Vinsten mot QPR i FA-cupen var minst sagt krampaktig, och lämnade inte mycket nytt hopp i kroppen. Men efter Spurs-segern var det raka motsatsen. För första gången på länge finns det lite momentum i klubben, och det finns inget utrymme att inte ta vara på det.
Nu väntar Sunderland på hemmaplan. Och visst, “The black cats” är varken QPR eller Tottenham. Men de är heller inte Manchester City eller Arsenal. På en bra dag är det ett lag som West Ham ska kunna orsaka lite trubbel.
I skrivande stund har Nuno ännu inte hållit sin presskonferens. Därav är det svårt att spekulera i skadeläget i truppen, men hittills verkar det inte finnas speciellt många orosmoln på just den himlen. Däremot är det mer oklart huruvida Diouf har hunnit återhämta sig från den helgalna finalsegern i Afrikanska mästerskapen och det förmodade firandet efteråt.
Dessutom finns det fortsatta frågetecken runt Lucas Paqueta. Brassen sägs vilja bort från klubben och har saknats den senaste tiden “på grund av en ryggskada”. Personligen hoppas jag att han saknas återigen, och att West Ham ställer upp med ett tremannamittfält bestående av Soucek, Potts och Fernandes.
Jag hoppas att Taty Castellanos får fortsatt förtroende, jag tycker hittills att han har visat upp en spännande profil som erbjuder något annat än vad Callum Wilson gör.
Det behövs tre poäng här. Inte bara för att West Ham i så fall skulle närma sig Nottingham Forest i tabellen (förutsatt att de inte slår Brentford), utan även för att tre raka segrar skulle göra så oerhört mycket för Nuno och spelarna. Kanske också för dragningskraften under slutet av transferfönstret. Skulle vi visa att vi inte är helt döda och begravda ännu kanske det lockar fler spelare att vilja komma över.
Och jag tror, efter insatsen mot Spurs, inte att det är omöjligt.
