Krönika: DFB i fritt fall

Mina ögon smalnades av när jag såg nyheten. Det kanske var en grav överreaktion, men någonstans kändes den mer än rimlig. Att flytta en landskamp på grund av risk för bra publikstöd är bland det värsta man kan göra i dagens läge, i den nuvarande situationen som är långt ufrån tillräcklig. Medan jag är synnerligen medveten om den mänskliga svagheten hos samtliga medlemmar av arten, måste man ändå få ifrågasätta intelligens och klipskhet ibland. Nu undrar jag hur fan Reinhard Grindel tänkte. 

Gick han på det gamla "allt ekar i en spökstad" när han lade matchen mot Peru i Sinsheim eller var han bara helt taktiklös? Ingetdera, tror jag. Jag tror å andra sidan att det hela handlade om en grundläggande fundamental avsmak för den tyska supporterkulturen och en nyvunnen kärlek för dollarn och euron. Mot dollar och yen blir allt trivialt och Grindel verkar veta detta bättre än de flesta. Men låt mig inte anta någonting, ty det vore oansvarigt. Låt mig istället utgå från det vi vet, nämligen att matchen flyttades från den tyska fotbollens supportermässiga högborg till den arena som kanske bäst kan få symbolisera vad som just nu är fel med fotbollen. Det är en symbolisk handling som dessvärre visar upp en stor svaghet inom DFB, kanske inom hela världsfotbollen. 

Det här med pengar. Jag har under de senaste två åren, egentligen ända sedan jag studerade tidig historia vid Uppsala Universitet, framhävt en teori om mnniskans oundgänglighet- att girighet är det enda som under alla våra tuseltals år genomsyrat oss och vår kultur. Så fort vi blev medvetna om vår egen medvetenhet, så fort vi blev kapabla att förstå konceptet "havande" har vi velat ha mer, har vi krävt mer, har vi utarmat fler och förstört mer. Det är den mänskliga artens oundvikliga hämnd på den natur som under så lång tid hämmat den och den är lika ofrivillig som den är grym. Girighet som ett mänskligt koncept, som en mänsklig odygd, kan vi se på så många tragiska håll. Tyvärr har vi i allt större utsträckning kunnat känna av den i sportens romantiska värld. För medan det ännu är fullt möjligt att skrälla i dagens sport, blir det allt svårare med den utarmande girigheten som verkar genomsyra bestämmande organ inom sportens alla grenar. DFB är inget undantag och detta kommer dessvärre att bli associationens ultimata fall. 

Ett briljant exempel på just detta är DFBs fokus vad gäller marknadsföring. För det första ska ett landslag inte ens behöva marknadsföring, så bara där slår det fel. Men den marknadsföring man har ska väl vara riktad mot sitt eget folk åtminstone? Med risk för att låta kulturchauvinistisk ställer jag mig oerhört frågande till att man försöker marknadsföra "die Mannschaft" i Indien. Eller i USA. Eller i Mexiko. Vad spelar det för roll om några amerikaner eller indier tycker om det tyska landslaget. Det är väl synnerligen trivialt i jämförelse med invärtes stöd och invärtes hopp och kärlek? Man har visserligen lyckats med sin marknadsföring av det egna landslaget, men i hemlandet är stödet mindre än någonsin. 

Tyskar gillar inte landslaget längre. Det är för kommersiellt, menas det. Jag förstår det. Jag håller till och med i allra högsta grad med. 

Man har sedan vinsten 2014 givit sig ut på en helt meningslös reklamresa som slutat i totalt och oumbärligt fiasko. Man har lyckats göra främlingar av bundsförvanter och har vänt fotbollen från sin största höjd till sin djupaste dal. Detta kan attributeras till Reingard Grindel, en av de minst omtyckta männen i den tyska fotbollen just nu, som även råkar vara huvudansvarig för Özil-såpan. Är det här rätt man att styra det tyska landlaget? Är detta rätt man att basa över ett mångkulturellt landslag som har som mål att integrera och välkomna, men samtidigt förtyska? Nej, han är inte rätt man. Det borde vara uppenbart vid det här laget. Men landslaget är hans propaganda, det är hans flaggor vi ser, hans flaggor de demoraliserade massorna på läktarna vevar själlöst med. 

Utan att gå in på hans politiska uttalanden, det finns ett antal synnerligen komiska och tragiska, så kan vi se att han inte är rätt man. Han har varit del av den ledning som villigt släppt in Red Bull i den tyska fotbollsfären, han har till och med varit med och framhävt dess inkludering. Han hyser dessutom absolut noll förståelse för vad det är som gör den tyska fotbollen så bra. Han verkar tro att det är den kommersiella framgången. Det är det inte- långt ifrån. Den kommersiella framgången är blott en konsekvens av den tyska fotbollens absoluta essens- supporterkulturen. Så jag säger- Kasta ut Grindel. Nu är det nog, det är #ausgegrindelt. Skifta ut det gamla, in med det nya. In med någo som fattar, någon som inser vidden av vad fotbollen faktiskt kan göra. In med någon som vill och kan behålla och bevara, konservera och utveckla den tyska fotbollens essenser. 

Och gör det innan det är för sent. Bitte.