England
2016-06-26 15:43
Krönika: Goodbye Horses
England har i matchen mot Island en möjlighet att smörja igång maskineriet, innan man stöter på någon av de stora kanonerna. Trots att motståndaren imponerat är en plats i kvartsfinalen är ett absolut krav.
Erik Hadzic
I och med Islands mål på övertid i segern mot Österrike stod det klart att önationen ska gå upp mot England i en åttondel, och lättade suckar drogs säkert bland engelsmännen i basorten Chantilly. Tack vare målet slapp engelsmännen ställas mot en motståndare av typen Lipizzanerhäst, som Ronaldo och hans Portugal. Istället blev det Island. Ett land som bland annat är känt för sina islandshästar. Rasen är egentligen ingen häst, utan mankhöjden är lika hög som en ponny ungefär. Det är också ett sätt att beskriva deras fotbollslandslag. De borde rimligen inte kunna nå mästerskap, men de vann sin kvalgrupp före Holland. De borde inte kunna plocka poäng av Portugal och vinna mot Österrike, men nu är laget i åttondelsfinal. Island fortsätter trots sin storlek hävda sig mot större nationer, dessutom på höjder de aldrig tidigare nått.
Hela Europa står i en hyllningskör till Lars Lagerbäcks manskap efter andraplatsen i grupp F. Precis som England vann man en match och kryssade två. På sättet lagen gjorde det såg vitt skiljt ut dock. England inledde lovande mot Ryssland, men det tog 75 minuter innan man fick hål på ryssarna. När man sedan släppte i ett mål i den 89:e minuten mot EM:s kanske sämsta lag blev eftersmaken besk ändå.
Derbyt mot Wales lyckades man vinna efter en offensiv injektion i andra halvlek, där Vardy och Sturridge byttes in och stod för varsitt mål. Matchen mot Slovakien var en frustrerande insats offensivt. Trots ett stort bollövertag hade England svårt att skapa klara målchanser och spelade mestadels runt slovakernas straffområde i ett lågt bolltempo. Chelsea-mittbacken Gary Cahill sa efteråt att han aldrig varit med om en så ensidig fotbollsmatch (Brentford hemma då?!), vilket säger en del om 0-0 mötet.
Förbundskapten Roy Hodgson behöver däremot inte plantera en trojansk häst i det isländska lägret för att veta hur det nordiska laget kommer spela på måndag kväll. Lagerbäck, inspirerad av just Hodgsons och Bob Houghtons tränarbravader under svenskt 70- och 80-tal, kommer ställa upp i ett 4-4-2 med stor defensiv grundtrygghet och kollektiv underkastelse. Kanske var det en anledning till att Hodgson i onsdags valde sightseeing i Paris framför ett besök på Stade de France, där Island och Österrike spelade?
Island inledde med tio furiösa minuter mot Portugal innan ibererna tog kommandot och så småningom också ledningen i första halvlek. Kvitteringen av Bjarnason direkt efter paus följdes av en belägring runt det isländska straffområdet, men Portugal fick nöja sig med 1-1. Den andra matchen mot Ungern var jämn, och Gylfi Sigurdsson gav Island ledningen genom en straff innan paus. Islänningarna blev tröttare och tröttare ju längre matchen gick, och i princip hela andra halvlek spelades på Islands planhalva. Ett impotent Ungern hade dock svårt att skapa målchanser, men kvitteringen kom ändå i den 88:e efter att Saevarsson styrt ett inlägg i eget mål.
Mot Österrike återupprepades matchbilden. Bra spel av Island gav en tidig ledning efter knappa 20 minuter, innan man trycktes tillbaka av ett Österrike som var tvungna att vinna. I den första halvleken försvarade man utan problem, då rörligheten framåt var obefintlig från alplaget. Efter paus hittade Österrike både en kvittering och något som liknade anfallsspel, Island pressades djupt ner på egen planhalva. I en sista kontring på övertid hade ändå Island orken och skärpan att ordna en historisk första vinst i mästerskapssammanhang.
Island har imponerat stort utefter sina begräsningar och som kollektiv. Däremot är jag inte imponerad av deras spel under gruppspelet. För att ta Ungernmatchen som ett tydligt exempel. Ungern spelar också i ett mästerskap för första gången på en evighet, och spelarna hämtas övervägande från mediokra centraleuropeiska ligor. Att de ändå tilläts ha så mycket boll i den matchen förvånade mig stort. Lagerbäck skyllde det på trötthet, men det låter som en vag förklaring.
Precis som för Ungern i den matchen har Englands problem uppenbarats mot samlade försvar. Med andra ord finns det en risk att England återigen kör fast. Jag tror ändå att de engleska spelarna är tacksamma över lottningen och en chans att verkligen få igång både målskytte, Harry Kane och självförtroende. Man var någon minut från att istället få skräckmotståndaren Portugal. Under lördagskvällen såg vi ett cyniskt och taktiskt slipat Portugal tråka ihjäl Kroatien (och alla tittare) i 90 minuter, för att sedan kontra in ett avgörande sent i förlängningen. Den cynismen och individuella kvalitén slipper England ställas mot, trots att sluttabellen i grupp F pekar på det motsatta.
