Krönika: Ovärdigt och respektlöst för en av Blårändernas största

“Avgå”
… kan vara den tröttaste uppmaningen i den svenska supporterkulturen. Idén att en persons engagemang i en idrottsförening har nått en gräns där det inte längre är hållbart för den att fortsätta sitt uppdrag är inte alls orimlig. Att man på allvar tycker att personen i fråga ska känna likadant och själv välja att lämna sin roll på grund av ett ospecificerat antal utomståendes åsikter, är inte lika rimligt. Varför skulle Bosse Andersson inte tro att han har kapaciteten att vända på steken för Djurgården?

Lika tröttsamt är det, å andra sidan, att höra resonemang som “vad hade du tyckt om någon kommit till din arbetsplats och skrikit på att du ska avgå?”. Fotbollen är inte en bransch som alla andra. Stora, råa känslor är en del av paketet.

Vad som irriterar mig, och säkerligen många andra, är hur historielöst det är att kräva sportchefens avgång. Vi snackar om en av de personer som varit mest avgörande för att Djurgårdens IF tagit sig från konstanta bottenstrider och konkurshot, till att vara Allsvenskans näst bästa lag över tid. Hade man kunnat göra ännu bättre resultat under de senaste fem åren? Absolut. Finns det anledning att göra saker annorlunda framöver, för att utnyttja den fina position man trots allt har satt sig i? Utan tvekan. 

Blårandiga framgångar
Djurgårdens sportchef har, under de senaste 25 åren, varit en sorts galjonsfigur under föreningens resa. År 2000 studsade man tillbaka från Superettan till Allsvenskan. Innan han, på ett ganska ovärdigt sätt om du frågar mig, lämnade föreningen 2008 hade man kammat hem tre SM-guld och lika många cupguld. Nu föreligger en överhängande risk att historien upprepar sig. 

Efter återkomsten såg Andersson, jämte Henrik Berggren i första hand, till att stabilisera Djurgårdens ekonomi. Ingen har väl glömt att det fanns ett riktigt konkurshot som hängde över organisationen som ett mörkt moln? Till skillnad från när de båda var i föreningen sist hade Malmö FF byggt upp en organisation som producerat framgångar på löpande band. Stockholms Stolthet slogs i den absoluta botten av tabellen. 

Ändå klarade man av att vända på skutan. Våren 2018 körde man fullständigt över Malmö FF i cupfinalen, som man vann med 3-0 hemma på Stockholmsarenan. Året därefter krigade man sig till ett oväntat, men otroligt välsmakande, SM-guld. Sedan dess har ekonomin vuxit explosionsartat och Djurgården har dominerat i två grupp-/ligaspel i Conference League. Semifinalen mot Chelsea för några veckor sedan tog man sig inte till på grund av tur. Det var ett resultat av att man presterat mot det motstånd man ställdes inför, vilket också blev lättare på grund av att man tidigare just presterat mot det motstånd man ställts inför. 

Lyckad satsning - näst bäst i Sverige
Ur ett ekonomiskt perspektiv förklarar Anders Norlén genom sin artikelserie “Rapportsäsongen” hur Djurgårdens IF över de senaste fem åren har gjort ett kumulativt resultat på 275 miljoner kronor. Det är bäst i Allsvenskan, under en period då Malmö FF spelat gruppspel i Champions League och deltagit i huvudturneringen av Europa League två gånger. De totala tillgångarna uppgår till 570 miljoner kronor vilket, jämte det egna kapitalet på 364 miljoner kronor, är näst bäst i Allsvenskan efter skåningarna. 

Trots att Djurgården, som sagt, under samma femårsperiod också har varit näst bäst, sett till kumulativa tabellplaceringar, går det att ifrågasätta de sportsliga resultaten. Under perioden 2020-2024 har herrlaget slutat 4:a, 3:a, 2:a, 4:a och 4:a i Allsvenskan. Målsättningen har hela tiden varit att säkra en plats i Europa, och under “rätt” eller “bra” år utmana om guldet. Vad gäller det senare kan man kort konstatera att laget inte lyckats bärga något SM-guld, vilket MFF har gjort under samtliga år frånsett 2022 då BK Häcken segrade under en säsong då Djurgården deltog i ett europeiskt gruppspel.

