På Old Trafford, och på arenorna runt om i England dit Manchester United åker, sjungs det om ligatitlar och sätt att spela fotboll.
20 times, 20 times, Man United
20 times, 20 times, I say
20 times, 20 times, Man United
Playing football the Matt Busby way
I ramsan finns två fundamentala delar som visar vilka Manchester United är – och alltid har varit. De 20 gångerna syftar – så klart – till de 20 ligatitlar Manchester United vunnit genom åren. Just ligatitlar är ett tydligt mätvärde, det är siffror svart på vitt: så många har du, så bra är du.
1994 hånade Liverpool-supportrar Eric Cantona och Manchester United med banderollen; Au revoir Cantona and Man United… come back when you’ve won 18! Femton år senare var United tillbaka, tangerade och gick sedan förbi. Nu är det Liverpool som kommit tillbaka och står helt jämsides med de röda djävlarna från Manchester.
Ligatitlarna är en sak, det andra – och viktigare – är Playing football the Matt Busby way . Någon form av högre ethos, ett fundament för klubben att stå på. Det syftar inte till den asfalterade vägen, Sir Matt Busby Way, som leder från Chester Road fram till Old Traffords östra läktare och United Trinity-statyn med Sir Bobby Charlton, George Best och Denis Law. Men bildligt är det inte långt ifrån, ändå. Det syftar till sättet att spela fotboll, sättet att formera ett lag och en trupp, sättet att se på sin fotbollsverksamhet – sättet man är på och sättet man vill vara på.
Någon skulle åberopa lögn om jag ger mig in i någon form av utvärdering kring hur Sir Matt Busbys lag faktiskt såg ut på plan, men jag har läst, lyssnat och tittat och förstått så mycket som att det finns några bärande aspekter. En anfallsinriktad inställning, fartfyllt och underhållande. Och laget skulle inte byggas med vilka spelare som helst, det skulle vara stjärnor blandat med ungdomar, spelare som kommit fram genom de egna leden. Det finns mängder av klassiska citat, som tillskrivs Sir Matt, och kretsar kring ungdomarna; if you’re good enough you’re old enough är det förmodligen mest berömda, och många rör sig i häraden kring youth development is the lifeblood of any successful football club .
Manchester United fanns redan innan Sir Matt Busbys intåg, men någonstans är det starten på den klubb vi ser idag – inte minst genom Busby Babes och den helt makalösa historiken av att slussa fram akademispelare till seniorlaget. I slutet av Sir Matt Busby Way torna Old Trafford upp, där står arenan där fotbollen spelas, och blickande ditåt står två spelare som tog vägen genom ungdomsleden, in i seniorlaget och sedan förkroppsligade det här med the Matt Busby way – Sir Bobby Charlton och George Best.
De är inte de enda.
Plocka fram läsglasögon, putsa dem ordentligt och håll i hatten. Ta ett djupt andetag, så kör vi:
Tom Manley, Jack Wassall, Johnny Carey, Stan Pearson, Jimmy Hanlon, Joe Walton, Charlie Mitten, John Aston Snr, Johnny Morris, James Pegg, Johnny Anderson, Sammy Lynn, Berry Brown, Brian Birch, Frank Clempson, Jeff Whitefoot, Tom McNulty, Don Gibson, Billy Redman, Mark Jones, Cliff Birkett, Jackie Blachflower, Johnny Scott, Eddie Lewis, John Doherty, David Pegg, Bill Foulkes, Noel McFarlane, Duncan Edwards, Les Olive, Dennis Viollet, Paddy Kennedy, Freddie Goodwin, Albert Scanlon, Geoff Bent, Billy Whelan, Walter Whitehurst, Wilf McGuinness, Eddie Colman, Ronnie Cope, Bobby Charlton, David Gaskell, Tony Hawksworth, Gordon Clayton, Alex Dawson, Peter Jones, Kenny Morgans, Shay Brennan, Mark Pearson, Bobby Harrop, Joe Carolan, Reg Hunter, Johnny Giles, Nobby Lawton, Jimmy Nicholson, Frank Haydock, Ian Moir, Nobby Stiles, Harold Bratt, Ronnie Briggs, Sammy McMillan, Phil Chisnall, Dennis Walker, David Sadler, George Best, Willie Anderson, Wilf Tranter, Albert Kinsey, John Fitzpatrick, John Aston Jnr, Bobby Noble, Jimmy Ryan, Brian Kidd, Francis Burns, Frank Kopel, Alan Gowling, Jimmy Rimmer, Carlo Sartori, Steve James, Don Givens, Paul Edwards, Tony Young, Willie Watson, Ian Donald, Tommy O’Neil, Sammy McIlroy, John Connaughton, Peter