Den första säsongen under Kim och ”Tolle” medförde initialt många frågetecken. Inför säsongen hade man värvat in målvakten ”PK” Bråtveit, högerbacken Aslak Witry och den återvändande vänsterbacken Elliot Käck, som alla sågs som ganska givna. Bråtveit kom över tid att ersättas av trotjänaren Tommi Vaiho, men förutsättningarna för backlinjen var ganska klara.
När det gäller mittbacksuppsättningen hade Djurgården kommit från en del säsonger med ett ganska stort överflöd av mittbackar. Jonas Olsson, Erik Berg, Marcus Danielson och Jacob Une Larsson hade alla konkurrerat om två platser i Özcan Melkemichels 4-4-2, en konkurrens som blev så pass hård att Une Larsson blev förpassad till högerbacken. Inför 2019 hade Jonas Olsson avslutat karriären och med värvningen av Aslak Witry var det ganska tydligt att Une Larsson inte skulle ha något där att göra. Istället hamnade man i ett dilemma där någon av Berg, Danielson och Une Larsson skulle vara tvungna att bänkas. Det pratades om att Erik Berg skulle kunna gå upp på mittfältet för att göra plats åt ”JUL”, men duon Karlström-Ulvestad skulle komma att visa sig helt vitala i mitten av planen. Istället började man säsongen med Marcus Danielson och Erik Berg i mittlåset, med den mycket kapabla, då ersättaren, Jacob Une Larsson på bänken.Erik Berg var den mest givne mittbacken och gjorde en monstersäsong i elva omgångar fram till att hans skadeproblematik skulle bli för mycket. Efter det skulle mittbackslåset heta Danielson-Une Larsson resten av säsongen – och det var ett mittbackspar som kommer att gå till historien som ett av klubbens bästa. Det är lätt att glömma deras relativt begränsade speltid tillsammans, men Danielsons spelförståelse och målfarlighet, tillsammans med Une Larssons stabilitet och uppspelsfot var nog för att ta Djurgården till sitt första SM-guld sedan 2005.
2020
Efter succésäsongen 2019 kom det ett bud för Marcus Danielson som var för bra för att göra något annat än att sätta kaptenen på ett plan och torka tårarna med sedlar. 50 miljoner för en 30-årig mittback i Allsvenskan tar man bara, tyvärr för alla djurgårdare är det inget snack. Kim och ”Tolle”, men kanske framförallt Bosse Andersson och Henrik Berggren, var tvungna att ta ett beslut efter försäljningen. Coronapandemin hade precis tagit världen med storm och i en väldigt osäker fotbollsvärld valde man att hålla i pengarna och inte ta in någon speciellt dyr ersättare.Valet föll på Jesper Nyholm, som under sitt förflutna i ärkerivalen AIK några år, tidigare hade åkt på ett läskigt benbrott som kunde ha satt stopp för karriären. Det var ett prestationsbaserat kontrakt där man inte ville sätta allt för mycket press på mittbacken, men säsongen i stort visade att man kanske satte lite för mycket sådan på honom.
Mittbacksalternativen 2020 kom att heta Jacob Une Larsson, Erik Berg och Jesper Nyholm. På papperet handlade det om tre riktigt bra allsvenska namn, men de två sistnämnda skulle man inte få ut speciellt mycket av. Skadeproblematik hos båda skulle innebära att tränarparet fick laborera en hel del i mittförsvaret. Till slut skulle det bli så pass illa att varken Erik Berg eller Jesper Nyholm skulle kunna spela. Istället föll valet på vänsterbacken Jonathan Augustinsson, som fick vikariera i mitten hela nio matcher. Det ska sägas att Augustinsson gjorde ett respektabelt intryck som mittback, men det och mycket annat skulle komma att göra säsongen lite för ryckig. Efter att Djurgården föll ihop lite på slutet blev det till slut en fjärdeplats i Allsvenskan.
2021
Under början av 2021 förkunnade Erik Berg att han skulle avsluta karriären, och då fanns det en ledig plats i mittlåset bredvid Jacob Une Larsson som behövde fyllas. Ryktena om en viss ”Mackan” Danielson flög både högt och lågt. Missnöje på grund av hårda karantänregler i samband med att återvända från landslagssamlingar fick djurgårdare att hoppas på att Danielson skulle välja en mer bekväm resväg till Friends Arena (kanske till och med en resa i Stockholms kollektivtrafik?), men i slutändan var det aldrig riktigt nära.”Super-Bo” valde istället att leta i de svenska seriesystemen. Isak Hien värvades in från Vasalund efter ett riktigt fint 2020 i Vasalund, Jesper Löfgren värvades in efter en stark säsong i Mjällby och Hjalmar Ekdal hämtades in från Hammarby efter en fin sejour ute på lån hos Henrik Rydströms IK Sirius. Inför säsongen upplevde många att det var ganska jämnt skägg mellan Isak Hien och Hjalmar Ekdal. Det går till och med att argumentera för att många hellre såg Hien framför Ekdal, men en skada för Hien skulle lämna platsen bredvid Une ledig för Hjalmar Ekdal, och som han tog den!
