Milano blev klimax på en fotbollskamp som världen följde med spänning och alla hade en åsikt om. Sedan följde två decennier mer eller mindre i frysboxen. Möten i diverse turneringar radades på varandra, med blandade utgångar som resultat, men de stora skandalerna uteblev. Och så även de stora matcherna.
När lagen så stötte samman i Ukraina i somras så var det en match som skrevs upp till skyarna. Med all rätt. VM-tvåan mot VM-trean. På det alltså ett gammalt hatmöte – två ärkerivaler som hatat varandra som pesten. Men det var också två landslag som hade tagit en annan väg än tidigare, som hade ändrat på sin fotbollsfilosofi ett snäpp. Istället för det hårdjobbande, spelförstörande, slitande Tyskland såg vi en ung, spelande, nästan lekande Nationalelf. Och kritiken som Holland hade fått efter VM-finalen och det hårda spelet fick en del att undra var den attraktiva fotbollen hade tagit vägen. Vilka var den nya Elftal, de som inte skydde några medel för att vinna? Resultatet av en så stor match kunde ha blivit ett uppsving på en låga som alltmer förvandlats till döende glöd.
Efter matchen hade dock rivaliteten dött ännu lite grand. Kanske inte för att matchen hade varit ojämn till någons fördel, eller tråkig. Men i går, tisdag den 13 november, var det exakt fem månader sedan matchen spelades. Vid första eftertanke mindes jag inte en enda situation från den. Det blev en match i mängden, lika mycket som mötet med Danmark, och strax under den obligatoriska vinsten mot Portugal i premiären. Och när det nu vankas landskamp en novemberkväll i Amsterdam så må förutsättningarna vara ganska givna på vissa plan, men de är samtidigt extremt ovissa på andra.
Amsterdam Arena kommer att vara fylld med hattar, mössor, flaggor, tröjor, lejon, ansikten och jagvetintevad i färgen orange. Det kommer att vara fullsatt och riktigt bra stämning. Dessutom kommer två av historiens bästa lag ställas mot varandra, och förmodligen kommer vi också att bjudas på helt okej fotboll sett till kraven på en träningslandskamp.
De senaste dagarna bortfall av spelare från den tyska truppen tror jag dock inte är de mest komprimerade skadeproblemen som det tyska landslaget någonsin sett, utan ett tecken på att en träningsmatch mot Holland till syvende och sist bara är en träningsmatch. Och spelarna som spelar i kväll har Löw inte handplockat för att de ska vara det absolut bästa han kan ställa på planen, utan för att ge fler unga spelare chansen. Många spelare med känningar? Visst, men hade det varit en VM-final hade de flesta av bortfallen ställt sig på plats för att ta emot ärkerivalerna – utan någon som helst tvekan.
En VM-final mellan dem, som den 1974 – det hade varit något det. 2010 var vi nästan där. Det var bara spanjorerna som stod mellan dem och en upprepning. Nu gick visserligen de där spanjorerna och vann hela turneringen – välförtjänt dessutom – men sett ur rivalitetens ögon hade det nog varit det enklaste sättet att återuppliva något som inte alls flammar lika mycket som det en gång gjorde. Jag förväntar mig inte få några svar på framtiden i kväll, men jag förväntar mig att se elva tyska landslagsspelare som visar lite mer vilja än de skulle göra i en vanlig match.
För när man, som det fan man är, hör ”Holland – Tyskland” så tänker man inte på ett likaresultat från 2004 där båda lagen var lika dåliga. Man tänker på Rudi Völlers hår och Frank Rijkaards saliv. Man tänker på Gerd Müllers straffområdesprecision. Man tänker på van Bastens sena mål som gav Holland en finalplats. Och framför allt på kampen på planen. Och då spelar det ingen roll att det var två decennier sedan sist. Eller att det är en träningslandskamp. Eller att halva tyska startelvan är skadad. Motståndaren är ju fortfarande Holland.