Fletcher, Arnie Sidebottom, Brian Greenhoff, Clive Griffiths, Paul Bielby, Arthur Albiston, David McCreery, Jimmy Nicholl, Tony Grimshaw, Jimmy Kelly, Peter Coyne, Steve Paterson, Jonathan Clark, Martyn Rogers, Andy Richie, Mike Duxbury, Scott McGravey, Norman Whiteside, Alan Davies, Mark Hughes, Mark Dempsey, Graeme Hogg, Clayton Blackmore, Billy Garton, Stephen Pears, Nicky Wood, Gary Walsh, Tony Gill, Deiniol Graham, Lee Martin, Russel Beardsmore, Mark Robins, David Wilson, Derek Brazil, Mark Bosnich, Darren Ferguson, Ryan Giggs, Paul Wratten, Ian Wilkinson, Gary Neville, David Beckham, Nicky Butt, Keith Gillespie, Ben Thornley, Colin McKee, Paul Scholes, John O’Kane, Simon Davies, Chris Casper, Kevin Pilkington, Phil Neville, Terry Cooke, Michael Appelton, Michael Clegg, John Curtis, Phil Mulryne, Ronnie Wallwork, Michael Twiss, Wes Brown, Danny Higginbotham, Mark Wilson, Alex Notman, Nick Culkin, John O’Shea, Luke Chadwick, Richie Wellens, David Healy, Paul Rachubka, Michael Stewart, Danny Webber, Daniel Nardiello, Jimmy Davis, Lee Roche, Danny Pugh, Kieran Richardson, Mads Timm, Darren Fletcher, Mark Lynch, Chris Eagles, Eddie Johnson, Phil Bardsley, Paul Tierney, Jonathan Spector, Sylvan Ebanks-Blake, Gerard Pique, Giuseppe Rossi, David Jones, Adam Eckersley, Lee Martin, Ritchie Jones, Darron Gibson, Phil Marsh, Kieran Lee, David Gray, Ryan Shawcross, Michael Barnes, Fraizer Campbell, Jonny Evans, Danny Simpson, Danny Welbeck, Ben Amos, James Chester, Richard Eckersley, Federico Macheda, Joshua King, Ravel Morrison, Tom Cleverley, Paul Pogba, Zeki Fryers, Larnell Cole, Michael Keane, Will Keane, Ryan Tunnicliffe, Scott Wootton, Robbie Brady, Adnan Januzaj, James Wilson, Tom Lawrence, Tyler Blackett, Jesse Lingard, Saidy Janko, Andreas Pereira, Reece James, Paddy McNair, Tom Thorpe, Cameron Borthwick-Jackson, Donald Love, Joe Riley, Marcus Rashford, Timothy Fosu-Mensah, James Weir, Axel Tuanzebe, Joel Pereira, Scott McTominay, Angel Gomes, Josh Harrop, Demetri Mitchell, Tahith Chong, James Garner, Mason Greenwood, Brandon Williams, Di’Shon Bernard, Ethan Laird, Dylan Levitt, D’Mani Mellor, Ethan Galbraith, Largie Ramazani, Teden Mengi, Dean Henderson, Shola Shoretire, Anthony Elanga, Hannibal Mejbri, Will Fish, Tom Heaton, Zidane Iqbal, Charlie Savage, Alejandro Garnacho, Charlie McNeill, Kobbie Mainoo, Dan Gore, Willy Kambwala, Omari Forson, Ethan Wheatley, Toby Collyer, Chido Obi, Harry Amass, Tyler Fredricson, Jack Fletcher, Shea Lacey, Bendito Mantato, Tyler Fletcher.
258 namn, 258 spelare, 258 riktiga människor som tagit vägen genom Uniteds ungdomsled för att sedan representera seniorlaget.
Varför pratar vi inte mer om detta? Vi måste prata mer om detta!
Jag vet, det blir ett virrvarr av namn när man radar upp dem så här, och rent läsfrämjandemässigt är det ett objektivt uselt tilltag – men retoriskt effektfullt. Och någonstans känns det viktigt. Viktigt att belysa alla dessa namn – de är mer än bara siffror, de är människor och spelare som gör Manchester United till det Manchester United är.
Tom Manley var först, den 5 december 1931 borta mot Millwall. Tyler Fletcher är den senaste, den 7 februari 2026. Snart hundra år.
Hundra år är väldigt lång tid, världen förändras och fotbollen med den. En fotbollsklubb bedrivs inte på samma vis nu som då, utveckling måste ske och prioriteringar omvärderas. Ändå finns vissa saker det inte ska tummas på – the Matt Busby way är en sådan. Genom årtionden har den förts vidare, inte minst genom Sir Alex Ferguson och hans Class of ’92 . Dem är jag uppväxt med, Paul Scholes, David Beckham, Neville-bröderna, Nicky Butt och Ryan Giggs. Om deras väg genom ungdomsleden hade någon påverkan på mig till en början har jag svårt att bedöma, men troligtvis inte. Det var inte de aspekterna man som liten kille först satte ögonen vid, det var snarare en skruvad frispark i krysset. Däremot ljuger jag inte det minsta om jag säger att deras väg genom ungdomsleden senare fick större och bredare betydelse för varje säsong som gick.
