Krönika: Gonzalo García den nya Raúl vi inte visste att vi väntade på

Robin

Robin.roymo@hotmail.com

Det är något särskilt när en okänd yngling kliver in på den stora scenen och får världen att hålla andan. Det var så det började för Raúl González Blanco i mitten av 90-talet en pojke från Madrid som på tre matcher blev en ikon. Nästan tre decennier senare ser vi något liknande formas, den här gången under de bländande strålkastarna i Club World Cup. Hans namn? Gonzalo García.

När Xabi Alonso kallade upp honom från Castilla inför VM-turneringen var det inte många utanför klubbens väggar som höjde på ögonbrynen. García, visst en pigg anfallare, en intern skytteligavinnare i tredjeligan, men knappast någon man trodde skulle vara tongivande i stormatcher. Fyra mål, en assist, och skytteligavinnare i sitt första stora seniormästerskap.

Det finns en tyngd i sättet han rör sig i straffområdet. En självklarhet i avsluten. En hunger i löpningarna. Man känner igen det från Raúl. Den där förmågan att vara där bollen dimper ner, utan att man riktigt vet hur han visste. Och kanske är det det som gjort att jämförelsen kommit upp, inte bara bland fans utan även från Xabi Alonso själv. "Han har Raúl kvaliteter", har han sagt. Det är inte bara stora ord. Det är ett testamente.

Men låt oss inte rusa för fort. Raúl blev en legend över 16 år Gonzalo har haft ett stjärnögonblick under några veckor. Men det är också så legender föds. I ögonblick. I chansen man tar när ingen annan riktigt tror på en. Kanske är det just det som gör den här berättelsen så fängslande. Inte att han är "den nye Raúl", utan att han påminner oss om det vackra i fotbollen: att drömmen fortfarande lever, att romantiken ännu finns kvar.

Vi vet inte vart Gonzalo García tar vägen härifrån. Kanske slår han sig in i A-laget och skriver historia. Kanske faller han tillbaka till anonymitet i Castilla. Men för några magiska matcher var han en symbol för framtid, för hopp, för allt det där vi en gång såg i en tonåring som hette Raúl.

Och ibland, är det allt man behöver.

Robin Röymo