Från början hade jag inte planerat att åka på medlemsresan i år, men det var lite för lockande för att säga nej när jag lyckades vinna Villatipset och insåg innebörden av denna bedrift. Jag visste också att pappa inte skulle protestera särskilt högljutt mot att tvingas åka till Birmingham och besöka Villa Park, så jag anmälde oss till vad som skulle bli min tredje medlemsresa och pappa Morgans sjätte.
Detta innebar dock mycket fläng för mig. Knappt ett dygn efter att jag kommit hem från fem månader i fjällen var det dags att packa väskan för att ge sig av igen. Att hinna packa upp fanns inte på världskartan så det var bara att rota fram det nödvändiga och kasta ner i ryggan. Mitt rum såg efter detta ut ungefär som man kan tänka sig att det gör om en inbrottstjuv tagit sig in och under tidspress och utan rädsla för att lämna spår intensivt letat efter precis allt stöldbegärligt den kan tänkas komma över, men sent på torsdag kväll var väskan packad med i alla fall några rena kläder.
Runt klockan 04 ringde alarmet och det var dags att bege sig mot Gardermoen och vårt kära grannland. Pappas bästa kompis jobbar på flygplatsen så innan vi åkte vidare stannade vi till där och fick lyxigt nog frukost serverad innan han körde oss ända fram till entrén, släppte av oss och tog mycket snällt hand om vår bil. Securityn gick smidigt och vi hade gott om tid på oss innan flyget gick.
På något oförklarligt sätt lyckades vi då hamna på ett ställe där det serverades öl och där var det redan igång, öldrickandet som jag inte förstår mig på. Sen har vi det här med pappors teknik inom fotografering också. Min käre far tog upp telefonen, vinklade ner den mot ölglaset och kollade lite menande på mig som satt mitt emot med telefonen. Jag kollade oförstående på honom. Han tog ju bild på ölen? Det spelade väl ingen roll vad jag höll på med. Jo, tydligen var det en bild på ölen OCH mig han försökte sig på. Mycket spännande att försöka fota en människa rakt framför sig genom att vinkla kameran nedåt må jag säga. Men men, ni får studera vissa av bilderna i detta inlägg och själva avgöra hur ni vill bedöma pappas fototalang.
Vi klev ombord KLM-planet mot Schiphol och innan vi rullat iväg mot startbanan kände jag ögonlocken bli tunga. Om säsongsavslutningen i Idre och sista dagarna med gänget varit lugna och tillåtit mycket återhämtning? Nä. Inte så konstigt kanske att jag sov precis hela flyget och vaknade till bara för att kunna dricka lite äppeljuice och äta en stroopwafel.
I Amsterdam sprang vi på ett peppat gäng som alla skulle göra sin första medlemsresa. Självklart tog pappa en öl med dem. Jag höll mig till en fruktsallad. Nästa flyg somnade jag också innan vi lyft. Som sagt, den här skidläraren var sliten.
Väl framme i Birmingham tog vi oss smidigt till hotellet där vi hittade vårt mycket lyxiga rum med två dubbelsängar och orimligt många kuddar per person. Sen bar det av ut mot Villa Park och Villashoppen. Tidigare har jag inte varit jättestort fan av utbudet utöver matchkläderna, men i år blev jag otroligt positivt överraskad. Vilket lyft de gjort gällande design på vanliga kläder! Det fanns verkligen något för alla smaker. Retro, stilrent, street och så vidare. Även om det såklart är en bra grej med snygg merch så var det inte bra för min beslutsångest. Det krävdes många varv och tankevändor innan jag bestämde mig för en sweatshirt med diskret logga. På förhand hade jag inte trott att min far skulle hinna klart innan mig. Det brukar nämligen finnas fler saker som faller honom i smaken, men den här gången fick han alltså vänta på mig även i Villashoppen.