De var våra egna, de var Manchester United – de var oss. Därför var förhoppningarna också så mycket större på Jesse Lingard än Gabriel Obertan, för att dra två namn ur hatten. Därför har jag svårt att titta när Marcus Rashford springer runt i Barcelona och Scott McTominay i Neapel, de är ju våra och de ska vara hos oss.
Just därför blir Kobbie Mainoo något mer än bara en gudabenådad mittfältsspelare, han blir en symbolfråga. Jag vågar lova att alla diskussioner, samtal, texter och synpunkter kring Kobbie det senaste året inte bara ligger i vad United har att vinna rent spelmässigt på hans närvaro, det finns något större och viktigare i hela debatten – om det är medvetet eller undermedvetet spelar ingen roll. Att lägga hela den symboliken på hans unga axlar är dock inte rättvist, det är inget han ska behöva bära – ändå är det oundvikligt att lasset landar på honom, likväl som det landade på Marcus Rashford och till slut krökte ryggen. The Matt Busby way ligger inte, och ska inte läggas, på den enskilde spelaren. Det ska vara fast inpräntat i Manchester Uniteds hela DNA-sträng.
Av de 258 spelare som gått vägen finns ett gäng som inte ens spelade en handfull matcher för Manchester United, men där finns också några av klubbens största spelare genom alla tider.
I tider där Manchester United Football Club blivit Manchester United, i tider där ägandeskap skiftas, i tider där Michael Carrick ska få permanent jobb eller någon annan ska in och leda , i tider där en arena ska lämnas och en ny ska byggas ; i dessa tider finns värden som genomsyrar och som är icke förhandlingsbara. Som att Manchester United Football Club under mer än 88 raka år haft minst en spelare som kommit fram genom de egna ungdomsleden i varenda matchtrupp – en egen spelare. Från lördagen 30 oktober 1937 borta mot Fulham, till idag – till den senaste matchen United spelat. Mer än 4 000 raka matcher.
Varför pratar vi inte mer om detta? Vi måste prata mer om detta!
Detta är något att vara stolt över. Till och med mer stolt över än de 20 gånger ligatiteln bärgats.
Visst går det att argumentera för att spelare som räknas in i denna kategori ibland kan tyckas vara på någon form av gräns. Men kriterierna är dessa: spelaren måste ha skrivit på för United innan den fyllt 21 år, spelaren måste ha spelat för något av Uniteds ungdomslag innan den debuterade för seniorlaget, spelaren får inte ha representerat något annat lag på seniornivå.
Djävulens advokat hoppar in och säger att denna långt sträckande och pågående historia kan bli lite av en pseudo-historia. Släng in en ung tredjemålvakt i varje matchtrupp och biffen är biff. Så kan man så klart göra, och sedan lägga all vikt och tyngd på en Kobbie Mainoo-figur när en sådan väl kommer fram – klappa sig för bröstet och se glad ut. Dessa aspekter ställer frågan på sin spets och gör den till en icke förhandlingsbar sådan, i både det lilla och det stora. En fråga som inte bara sträcker sig till det lag en manager ställer på planen på Old Trafford, utan en fråga om vad Manchester United är och vill vara.
Det blir en fråga som gör att Manchester United – trots världsimperium med de största av drakar – särskiljer sig. En fråga som gör att man orkar hålla på. Det är inte en fråga som ska ställas i relation till någon annan klubb eller vad någon annan gör, det ska inte pekas fingrar eller jämföras. Detta handlar om Manchester Uniteds sätt att vara och vad vi gör. För om jag ska vara helt ärlig, detta är den enskilt största anledningen till att jag faktiskt vill skriva vi när jag skriver om en av världens största fotbollsklubbar.
Sir Matt Busby Way leder benen rätt, the Matt Busby way visar hjärtat vägen.
Fotnot: Låt mig tillägga här att de 258 spelarna ska vara fler, givetvis bör damlaget också räknas in och då har vi ett gäng ytterligare namn. Dessutom kan även damlaget stoltsera med att ha haft minst en egen spelare i matchtruppen i alla matcher sedan starten 2018 – vi får dock skava lite på kriterierna då de första berörda spelarna redan hunnit seniordebutera på annat håll i vakuumet mellan ungdomsfotboll i Manchester United tills det startades ett seniorlag.
Med reservation för att någon spelare missats, kommer här spelarna som varit del av Uniteds ungdomsverksamhet och sedan representerat seniorlaget: Millie Turner, Katie Zelem, Kirsty Hanson, Ella Toone, Naomi Hartley, Fran Bentley, Emily Ramsey, Rebecca May, Carrie Jones, Tara Bourne, Karna Solskjaer, Keira Barry, Alyssa Aherne, Gabby George, Jess Simpson, Safia Middleton-Patel, Mared Griffiths, Layla Drury, Jessica Anderson.
