Real Madrid
2011-02-22 03:00
Krönika: Är det Real Madrids tur?
Jag får tvinga hjärnan att arbeta hårt för att ens komma ihåg senast Real Madrid tog sig vidare från åttondelsfinalen i Champions League. Fast efter mycket om och men, och lite hjälp av den vida webben återfann sig minnet av Real Madrid – Bayern München 2004 där det hör hemma.
Christian Eriksson
4 kommentarer
Den första matchen lagen emellan spelades på ett köldslaget Olympiastadion i München. Någon vidare underhållning bjöds det inte på direkt; Bayern tog ledningen genom Roy Makaay, men bara minuter senare gjorde Roberto Carlos mål på en turlig frispark. Mannen med den tunga bössan lossade kanonen som inte resulterade i något annat än en halvdann markrullare. Oliver Kahn hade bara att plocka upp bollen, men valde av någon anledning att inte göra det. Bollen slank in under tysken och 1-1 stod det på resultattavlan.
Det var en startelva i Real bestående av spelare som Zinedine Zidane, Luis Figo, David Beckham och Ronaldo. Spelare med mängder av talang, men som hade börjat få svårt att få spelet att fungera fullt ut redan då.
Returen skulle bli dock visa sig bli bättre. I en startuppställning utan avstängda Ronaldo och Roberto Carlos tog de gamla bekantingarna Álvaro Mejía och Raúl Bravo plats bland los Galacticos. Guti hade tidigt i matchen en farlig volley från nära 30 meter som gick tätt över Kahns ribba. Och efter dryga halvtimmen spelad skulle även Zidane ta till volleyn. Den franska legenden kunde med det göra det avgörande 1-0-målet efter en vunnen nickduell av Michel Salgado.
Parallellerna drogs snabbt till säsongerna 2000 och 2002 då Real senast slagit ut Bayern i CL, och därefter fortsatt vidare mot vinst i hela turneringen. Då liksom 2004 hade man även haft Porto i gruppspelet. Läget var upplagt för ytterliggare en framgång.
Men så kom kvartsfinalen. Så kom Monaco. Och så kom Fernando Morientes. Spanjoren som inte hade fått plats i Real Madrid i och med Ronaldos närvaro i laguppställningen var utlånad till det lilla furstendömet på den franska Rivieran.
Det första mötet på Bernabéu slutade 4-2 till los Merengues. Allt var frid och fröjd och upplagt för avancemang trots en inte helt övertygande insats. Men när man åkte till Louis II Stadion skulle man åka på århundradets käftsmäll. Real gjorde första målet genom Raúl. 5-2 var den totala ställningen och det borde ha varit avgjort. Men när domare Pierluigi Collina blåste av efter 90 minuter plus tillägg är det Monaco som gått vidare efter Ludovic Giuly gånger två, och självklart en viss Fernando Morientes.
Få visste väl då att det var början på en era som tagit hopplöshet till nya höjder. Real Madrid har gått en kamp mot ett storhetsvansinne och en övertro på sig själva sex gånger i rad i ett och samma samanhang.
Försöken att skapa trygghet och balans har slagits tillbaka av att den alltid lika viktiga hängivelsen till att spela en attraktiv fotboll har gjort sig påmind. Det är faktiskt ett mantra som på ett något underligt sätt kan vara ganska ”romantiskt” att stå fast vid i en tid så framgångstörstande och ekonomiskt driven som den vi lever i idag. Det säger i stort sett att ’spelar vi inte trevlig fotboll spelar vi inte alls; att vår publik kan associera med den sortens fotboll som representerar Real Madrid är viktigare än att fotboll av en annan identitet vinner titlar utan en vit själ’.
Det sistnämnda har varit ett av de största problemen de senaste åren. Titlarna har, förståeligt nog, satts som prio ett. Titlar är trots allt vad alla som spelar fotboll aspirerar att nå. Men i bakhuvudet har tanken att Real Madrid måste vinna snyggt legat, och som ett led i detta har vi fått se x antal tränare komma och gå, och spelare likaså.
På samma sätt som ’att vinna vackert’ är en viktig stadga att leva efter i los Blancos kan det även resultera i en ond cirkel. Utan kontinuitet når man inga framgångar och utan kontinuitet kommer spelarna aldrig bli samspelta nog att prestera enligt Reals grundpelare – att spela en attraktiv, effektiv fotboll som leder till titlar.
Applicera det tankesättet på den skepnad klubben har idag, och kanske är det så att förutsättningarna är bättre än på länge att ta det berömda klivet förbi åttondelsspöket. Med spelare som Cristiano Ronaldo, Ángel di María, Marcelo och så vidare, har man garanterat resurserna till att underhålla en kräsen publik. Och med en man av José Mourinhos taktiska disposition och dignitet är spelmässig stabilitet en faktor att räkna med, åtminstone i det långa loppet.
Men det vi ännu inte vet är huruvida dessa två moment har hunnit sammanfogas ännu. Om de så har gjort, har de gjort det tillräckligt för att slå ut ett så pass skickligt lag som Lyon ur Champions League?
Tankarna är trots allt samma varje år. Man säger att nu, nu är året kommet då vi ska tillbaka upp på tronen, lyfta pokalen som bekräftar den placering som avgör vem som får de verkliga skryträttigheterna för 12 månader framöver. Och i sex år har dessa tankar varit felaktiga.