Lagerbäck har gjort en poäng av att aldrig ha förlorat mot England som tränare. Men Lagerbäck har heller aldrig tagit sig förbi den första utslagsomgången i ett slutspel. Efter Traustassons avgörande senast var den spontana känslan att det inte finns en chans att England bränner detta. En förlust vore ett monumentalt fiasko, och Hodgson skulle inte hinna uttala ordet islandshäst innan avgångskraven kommit.
Hela Europa står i en hyllningskör till Lars Lagerbäcks manskap efter andraplatsen i grupp F. Precis som England vann man en match och kryssade två. På sättet lagen gjorde det såg vitt skiljt ut dock. England inledde lovande mot Ryssland, men det tog 75 minuter innan man fick hål på ryssarna. När man sedan släppte i ett mål i den 89:e minuten mot EM:s kanske sämsta lag blev eftersmaken besk ändå.
Derbyt mot Wales lyckades man vinna efter en offensiv injektion i andra halvlek, där Vardy och Sturridge byttes in och stod för varsitt mål. Matchen mot Slovakien var en frustrerande insats offensivt. Trots ett stort bollövertag hade England svårt att skapa klara målchanser och spelade mestadels runt slovakernas straffområde i ett lågt bolltempo. Chelsea-mittbacken Gary Cahill sa efteråt att han aldrig varit med om en så ensidig fotbollsmatch (Brentford hemma då?!), vilket säger en del om 0-0 mötet.
Förbundskapten Roy Hodgson behöver däremot inte plantera en trojansk häst i det isländska lägret för att veta hur det nordiska laget kommer spela på måndag kväll. Lagerbäck, inspirerad av just Hodgsons och Bob Houghtons tränarbravader under svenskt 70- och 80-tal, kommer ställa upp i ett 4-4-2 med stor defensiv grundtrygghet och kollektiv underkastelse. Kanske var det en anledning till att Hodgson i onsdags valde sightseeing i Paris framför ett besök på Stade de France, där Island och Österrike spelade?
Island inledde med tio furiösa minuter mot Portugal innan ibererna tog kommandot och så småningom också ledningen i första halvlek. Kvitteringen av Bjarnason direkt efter paus följdes av en belägring runt det isländska straffområdet, men Portugal fick nöja sig med 1-1. Den andra matchen mot Ungern var jämn, och Gylfi Sigurdsson gav Island ledningen genom en straff innan paus. Islänningarna blev tröttare och tröttare ju längre matchen gick, och i princip hela andra halvlek spelades på Islands planhalva. Ett impotent Ungern hade dock svårt att skapa målchanser, men kvitteringen kom ändå i den 88:e efter att Saevarsson styrt ett inlägg i eget mål.
Mot Österrike återupprepades matchbilden. Bra spel av Island gav en tidig ledning efter knappa 20 minuter, innan man trycktes tillbaka av ett Österrike som var tvungna att vinna. I den första halvleken försvarade man utan problem, då rörligheten framåt var obefintlig från alplaget. Efter paus hittade Österrike både en kvittering och något som liknade anfallsspel, Island pressades djupt ner på egen planhalva. I en sista kontring på övertid hade ändå Island orken och skärpan att ordna en historisk första vinst i mästerskapssammanhang.
Island har imponerat stort utefter sina begräsningar och som kollektiv. Däremot är jag inte imponerad av deras spel under gruppspelet. För att ta Ungernmatchen som ett tydligt exempel. Ungern spelar också i ett mästerskap för första gången på en evighet, och spelarna hämtas övervägande från mediokra centraleuropeiska ligor. Att de ändå tilläts ha så mycket boll i den matchen förvånade mig stort. Lagerbäck skyllde det på trötthet, men det låter som en vag förklaring.
Precis som för Ungern i den matchen har Englands problem uppenbarats mot samlade försvar. Med andra ord finns det en risk att England återigen kör fast. Jag tror ändå att de engleska spelarna är tacksamma över lottningen och en chans att verkligen få igång både målskytte, Harry Kane och självförtroende. Man var någon minut från att istället få skräckmotståndaren Portugal. Under lördagskvällen såg vi ett cyniskt och taktiskt slipat Portugal tråka ihjäl Kroatien (och alla tittare) i 90 minuter, för att sedan kontra in ett avgörande sent i förlängningen. Den cynismen och individuella kvalitén slipper England ställas mot, trots att sluttabellen i grupp F pekar på det motsatta.
Lagerbäck har gjort en poäng av att aldrig ha förlorat mot England som tränare. Men Lagerbäck har heller aldrig tagit sig förbi den första utslagsomgången i ett slutspel. Efter Traustassons avgörande senast var den spontana känslan att det inte finns en chans att England bränner detta. En förlust vore ett monumentalt fiasko, och Hodgson skulle inte hinna uttala ordet islandshäst innan avgångskraven kommit.