På fredag kväll var det dags för den traditionsenliga middagen. Vi anlände till lokalen, spanade in bordsplaceringen och se där! Ett leende spreds på mina läppar; Andy Blair skulle sitta vid vårt bord. Jag hade pratat mycket med honom på min senaste medlemsresa och trots att det var hela tre år sedan så kom han ihåg mig. Han var lika trevlig och underhållande som sist och även de andra gästerna lockade till många skratt. Andy och jag diskuterade hans eventuella framtid inom stå upp- komedi och hur jag skulle marknadsföra hans turnéer. Både jag och pappa var trötta så vi tog kvällen ganska tidigt.
Lördag och dags för utflykt. Pappa och jag var på rummet och gjorde oss i ordning när jag hörde en smäll. ”Ojdå”, uttryckte han samtidigt som han sträckte sig ner och plockade upp något från golvet. Han hade blivit ”attackerad” (hans ord) av garderobsdörren. Den hade fått in en riktig fullträff som knäckt ena skalmen. Jaja, man kan väl bära glasögon med enbart en skalm också. Det kanske till och med är nya modet?
Tillsammans med ett härligt gäng tog vi oss till Black Country Living Museum. Ett häftigt område som verkligen osar av industrialiseringen. Hos familjen Carlsson har alla Peaky Blinders-säsongerna plöjts igenom, så det var spännande att traska runt där och kunna känna igen vissa av miljöerna från serien. Höjdpunkten var den teatraliska chain makern som hade en grundlig genomgång av hur deras arbete gick till. Dagens sämsta var kanske fläsksvålet som någon tyckte var en bra idé att köpa som snacks på en pub, men som ingen klarade av att äta så många fler än en bit av. En intressant upplevelse var också när jag lyckades lura med hela gänget på en nykter lunch. Det fanns i och för sig ingen baktanke kring detta så skulle kanske inte säga att jag lurade någon, utan jag kollade enbart efter en lockande matmeny och som ni kanske förstått tidigare i texten är öl inte högst upp på min personliga prioriteringslista. Det var först när vi redan beslutat oss för att äta i arbetarrörelsens hus som någon av de andra uppmärksammade att alkoholservering saknades. Förvånansvärt nog fann sig alla i detta, om än några snopna miner infann sig, och det blev några trevliga jacket potatoes till lunch.
Efter Black Country tog vi en liten shoppingtur på Bullring. Här kastades jag brutalt tillbaka in i verkligheten kände jag. Min lugna, lilla Idre-bubbla spräcktes; vad mycket folk! Det blev en fika och några vanliga klädbutiker innan vi spanade in Villashoppen även här. Där inne hajade jag till ganska snabbt. ”Varför hänger här en svensk landslagströja på en av de bästa skyltningsplatserna?” Förklaringen fanns i att en av killarna som jobbade där var mycket imponerad av Lindelöf och ville lyfta fram honom, samt tydligen hylla Sveriges avancemang till VM-slutspel. Det blev ingen svensk tröja för min del, men faktiskt en Villa-matchtröja. Min gamla var ju faktiskt lite för liten ändå…
Efter detta intogs min favoritrestaurang Zizzi för middag i sällskap av ett ganska stort gäng från Villa Sweden. Det var gott som vanligt, men hur notan hanterades av personalen är en annan historia. Några av oss drog sedan vidare mot The Craven Arms. En mycket klassiskt inredd pub. Ännu vågade jag mig inte på resans första öl så medan de andra självklart provade intressanta, lokala öler njöt jag av en GT. Jag undrar om de andra ens vet hur man beställer något annat än öl i England? Pappa och jag tog kvällen ganska tidigt igen och fick sällskap av en av våra kära styrelsemedlemmar på vägen.
Här vill jag skicka med ett tips till allmänheten: Om ni är ute och traskar på kvällen och Pär Johansson tror sig kunna leda vägen tillbaka till hotellet, lita, för allas bästa, inte på detta. Inte ens om han tar fram GPS. Att följa Jockes vägbeskrivningar är tydligen inte heller en bra idé. Tro det eller ej så tog vi oss dock hem ganska smärtfritt ändå.