Därför är det kanske bäst att låta bli ytterliggare försök till att förutspå vad som kommer att ske denna gång. Det är dags att stötta laget och ha en positiv inställning, men i slutändan får vi ta resultatet som det kommer – och går allt rätt är det Real Madrids tur denna gång.
Och kanske blir det istället då svårt att komma ihåg senast laget åkte ut i Champions League:s åttondelsfinal när vi tittar tillbaka på insatserna om några år?
Det var en startelva i Real bestående av spelare som Zinedine Zidane, Luis Figo, David Beckham och Ronaldo. Spelare med mängder av talang, men som hade börjat få svårt att få spelet att fungera fullt ut redan då.
Returen skulle bli dock visa sig bli bättre. I en startuppställning utan avstängda Ronaldo och Roberto Carlos tog de gamla bekantingarna Álvaro Mejía och Raúl Bravo plats bland los Galacticos. Guti hade tidigt i matchen en farlig volley från nära 30 meter som gick tätt över Kahns ribba. Och efter dryga halvtimmen spelad skulle även Zidane ta till volleyn. Den franska legenden kunde med det göra det avgörande 1-0-målet efter en vunnen nickduell av Michel Salgado.
Parallellerna drogs snabbt till säsongerna 2000 och 2002 då Real senast slagit ut Bayern i CL, och därefter fortsatt vidare mot vinst i hela turneringen. Då liksom 2004 hade man även haft Porto i gruppspelet. Läget var upplagt för ytterliggare en framgång.
Men så kom kvartsfinalen. Så kom Monaco. Och så kom Fernando Morientes. Spanjoren som inte hade fått plats i Real Madrid i och med Ronaldos närvaro i laguppställningen var utlånad till det lilla furstendömet på den franska Rivieran.
Det första mötet på Bernabéu slutade 4-2 till los Merengues. Allt var frid och fröjd och upplagt för avancemang trots en inte helt övertygande insats. Men när man åkte till Louis II Stadion skulle man åka på århundradets käftsmäll. Real gjorde första målet genom Raúl. 5-2 var den totala ställningen och det borde ha varit avgjort. Men när domare Pierluigi Collina blåste av efter 90 minuter plus tillägg är det Monaco som gått vidare efter Ludovic Giuly gånger två, och självklart en viss Fernando Morientes.
Få visste väl då att det var början på en era som tagit hopplöshet till nya höjder. Real Madrid har gått en kamp mot ett storhetsvansinne och en övertro på sig själva sex gånger i rad i ett och samma samanhang.
Försöken att skapa trygghet och balans har slagits tillbaka av att den alltid lika viktiga hängivelsen till att spela en attraktiv fotboll har gjort sig påmind. Det är faktiskt ett mantra som på ett något underligt sätt kan vara ganska ”romantiskt” att stå fast vid i en tid så framgångstörstande och ekonomiskt driven som den vi lever i idag. Det säger i stort sett att ’spelar vi inte trevlig fotboll spelar vi inte alls; att vår publik kan associera med den sortens fotboll som representerar Real Madrid är viktigare än att fotboll av en annan identitet vinner titlar utan en vit själ’.
Det sistnämnda har varit ett av de största problemen de senaste åren. Titlarna har, förståeligt nog, satts som prio ett. Titlar är trots allt vad alla som spelar fotboll aspirerar att nå. Men i bakhuvudet har tanken att Real Madrid måste vinna snyggt legat, och som ett led i detta har vi fått se x antal tränare komma och gå, och spelare likaså.
På samma sätt som ’att vinna vackert’ är en viktig stadga att leva efter i los Blancos kan det även resultera i en ond cirkel. Utan kontinuitet når man inga framgångar och utan kontinuitet kommer spelarna aldrig bli samspelta nog att prestera enligt Reals grundpelare – att spela en attraktiv, effektiv fotboll som leder till titlar.
Applicera det tankesättet på den skepnad klubben har idag, och kanske är det så att förutsättningarna är bättre än på länge att ta det berömda klivet förbi åttondelsspöket. Med spelare som Cristiano Ronaldo, Ángel di María, Marcelo och så vidare, har man garanterat resurserna till att underhålla en kräsen publik. Och med en man av José Mourinhos taktiska disposition och dignitet är spelmässig stabilitet en faktor att räkna med, åtminstone i det långa loppet.
Men det vi ännu inte vet är huruvida dessa två moment har hunnit sammanfogas ännu. Om de så har gjort, har de gjort det tillräckligt för att slå ut ett så pass skickligt lag som Lyon ur Champions League?
Tankarna är trots allt samma varje år. Man säger att nu, nu är året kommet då vi ska tillbaka upp på tronen, lyfta pokalen som bekräftar den placering som avgör vem som får de verkliga skryträttigheterna för 12 månader framöver. Och i sex år har dessa tankar varit felaktiga.
Därför är det kanske bäst att låta bli ytterliggare försök till att förutspå vad som kommer att ske denna gång. Det är dags att stötta laget och ha en positiv inställning, men i slutändan får vi ta resultatet som det kommer – och går allt rätt är det Real Madrids tur denna gång.
Och kanske blir det istället då svårt att komma ihåg senast laget åkte ut i Champions League:s åttondelsfinal när vi tittar tillbaka på insatserna om några år?
