Vi som är födda på 70-talet måste väl ha med en * när vi skriver något som ”följt”. För supporterskap är ju en term vars innebörd förändrats enormt sedan vi först fick internet och sedan sociala medier. 2026 är både en ynnest för att det är så lätt att hänga med och få en närhet till sitt lag, och ett helvete just för att det är så lätt att hänga med och få närhet till sitt lag.
Det är ju otroligt lätt att raljera över Tottenham. I alla fall det moderna Tottenham. Kidsen som växt upp 20 år efter en själv har ju ingen aning om att Tottenham var en mer framgångsrik klubb än både Chelsea och Manchester City innan obegränsade tillgångar kunde lyfta de där två lagen förbi Tottenhams historiska segrar.
För 2000-talet har inte varit snällt mot Tottenham. Wenger-åren, Lasagne-gate, oändligt många förlorade semifinaler och finaler, en förtjänad CL-plats bortknuffad av en turlig Chelseaseger i finalen mot Bayern, Sissokos armhåla, Pochettinos 18 månader utan transfers.
Fjolårets Europa League-seger var så efterlängtad, men den maskerade också en lång tid av ogenomtänkta beslut de senaste tio åren. De som åkte ur Premier League var så dåliga förra säsongen att nedflyttning liksom aldrig var ett alternativ. Det gjorde att lite mer fokus kunde läggas på att faktiskt vinna en cupbuckla.
I år är det jämnare i botten. Och för första gången under min livstid är vi på allvar i farozonen för att åka ur. Det är en overklig känsla.
Jag har följt* Tottenham genom uppväxten, småbarnsåren, skilsmässa. Jag har spenderat oräkneliga timmar framför tv:n med en kropp som försöker anpassa sig efter hormonella förändringar, för lite sömn och den totala apatin som en skilsmässa kan göra med en supporter. Jag har skrikit av glädje så att barnen blir rädda, jag har svurit och jag har suttit och inte rört en min när Tottenham gör mål eller släpper in ett mål. Men jag har inte upplevt en känsla som den jag upplevde i går.
Fotbollens dramaturgi är så otroligt förutsägbar. Tottenham får inga straffar i år, men de två straffsituationer som drabbade Tottenham i går hade en annan domare, en annan dag, lätt tilldömts två straffar. Ibrahim Sangaré går in med dubbarna i knät på Archie Gray och i vaden på Dominic Solanke. Båda är dunderröda kort. Ivorianen får inte gult i någon av situationerna och VAR sitter och äter äcklig engelsk brunch. En nick går i kryssribban, ett skott styrs i ribban.
En sådan ackumulerad händelsekedja kan liksom bara gå åt ett håll: mål för motståndarna. Och som Antonio Conte dundertydligt påpekade för tre år sedan: Tottenhams spelare är bekväma, de vill inte spela under press. Så när det blir lite obehagligt med hörna, jamen då släpper man markeringen på den spelare som gjort flest mål för Nottingham. Sedan justerar Igor Tudor märkligt nog formationen, och då småjoggar Sarr och Romero hem i en kontring och så står det 0–2.
Då kom känslan över mig. Och jag känner igen den från andra sammanhang i livet, men inte från just fotbollen. Det blev jobbigt att andas. Jag fick ont i magen. Inte ilska, inte apati, utan snarare ångest. Vart i helvete är den här klubben på väg?
Jag kan andas i fyrkant, jag kan försöka fokusera på det jag kan kontrollera. Jag kan blockera ord som Tottenham, Spurs, COYS i mina flöden. Jag kan aktivt gå in och avfölja alla hundratals Tottenhamkonton jag har i mitt flöde. Men jag vet inte om det är rätt väg. Vart tar man vägen med de här känslorna?
Jag kan, som många andra, se tjusningen med att åka ur. Rensa bort alla småpåvar i klubben som pratar stort, men som bara visar rätt attityd när de känner för det. En säsong utan VAR, med möten med massa klassiska klubbar som man inte sett på evigheter.
Men det känns så förbannat synd. Det är en genomrutten attityd genom hela den här föreningen. Med spelare som inte klarar av att spela under press, bortsett från ett lyckligt undantag i Bilbao.
Ingenting talar för att Tottenham spelar i Premier League nästa säsong. Och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv under den golgatavandring som väntar.