Hjalmar Ekdal, yngre bror till Albin Ekdal och son till journalisten och författaren Lennart Ekdal, hade fram till säsongen 2021 haft en ganska brokig fotbollskarriär. Efter en fotbollsuppfostran i Brommapojkarna (så klart), tog han planet till USA för att spela college-fotboll och för att se om fotbollen ens var hans att satsa på. När han kom hem blev det inte en återkomst till BP, utan istället skulle Hjalmar spela sin fotboll i IK Frej.
I samband med att IK Frej slukades upp av Hammarby säkrade Ekdal en låneflytt till Uppsala och IK Sirius säsongen 2020. Där visade han sig vara en mycket spelskicklig mittback av allsvensk kaliber, men det var inte så att han tog Allsvenskan med storm. Klipp till fyra matcher in i säsongsinledningen 2021 när Hjalmar Ekdal och Jacob Une Larsson hade bildat ett mittbackspar som dittills hade fyra raka segrar och lovord som inte var nådiga. Firma Ekdal-Une Larsson växte fram till en självklarhet i allsvensk fotboll. Jesper Löfgren blev den tydliga tredjefiolen, med framträdanden i slutet av matcher när Djurgården skulle försvara ledningar med en femback och när antingen "Hjalle" eller "Une" inte var tillgängliga för spel, men det skulle bli en annan position som Löfgren skulle få stänga säsongen på.
Det mittlåset var en stor del i att backlinjen funkade så väl som den gjorde. Det gick till och med så långt att mittbackarna Ekdal/Une gjorde fler mål än anfallarna Holmberg/Asoro/Kujovic i Allsvenskan 2021. Alltså går det inte att underskatta vilken offensiv spets de båda BP-fostrade spelarna bidrog med.Under sommarfönstret skulle Djurgårdens kanske bästa spelare, högerbacken Aslak Witry, bestämma sig för att lämna klubben för att testa vingarna i Europa och AZ Alkmaar. Djurgården skulle inte komma att köpa en ersättare till norrmannen, utan man tänkte att lösningen skulle finnas någonstans i trion Cornic/Radetinac/Löfgren. I den ordningen testade man högerback efter högerback utan att riktigt hitta något klockrent alternativ. I slutändan föll valet på Löfgren, som bidrog med defensiva kunskaper, men i princip inga offensiva alls. Detta är inget man kan beskylla Löfgren för, då han inte är en ytterback.
Djurgården såg länge ut som att man skulle ta hem det allsvenska guldet 2021, men desto längre man spelade utan renodlad högerback, desto tydligare blev det att Kim och ”Tolles” gäng inte skulle räcka till. Säsongen slutade med en tredjeplats i Allsvenskan och en hel del revanschlusta i laget. Hjalmar Ekdal blev utnämnd till ”Årets back 2021”, men det var ett pris han troligtvis inte hade haft något emot att byta mot en allsvensk guldmedalj.
2022
Vinterfönstret 2022 började på samma sätt som fjolårets, med rykten om att ”Mackan” Danielson skulle "hem" till Djurgården. Ryktena florerade om att man skulle släppa Une Larsson på en efterlängtad utlandsflytt och samtidigt plocka hem landslagsmannen Danielson. Det förstnämnda gjorde man, när Une Larsson flyttade till grekiska Panetolikos, men Danielson fick vänta.
Istället har Djurgården haft tre mittbackar att välja mellan efter att 11 matcher har spelats i Allsvenskan. Hjalmar Ekdal ansågs som given och blev till och med befordrad till vice-kapten efter Une Larssons uttåg. Alltså var det den högra mittbacksplatsen som Jesper Löfgren och Isak Hien tampades om. Till en början såg det ut som att Löfgren skulle vara det självklara valet, men efter att han åkte på körtelfeber och inte riktigt höll måttet när han återvände till spel blev det istället Isak Hiens tur att skina. Hien hade varit utlånad till Vasalund delar av 2021 och trots fina prestationer där var det inte helt säkert att han var rätt man för platsen bredvid Hjalmar. Hien stod för en svajig allsvensk premiär mot Degerfors, men sedan han tog tillbaka startplatsen från Löfgren har han utvecklats med stormsteg. Utvecklingen var så påtaglig att Djurgården har fått bud från tjeckiska Slavia Prag, något som kan komma att bli intressant om Danielson återvänder – men samtidigt hade Hien inte riktigt hunnit bli en DIF-spelare då.Tillsammans med Hjalmar Ekdal är Isak Hien en offensiv mittback. Ekdal har en tendens att driva upp bollen i banan för att sedan ansluta till straffområdet för ett eventuellt inlägg. Hien har visat en vilja att driva upp bollen, men istället för att följa med upp i straffområdet skickar han ofta iväg en hård passning till offensivare spelare som kan komma till fina situationer. Hien har som gammal anfallare också visat en påpasslighet vid offensiva fasta, där han har mäktat med två mål. Hans fysik kopplat med hans offensiva förmågor gör honom till ett hett byte, men 1,5 år kvar på kontraktet och en ålder på 23 (lite gammalt ur ett säljperspektiv) driver ner priset lite. Oavsett säljpotential har det blivit tydligt att Hjalmar Ekdal och Isak Hien är ett mittlås som håller hög allsvensk klass.