Söndag. Äntligen matchdag! Som traditionen bjuder inleddes den med promenad längs kanalen. Här hade jag en intressant konversation med Christer Lindström om hans spännande upplevelser runtom i världen. Precis vad en äventyrstörstande person som jag älskar att lyssna på. Resten av promenaden spenderade jag tillsammans med Anja Åkesson och vi insåg att vi haft många liknande upplevelser inom våra respektive fotbollskarriärer.
Väl framme på Aston Tavern kände jag att nu var det dags. Resans första öl skulle intas. Det var lite kämpigt till en början men den slank faktiskt ner utan alltför många grimaser. Och senare på resan blev det någon mer. Stolt över mina bedrifter var jag tvungen att meddela mina kompisar detta och reaktionen ”Nej men vad är det som händer?! Nu ligger jag efter” sammanfattar kanske min relation till öl men också att jag och min kära kompis faktiskt bestämt oss för att vi ska lära oss dricka denna dryck som så många avgudar, så detta var ett bra träningstillfälle.
Det bar av vidare mot arenan. Till skillnad från min far känner jag mig inte religiös så fort jag ser Villa Park, men det är ändå något särskilt med liveidrott överlag. Att stå där bland tusentals fans och se spelarna inta planen ger även mig rysningar. Och vilken match det blev. Den har redan redogjorts för i tidigare reseberättelser så tänker inte gå in på detaljerna, men konstaterar återigen att jag aldrig kommer bli någon som lämnar en match i förtid. Jag har haft oerhörd tur med matcherna jag fått se på mina resor. Förra gången 3-0 mot Newcastle och nu denna. Som en av mina sambos från Idre (som visat sig vara smyg-Villafan) sa med lagom avundsjuk underton: ”Vad är det för jäkla match ni lyckats pricka in att se?”. Man kommer förhoppningsvis minnas den ett tag. Dels för alla mål, men som gammal målvakt är ändå Martinez avgörande räddning i slutet något som är svårt att inte bli förtrollad av.
Efter en vilopaus på hotellet mötte vi på söndagskvällen upp en samling Villa Sweden-medlemmar som satt på en närliggande pub och var ganska glada i hågen. Detta höll i sig även när vi traskade tillbaka till hotellet för att inleda en spännande efterfest, eller vad man nu ska kalla det som utspelade sig i hotellobbyn efter att vi sagt ett officiellt hejdå till alla resedeltagare. Det bjöds på allsång, solonummer, oväntade låtval, någon tillsägelse från personalen och till sist en avslutning där jag, Anja och Evelina hade lite dansuppvisning. Nästa gång önskar vi dock bättre uppslutning från de äldre generationerna på den punkten. Come on katten, det svänger ju! Plötsligt dog högtalaren och de flesta tog det som ett tecken på att det var dags att avrunda.
Måndag morgon var det dags för hemfärd. En sak gnagde dock. Vi hade inte lyckats få till något besök på Gin Vault! Attans. Men det måste ju bara betyda att vi behöver åka tillbaka snart igen. Dessutom kommer jag till samma insikt varje gång jag upplever något sånt här; det är extremt svårt att bli mätt på liveidrott. Så jag säger bara: På återseende, Villa Park.
Blivande stå upp-komikern Andy Blair och hans blivande manager.
En av inspelningsplatserna för Peaky Blinders på Black Country Museum-området.
Steve höll låda och visade hur man smider kätting, underhållande och lärorikt.
Well, you said Peaky Blinders, didn't you?
Resans första (!) öl urdrucken, söndag förmiddag!
En tragedi i en akt: Gin Vault har stängt tidigare på söndagskvällen.
Pappa Morgan har sitt eget sätt att ta bilder...
Pub-bråk? Målfirande? Nej, en aggressiv garderobsdörr... Men på något mirakulöst sätt hängde glasögonen kvar på näsan hela helgen.
Craven Arms, klassisk pub, men hur skulle man gå för att hitta tillbaka till hotellet, Pär?
Villa Park och sol - en skön kombo!
Kanalvandringen - en fin tradition och tid för fina samtal.
The sky is Claret and Blue! Vilken match det blev - overkligt!
Fredagskvällens middag, med underhållaren Andy Blair vid bordet.
