Sampdoria
2010-12-09 18:00
Krönikan: Vishet eller envishet?
Låter Sampdorias president Riccardo Garrone envisheten bedra visheten?
Håkan Dik
5 kommentarer
Antonio Cassanos dagar i Sampdoria verkar räknade. På fredag kommer ett slutgiltigt besked ifrån FIGC gällande hans kontrakt och får president Garrone som han vill rivs anfallarens kontrakt och är därmed ingen Sampdoria-spelare längre.
Det är nog ingen som lyckats undgå denna bisarra såpa där Cassano på grund av en icke-fotbollsrelaterad händelse trampat Garrone på tårna och satt sig i denna situation. För den som ändå inte hängt med från början kan jag kort sammanfatta händelseförloppet:
Garrone bjuder in Cassano till en ceremoni där anfallaren bl.a. ska få motta ett pris för sina insatser i Sampdoria-tröjan. Cassano väljer att avvisa inbjudan med motivering att han hellre vill stanna hemma med sin gravida hustru (som inte föder förrän i mars…). Garrone kräver en skriftlig ursäkt ifrån Cassano som istället för att skriva på dokumentet yttrar ett par väl mindre valda ord gentemot presidenten samt en del av spelartruppen. Cassano exkluderas ur truppen och Garrone begär att få häva hans kontrakt till följd av olämpligt uppträdande.
Där står vi idag. Det har gått mer än en månad sedan dess och Cassano har åtskilliga gånger försökt övertala presidenten om att låta honom få spela igen. Han har bett om ursäkt i nationell TV utan att få presidenten att ändra sin uppfattning. Det gick t.o.m. så pass långt att kaptenen Palombo försökte medla mellan de två utan att lyckas. Presidenten är stenhård – han tänker inte ändra på sitt beslut.
Att Sampdoria utan Cassano är ett svagare lag är ingen underdrift. Det var ofta han som stod för kreativiteten och fantasin i ett annars stelt Samp. Det tog ett tag för laget att börja hitta målet igen utan honom på plan men har sett bättre ut nu mot slutet. Dock är frågan om Samp verkligen har råd att undvara Cassano i det långa loppet?
Det var ingen tillfällighet att Samp lyckades med konststycket att hamna fyra i ligan just när firma Pazzano var i klubben. Cassano, tillsammans med Pazzini, stod för åtskilliga mål och assist förra säsongen och var minuter ifrån att faktiskt ta Samp hela vägen till Champions. Utan Cassano harvar nu Samp i mitten av tabellen och det återstår fortfarande mycket av säsongen vilket inte direkt talar till Samps fördel.
Cassano har delat Sampdoria i två läger. Dels förstår många presidentens ilska och besvikelse eftersom det är mycket tack vare Garrone som såväl Samp och Cassano befinner sig där dem gör idag. Å andra sidan så vill fansen och spelarna ha kvar honom i laget eftersom han är en fantastisk spelare i sina bästa stunder. Att han dessutom vid flertalet tillfällen bedyrat sin kärlek till klubben och sagt att han vill avsluta karriären i Samp har inte gjort saken sämre. Det finns liksom inget entydigt svar att urskilja när man försöker luska ut ifall det är ett korrekt beslut som Garrone tagit. Att han är en envis man har vi redan listat ut men det är också mycket tack vare den envisheten som han sett till att Sampdoria hanterats som den ordentliga klubb som den är. Envishet i lagom dos är alltid bra att ha.
Garrone är även en vis man. Han kommer ifrån en mycket högt ansedd familj som är verksam inom oljebranschen och hans familjs kopplingar till Sampdoria sträcker sig flera decennier bak i tiden egentligen. Det är inget som man kan prata bort bara sådär, hans kärlek till Sampdoria går inte att betvivla och han är alltid på plats för att följa sitt lag, oavsett hur upptagen han är som affärsman.
Nu verkar han ha nått detta stadium i sitt liv där hans envishet verkar ha tagit greppet över hans vishet. Alla vet om att Cassano tillför Sampdoria en extra dimension i sitt spel precis som Cavani och Pastore tillför Napoli respektive Palermo. Ska Samp verkligen ha en teoretisk chans att kunna nå Europacup-spel igen och dessutom behålla de stjärnor som finns i klubben är det tveksamt om det är rätt väg att gå genom att låta Cassano få gå.