---
Frågan är om inte Tyskland är det land som har flest rivaler i landslagssammanhang. England, Frankrike, Österrike och Italien, alla fyllda med egna anekdoter och historier som visar prov på en brinnande rivalitet. Och sen finns ju såklart de där Nederländerna och vad som kan ha varit den största fejden på landslagsnivå över huvud taget. Det är nu 38 år sedan Västtyskland – med Franz Beckenbauer och Gerd Müller i truppen – kunde stoppa Hollands konstverk till fotboll och sno åt sig ett VM-guld själva. 24 år sedan Holland firade sin största framgång mot Västtyskland i EM-semifinalen i Hamburg – där det uppskattades att nästan två tredjedelar av befolkningen (9 av 15 miljoner) firade vinsten ute på de holländska gatorna. Det är 22 år sedan spottloskan i Milano blev klimax på en fotbollskamp som världen följde med spänning och alla hade en åsikt om. Sedan följde två decennier mer eller mindre i frysboxen. Möten i diverse turneringar radades på varandra, med blandade utgångar som resultat, men de stora skandalerna uteblev. Och så även de stora matcherna.
När lagen så stötte samman i Ukraina i somras så var det en match som skrevs upp till skyarna. Med all rätt. VM-tvåan mot VM-trean. På det alltså ett gammalt hatmöte – två ärkerivaler som hatat varandra som pesten. Men det var också två landslag som hade tagit en annan väg än tidigare, som hade ändrat på sin fotbollsfilosofi ett snäpp. Istället för det hårdjobbande, spelförstörande, slitande Tyskland såg vi en ung, spelande, nästan lekande Nationalelf. Och kritiken som Holland hade fått efter VM-finalen och det hårda spelet fick en del att undra var den attraktiva fotbollen hade tagit vägen. Vilka var den nya Elftal, de som inte skydde några medel för att vinna? Resultatet av en så stor match kunde ha blivit ett uppsving på en låga som alltmer förvandlats till döende glöd.
Efter matchen hade dock rivaliteten dött ännu lite grand. Kanske inte för att matchen hade varit ojämn till någons fördel, eller tråkig. Men i går, tisdag den 13 november, var det exakt fem månader sedan matchen spelades. Vid första eftertanke mindes jag inte en enda situation från den. Det blev en match i mängden, lika mycket som mötet med Danmark, och strax under den obligatoriska vinsten mot Portugal i premiären. Och när det nu vankas landskamp en novemberkväll i Amsterdam så må förutsättningarna vara ganska givna på vissa plan, men de är samtidigt extremt ovissa på andra.
Amsterdam Arena kommer att vara fylld med hattar, mössor, flaggor, tröjor, lejon, ansikten och jagvetintevad i färgen orange. Det kommer att vara fullsatt och riktigt bra stämning. Dessutom kommer två av historiens bästa lag ställas mot varandra, och förmodligen kommer vi också att bjudas på helt okej fotboll sett till kraven på en träningslandskamp.
De senaste dagarna bortfall av spelare från den tyska truppen tror jag dock inte är de mest komprimerade skadeproblemen som det tyska landslaget någonsin sett, utan ett tecken på att en träningsmatch mot Holland till syvende och sist bara är en träningsmatch. Och spelarna som spelar i kväll har Löw inte handplockat för att de ska vara det absolut bästa han kan ställa på planen, utan för att ge fler unga spelare chansen. Många spelare med känningar? Visst, men hade det varit en VM-final hade de flesta av bortfallen ställt sig på plats för att ta emot ärkerivalerna – utan någon som helst tvekan.
En VM-final mellan dem, som den 1974 – det hade varit något det. 2010 var vi nästan där. Det var bara spanjorerna som stod mellan dem och en upprepning. Nu gick visserligen de där spanjorerna och vann hela turneringen – välförtjänt dessutom – men sett ur rivalitetens ögon hade det nog varit det enklaste sättet att återuppliva något som inte alls flammar lika mycket som det en gång gjorde. Jag förväntar mig inte få några svar på framtiden i kväll, men jag förväntar mig att se elva tyska landslagsspelare som visar lite mer vilja än de skulle göra i en vanlig match.
För när man, som det fan man är, hör ”Holland – Tyskland” så tänker man inte på ett likaresultat från 2004 där båda lagen var lika dåliga. Man tänker på Rudi Völlers hår och Frank Rijkaards saliv. Man tänker på Gerd Müllers straffområdesprecision. Man tänker på van Bastens sena mål som gav Holland en finalplats. Och framför allt på kampen på planen. Och då spelar det ingen roll att det var två decennier sedan sist. Eller att det är en träningslandskamp. Eller att halva tyska startelvan är skadad. Motståndaren är ju fortfarande Holland.