Hjalmar Ekdal har visat sig hålla så pass hög klass att han blev uttagen till Janne Anderssons landslagstrupp till de fyra matcherna i Nations League som spelades i juni. Skadesituationen och flertalet återbud gav möjlighet för Hjalmar att starta de två avslutande matcherna mot Serbien och Norge. Mot Serbien var Ekdal en av Sveriges bästa spelare i en snöplig 1-0-förlust, men mot Norge gick det desto tyngre. Uppgiften att tampas med Erling Haaland skulle dessvärre visa sig lite för svår, och en något stillastående Ekdal skulle se sig bli omsprungen av norrmannen som fick nicka in 1-0 efter 10 minuter. Efter det fick han spela upp sig lite, men det räckte inte till mer än en etta i betyg av Fotbollskanalen. Sammanfattat var det två matcher som bidrog med en hel drös erfarenheter som den gode Hjalmar kommer att ha nytta av.
Ingen, åtminstone troligtvis ingen som läser denna krönika, kan ha missat ryktesvägarna gällande Marcus Danielson till Djurgården, en transfer som många tror kommer att bli av till sommaren och som Forum 1891 även har berört i ”Bosses bygge”. Danielson, som ledde Djurgården till SM-guldet 2019, hade onekligen tagit en startplats och sänkt oddsen på att det blir ett blårandigt SM-guld igen, men helt oproblematiskt är det inte med en eventuell transfer.
Allra troligast kommer det vara just Ekdal-Danielson som bildar mittlås, men vad betyder det för Isak Hien? Han har byggt upp ett momentum och en relation till Hjalmar Ekdal som man helst inte ruckar på. Chansen finns att hans utveckling stagnerar om man nu förpassar honom till bänken återigen. Däremot, för hans och för Djurgårdens del, kommer det komma ett Europaspel som kommer att tvinga fram rotation i laget. Danielson har inte heller spelat på länge, vilket kan betyda att han behöver vilas ibland. Då kommer nog Hien att få spela igen, men utan kontinuerlig speltid är det svårt att se Bosse skaka fram mer än 10 miljoner för den unge mittbacken.Bosse Andersson har ansvaret att göra Djurgården så pass bra som möjligt både nu, men också två-tre år framåt i tiden. Med värvningarna av Edvardsen, Bengtsson, Hakšabanovic och Wikheim har Djurgården påbörjat en sportslig satsning som senast matchades av laget under tidigt 2000-tal. Marcus Danielson är en spelare som onekligen hade gjort Djurgården bättre nu, men frågan är vad han hade haft för betydelse framåt i tiden. Danielson är 33 år gammal, vilket betyder att han troligtvis har minst två riktigt riktigt bra år kvar, möjligen fler. Isak Hien och Hjalmar Ekdal är båda 23 år gamla, något som snarare innebär att de är på väg från Djurgården än att de har 10 bra år kvar i den blårandiga tröjan. Har man tur får man behålla båda säsongen ut, men man får skatta sig lycklig om någon av dem spelar i Djurgården 2023. Troligtvis kommer Danielson att vara i DIF längre än både Ekdal och Hien, men han kommer inte att tillföra några ytterligare försäljningsintäkter.
Lämnar både Ekdal och Hien till nästa säsong, medför det en troligtvis ganska bra summa pengar men också ett beslut att ta gällande vem som kommer att ta över bredvid ”Mackan”. Löfgren kommer nog förbli en backup, men då har man ett val att göra mellan att lita på unge Frank Odhiambo eller att köpa in en mer färdig kvalitetsspelare. Odhiambo passar fint in i den affärsidé som Henrik Berggren och Bosse Andersson har instiftat i DIF. Man köper billigt och ungt, gärna afrikanskt, och säljer vidare till Europa. Frågan är om det är en spelare som faktiskt kommer att kunna leverera i Djurgården. Det lilla man har hunnit se av honom i U 21-serien har vittnat om en bolltrygg och ståtlig spelare, men som fortfarande har en del att lära i kommunikation och kollektivt spel. Kanske är det perfekt för honom att komma in som den andra mittbacken bredvid en potentiell Marcus Danielson, eller så behöver Djurgården helt enkelt mer kvalitet in när Ekdal och Hien lämnar.Djurgården har satt sig i ett utmärkt läge på mittbackspositionerna, både sett till hur det har sett ut tidigare säsonger och hur det ser ut hos resten av topplagen i Allsvenskan. Just nu förfogar laget över ett mycket ungdomligt mittlås, som kan innebära att det är höga toppar och djupa dalar. Hittills mest toppar, men oavsett hur det ser ut så kan man inte göra annat än att sukta efter att Marcus Danielson ska komma tillbaka till laget.
Bosse Andersson och Henrik Berggren kommer att få göra sin bedömning sett till vad som är bäst nu och i framtiden, men vill man satsa i årets Europaspel är Marcus Danielson nästan en garanti för att Djurgården kommer minst en runda längre fram än om han inte var med.
