Det har nu gått 24 timmar sedan matchen på London Stadium. Och det finns en mycket god anledning till att det dröjt.
Hade jag skrivit om den här matchen strax efter slutsignal, eller ens under samma dygn, hade det inte blivit speciellt härlig läsning. För att påstå att det brann ur öronen på mig är ingen överdrift. Snarare tvärtom. Jag kände hur foliehatten gled längre och längre ner på mitt huvud, och hur jag mer och mer blev övertygad om att det inte kommer att gå att rädda den här säsongen för att precis allt och alla som har med den här ligan att göra vill ha Tottenham kvar hellre.
Och efter att ha sett just Spurs match mot Leeds blev jag inte mindre konspiratorisk. Men det är en match för en annan del av den här sajten att skriva om.
West Ham gjorde under lördagskvällen egentligen precis allt de kunde. Den här insatsen var precis det som behövdes mot ett lag som visat sig vara snudd på orubbliga och med all sannolikhet också kommer att vara Englands, eller Europas, bästa lag när vi utvärderar säsongen.
Trots det gick det inte. I 83 minuter lyckades West Ham stå emot, och dessutom inte vara ofarliga framåt, innan Leandro Trossard skulle avgöra och skjuta tre poäng till Arsenal.
Men det kunde blivit delad pott. Eller rättare sagt, det kanske borde blivit det.
Jag är den första att förstå att det absolut finns en värld där Pablos arm stör Raya så pass mycket att det är rimligt att döma bort. Och jag hade nog tyckt så om det inte vore för det faktum att det ser ut precis så där så fort ett engelskt lag ska slå en hörna. Och att det dessutom har gjort det i två år.
Inte minst Arsenal, som dessutom kapitaliserat på precis det här i flera års tid och som troligtvis kommer vinna ligan mycket tack vare just det.
Men men, jag tror alla som läser den här texten har gått igenom just den diskussionen i sitt huvud ett antal gånger redan, så jag sparar er mina fortsatta utläggningar om det hela.
Vi kan i alla fall konstatera att efter att West Ham och Tottenham nu spelat 36 omgångar så är det inte kört. Efter 1-1 mellan Tottenham och Leeds skiljer det nu två poäng, med två matcher kvar att spela.
Jag hade gett upp igår. Jag hade gett upp när Tottenham gjorde 1-0. Men nu har jag inte det längre. Det finns en gnutta hopp kvar i mig. Så jag ber er snälla, West Ham. Ta den. För annars blir det en lång sommar, höst, vinter och vår.
Med det sagt vill jag tacka för att ni läste denna text, då det är min sista som skribent för den här redaktionen. Hoppas jag inte upprört allt för många, och jag lämnar med varm hand över till mina West Ham-kollegor som för det här skeppet vidare med den äran.
Tack för allt! COYI.
