För drygt två år sedan skrev jag en krönika om ett IFK Göteborg i sportslig kris. Då hade laget precis förlorat hemma mot Mjällby. Ett Mjällby som i dagarna kommer att titulera sig som svenska mästare. Ett IFK Göteborg som då var på väg ner i avgrunden sportsligt, nu har klubben rest sig sportsligt, men problemen i stort har knappast försvunnit – de har istället blivit fler.
När krönikan skrevs påtalades det också hur media överanvänder ordet “kris” i sportsliga sammanhang nu för tiden. Ordet kan ha olika innebörder, men sedan krönikan har klubben befunnit sig i en konstant sportslig kris, fram tills nu. Två säsonger i källaren, där hela fotbollssverige skrattat, hånat och njutit på bekostnad av IFK Göteborg. Det som supportrarna blivit hyllad för (med all rätt) är den enorma uppslutningen laget fick under den allra tuffaste tiden, men sedan hände något.
I samband med slutvisslan borta på Strandvallen i fjol var det blandade känslor från läktarhåll. I princip hela känslospektrat var representerat. Starkaste känslan? Ilska, en bestämd ilska, att nu får det vara nog. Det var tydligt att något måste förändras. Det dröjde inte länge innan avgångskraven kom, riktade mot Håkan Mild. Den historien kan de flesta som läser det här, och den ska inte återberättas igen.
Vad är problemet?
I en föreningsdemokrati eller vilken demokrati som helst har alla rätt att uttrycka sin åsikt. Det är en av de grundläggande principerna i ett demokratiskt system, såvida individen inte kliver utanför ramarna för vad som är lagligt och inte. Det är där vi står nu, som förening. Tidigare hyllade för att stå enade i vått och torrt, nu ett supporterkollektiv splittrat utan dess like. Jag tror inte att denna generation går att “rädda”, viljorna har blivit för starka och avsaknaden av acceptans eller tolerans för andras åsikter har blivit enorm. Jag vill vara väldigt tydlig med att detta inte är något ställningstagande, och inte heller något pekande för “en sida”. För detta handlar inte om den debatt som målats upp som “KB vs KG”, utan denna debatt handlar om hela föreningen, samt dess supportrar.
Det har varit ett väldigt tufft år för oss supportrar. Trots en i högsta grad levande europeisk strid och sportslig framgång vi inte upplevt sedan Tom Pettersson missade öppet mål mot Halmstad. Så har det varit tufft. Ibland tråkigt och ledsamt.
En del hävdar att hade Håkan Mild avgått direkt hade vi sluppit det här. Nja, att Håkan Mild nu har avgått har inte givit mig glädje ur ett kollektivt perspektiv.
Andra hävdar att stänga av den grupp människor som varit ledande i drevet gentemot Håkan Mild. Nja. De hot som polisanmälts (oavsett om det gått att bevisa) är givetvis så långt ifrån okej det går att komma, och det har blivit någon sorts kulmen över det hela. Men att göra sig av med en grupp som tycker annorlunda är inte vad ett kollektiv står för. Kanske om man befinner sig i Ryssland, men det gör inte vi som tur är.
Vägen framåt
Det är en väldigt skör tid som väntar. Trots att en del är nöjda med utfallet av hela denna soppan så kommer splittringen som råder just nu att sätta tonen för kommande år. Och faktum är att jag vet inte hur man ska gå tillväga för att lösa det här. Det är klart att ytterligare sportslig framgång skulle hjälpa, positivitet föder positivitet och så vidare. Men som tidigare nämnt är såret djupare, och kanske för infekterat. Även fast det inte var så här det skulle sluta för Håkan Mild (oacceptabelt) var det absolut nödvändigt. Vi som kollektiv ska inte glömma denna mörka period i historien, men för att utvecklas och gå framåt behöver ett streck dras. “Heder” och egon kommer behöva sväljas, inte för nutiden, utan för framtiden.
Det blev ingen rimlig kontenta av denna text, kanske var det tur. Ämnet, som både är känsligt och mycket komplext, går inte att bena ut i en kort artikel. Dessutom, de allra flesta har olika bilder, synsätt och perspektiv på vad som hänt. I dessa lägen måste man kunna resonera, utan att bli dumförklarad eller hotad. En av de absolut viktigaste och avgörande beståndsdelarna i ett samhälle är acceptans och tolerans för en annan åsikt. Den närmsta tiden blir extremt viktig och intressant. Kanske (förhoppningsvis) är allt jag lyft här bara nonsens, och sprickan bland oss supportrar existerar inte. Det är en optimistisk tanke. Trots det en tanke om hopp, att ta sig samman till det som en gång var ett enat IFK Göteborg.
