Inför förra omgången av FA-cupen, mot Burton Albion, minns jag att jag tyckte att det var onödigt att lägga krut på den här turneringen sett till läget vi befann oss i i ligaspelet.
Sedan lottades vi mot ett hyfsat överkomligt motstånd i Brentford. På hemmaplan. Samtidigt som vi började vinna i ligan.
Nu står jag här och vet verkligen inte vad jag ska tycka, tro, känna eller hoppas på.
Skulle West Ham vinna den här matchen är vi bara en match ifrån Wembley. Och lägger vi där till vetskapen att Port Vale, Southampton och Leeds utgör, högt avrundat, hälften av bollarna i lottningsskålen till kvartsfinalen så blir det inte mindre lockande.
Ja, ni förstår ju. Den här matchen är en intern vattendelare där många så klart vill att vi ska lägga fokuset på att rädda kontraktet medan andra kommer att hoppas att det blir stor rotation. Jag står, som ni märker, någonstans där mitt emellan.
På förhand finns det inga nya orosmoln på West Ham-himlen, som faktiskt börjar bli aningen mer uppsprucken. Det som ligger i vassen och lurar är statusen på Pablo. Att han missar matchen kan vi nog med säkerhet slå fast, men däremot närmar han sig spel och ska ha börjat träna med laget.
De flesta som har följt West Ham lär också ha koll på att Brentford är på väg mot sin bästa säsong någonsin, trots att många inför säsongen hade de långt ner efter en tuff sommar. Men de har ersatt sina dåvarande nyckelspelare med nya, och Brentford kommer bli allt annat än en tuff nöt att knäcka.
Det kommer bara bli att åka med under måndagskvällen, och det får gå som det går. Känslan med cirka 24 timmar till match är att jag faktiskt inte kommer bli speciellt ledsen oavsett utfall.
