Krönika: Är det helt enkelt hans nivå?

Visst. Den här krönikan behandlar inte ämnen direkt kopplade till Chelsea och vår trupp 25/26, men bär med mig – Lampard kommer alltid att vara en del av denna klubbs identitet, och BÖR därför vara ett alltid lika välkommet samtalsämne. Jag kan prata om honom i timmar, tills alla runt mig tröttnat. Oavsett. Jag kom över en tweet idag där Lampard firar efter sin senaste vinst, den sjunde på de senaste tio matcherna, med fansen; han sprang mot läktaren och slängde upp handen i luften gång på gång, precis det man älskar att se sin tränare göra när det går bra. Givetvis fick det mig att sakna honom, att påminnas om den tid då han var vår, då hans namn stod på tränarpositionen, de där 18 månaderna mellan 2019 och 2021 när man fortfarande närde en dröm om att ha honom vid rodret länge och vinna massa titlar med honom, Abraham, Mount, hela gänget. Jag har inte givit upp på den drömmen än – varför skulle jag, det vore att ge upp hela min supporteridentitet om jag inte tillåter mig att drömma om sådana saker, men samtidigt har en insikt börjat ta form: Kanske är det här helt enkelt Lampards tränarmässiga nivå? Bär med mig. Han misslyckades i två Premier League-klubbar, har gjort smärre succé en division ner för Derby, och nu Coventry City. Kanske ska han, i alla fall för tillfället, inte vara högre upp än så? Kanske betyder inte hans oerhörda nivå som spelare att han direkt borde in på samma nivå som tränare? Kanske kan detta vara en case study för varför alla dessa tränare – Xavi, Pirlo, Gerrard(Skoja! Gerrard kommer aldrig lyckas som tränare, let’s be real) – inte borde ta över sin gamla klubb direkt, falla offer för romantiken, utan inse sina begränsningar, börja lägre ner i divisionerna, och se vad man kan bygga upp. Inte leva enbart på gamla meriter. Jag är väldigt glad att se Lampard lyckas, igen, så som han gjorde gång efter annan som spelare, men givetvis lever drömmen fortfarande, givetvis ser jag honom göra mer av ett namn för sig som tränare igen, stiga i nivå, och sedan, när allt är som mörkast, när hoppet börjar försvinna och vi alla undrar vad det ens finns att vinna i att supporta den här klubben, komma in, som en räddare i nöden, och återställa ordningen igen, bygga det där Chelsea vi alla drömmer om. Men äsch, det kanske bara är en dröm.