Med allt det sagt var det kanske först 2024 som Blåränderna hade etablerat sig som tydlig tvåa i Sverige utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Runt samma tid har träffsäkerheten kring värvningarna ifrågasatts kontinuerligt, vilket såklart är en rimlig kritik sett till de summor som spenderats. Många av värvningarna har samtidigt varit väldigt lyckade, men fotboll handlar om sportsliga resultat och dessa har i stor utsträckning inte blivit som man förväntat sig. 

Utmanaren måste ta nya kliv
Det jag saknar i Djurgården är en tydlig satsning på organisationen. När MFF nådde Champions League fick man mycket pengar som man därefter investerade i just organisationen. Idag har MFF över 200 heltidsanställda, jämfört med Djurgårdens 86 (enligt Anders Norlén). Visserligen steg antalet i DIF från 79 heltidsanställda året innan, men ökningen är större i MFF som redan ligger lååångt före. 

Efter att under den senaste tiden ha pratat mycket med personer i och kring Malmö FF om de här frågorna finns det många faktorer som jag, ärligt talat, är väldigt avundsjuk på. Bland annat har man en stor mängd scouter och analytiker som arbetar med att ta fram en tydlig värvningsstrategi, både för ungdoms- och seniorspelare. I Djurgården verkar man ha varit intresserade av Simon Olsson, vilket inte ledde till en värvning vartefter spelaren gick till Elfsborg. Istället tog man in Hampus Finndell. Sett till den stora mängden innermittfältare i laget har jag svårt att se hur Djurgården hade tänkt värva båda spelarna. Jag är ingen expert, men ur mitt perspektiv är det två ganska olika spelartyper vi pratar om. 

Vilken var strategin? Vilka egenskaper ville man ha in i laget? Hur landade man i den lösning man gjorde utifrån det? Jag har inga svar på de frågorna. Däremot vågar jag hävda, utifrån de nämnda resultaten av värvningarna, att det finns utrymme för förbättring. Detsamma gäller för hela föreningen. Om man vill utmana Malmö FF på allvar måste man ta tydliga steg i organisationen. Om inkomsterna från spelartransfers eller Europaspel upphör måste man säkra större intäkter från andra delar av verksamheten.

Ovärdiga avgångskrav
Tack vare den nuvarande sportsliga ledningen har Djurgården nu möjlighet att göra den typen av satsning som krävs för nästa steg. Med tanke på Erik Gozzis tillträde som styrelseordförande, samt de bristfälliga resultaten i Allsvenskan under innevarande säsong, har man nu möjlighet att ta ett tydligt avstamp i en sådan satsning. Min känsla är att det också finns insikt inom ledande delar av föreningen som resonerar på ett, åtminstone, liknande sätt. 

Det går att argumentera för att en topplacering i serien redan är “körd”. Det bör inte innebära att man avstår från några betydande värvningar under sommaren, vilket hade försvårats om man bytt sportchef. Är det verkligen en lösning att göra sig av med en så bärande del av Djurgården utan en tydlig plan på vad som kommer efteråt? Samtidigt känner jag att om Bosse Andersson köper in sig i tänket kring en utvidgad organisation, med en tydligare struktur i arbetet kring spelarrekryteringar, bör han få en chans att vara med på den fortsatta resan. 

Vad som oroar mig är att en person som gjort ett enormt arbete för föreningen ska få ett, ytterligare, ovärdigt avsked från densamma. Att det spekuleras i media är en sak, men att det i direkt anslutning till spekulationerna i fråga sätts upp banderoller som kräver sportchefens avgång känns inte rättvist. Sportchefsrollen är krävande och det finns ingen mall för hur man ska bedriva arbetet på ett effektivt sätt. Bosse Andersson har, helt uppenbart, gjort det alldeles utmärkt över tid. Jag undrar var Djurgården hade varit idag om det inte varit för honom, och såklart även Henrik Berggren. Det minsta man kan begära är att man visar honom den respekt han förtjänar.