Inför matchen fanns ändå en känsla av att det här var en chans. Men det dröjde inte länge innan det stod klart att Brentford ville något mer. Med hög press, aggressiv bollåtererövring och en tydlig intensitet satte de tonen direkt. Det här var inget lag som tänkte bjuda in oss, utan ett lag som skulle gå ut och vinna.
Och starten blev därefter. Efter en kvart spelad styrde Konstantinos Mavropanos olyckligt in 1-0 i eget mål. En sådan situation där han måste vara där, men där marginalerna är helt emot honom. Han skulle dock få chansen att reparera misstaget när han kort därefter nickade in vad som såg ut som en kvittering. Glädjen blev kortvarig. VAR klev in, linjen drogs, och målet dömdes bort för offside. Istället gick vi till paus i underläge.
I andra halvlek syntes det att vi försökte. Bytena var offensiva och känslan var att vi jagade en kvittering på riktigt. Men istället kom nästa smäll. En sen situation ute på kanten resulterade i straff, och Igor Thiago klev fram och satte 2-0.
Därifrån blev det en jakt där mycket faktiskt var nära. Stolpen, ribban, chanser som lika gärna kunde ha gett oss kontakt i matchen. Men bollen ville inte in. Och när vi till slut flyttade fram allt i en forcering kom också 3-0 som ett sista avgörande slag.
Det som gör mest ont är kanske inte bara förlusten i sig, utan konsekvenserna. Spurs vann sin match mot Aston Villa och har nu greppet om situationen. Vi är förbi punkten där allt ligger i våra egna händer. Går de rent härifrån så spelar vi i Championship nästa säsong.
Utgångsläget är brutalt och oddsen pekar åt fel håll. I princip vågar jag påstå att vi måste vinna över Arsenal för att känna att vi återtar greppet. Nästan världens svåraste fotbollsligauppgift. Men hoppet släpper man inte. Samtidigt får man sitta och följa Spurs med en väldigt tydlig önskan om att det går, ursäkta språket, fullständigt åt helvete för dem.
Det är vinna eller försvinna nu. Inget annat.