Om han får rätt eller inte kommer vi få svaret på. Kanske inte förrän nästa säsong. Först då vet vi vad Garrone tänkt sig med sitt Sampdoria. Vem vet, kanske är hela denna fars bara ett spel för galleriet i ett led att visa Cassano (och Italien) vem som är bossen i Sampdoria? En vis man ska man aldrig underskatta. Sista kapitlet är inte skrivet i denna väldigt underliga historia. Dock ser jag verkligen fram emot slutet och först då lär vi få reda om det var vishet eller envishet som var den drivande faktorn bakom Garrones agerande.
Inför VM 2010 skrev jag en liknande krönika angående Marcello Lippis ovilja att inte ta med Cassano till Sydafrika. Precis som i fallet med Garrone undrade jag om Lippis envishet bedrog hans vishet. Med facit i hand gjorde den det. Nu är frågan - går Garrone samma öde tillmötes?
Det är nog ingen som lyckats undgå denna bisarra såpa där Cassano på grund av en icke-fotbollsrelaterad händelse trampat Garrone på tårna och satt sig i denna situation. För den som ändå inte hängt med från början kan jag kort sammanfatta händelseförloppet:
Garrone bjuder in Cassano till en ceremoni där anfallaren bl.a. ska få motta ett pris för sina insatser i Sampdoria-tröjan. Cassano väljer att avvisa inbjudan med motivering att han hellre vill stanna hemma med sin gravida hustru (som inte föder förrän i mars…). Garrone kräver en skriftlig ursäkt ifrån Cassano som istället för att skriva på dokumentet yttrar ett par väl mindre valda ord gentemot presidenten samt en del av spelartruppen. Cassano exkluderas ur truppen och Garrone begär att få häva hans kontrakt till följd av olämpligt uppträdande.
Där står vi idag. Det har gått mer än en månad sedan dess och Cassano har åtskilliga gånger försökt övertala presidenten om att låta honom få spela igen. Han har bett om ursäkt i nationell TV utan att få presidenten att ändra sin uppfattning. Det gick t.o.m. så pass långt att kaptenen Palombo försökte medla mellan de två utan att lyckas. Presidenten är stenhård – han tänker inte ändra på sitt beslut.
Att Sampdoria utan Cassano är ett svagare lag är ingen underdrift. Det var ofta han som stod för kreativiteten och fantasin i ett annars stelt Samp. Det tog ett tag för laget att börja hitta målet igen utan honom på plan men har sett bättre ut nu mot slutet. Dock är frågan om Samp verkligen har råd att undvara Cassano i det långa loppet?
Det var ingen tillfällighet att Samp lyckades med konststycket att hamna fyra i ligan just när firma Pazzano var i klubben. Cassano, tillsammans med Pazzini, stod för åtskilliga mål och assist förra säsongen och var minuter ifrån att faktiskt ta Samp hela vägen till Champions. Utan Cassano harvar nu Samp i mitten av tabellen och det återstår fortfarande mycket av säsongen vilket inte direkt talar till Samps fördel.
Cassano har delat Sampdoria i två läger. Dels förstår många presidentens ilska och besvikelse eftersom det är mycket tack vare Garrone som såväl Samp och Cassano befinner sig där dem gör idag. Å andra sidan så vill fansen och spelarna ha kvar honom i laget eftersom han är en fantastisk spelare i sina bästa stunder. Att han dessutom vid flertalet tillfällen bedyrat sin kärlek till klubben och sagt att han vill avsluta karriären i Samp har inte gjort saken sämre. Det finns liksom inget entydigt svar att urskilja när man försöker luska ut ifall det är ett korrekt beslut som Garrone tagit. Att han är en envis man har vi redan listat ut men det är också mycket tack vare den envisheten som han sett till att Sampdoria hanterats som den ordentliga klubb som den är. Envishet i lagom dos är alltid bra att ha.
Garrone är även en vis man. Han kommer ifrån en mycket högt ansedd familj som är verksam inom oljebranschen och hans familjs kopplingar till Sampdoria sträcker sig flera decennier bak i tiden egentligen. Det är inget som man kan prata bort bara sådär, hans kärlek till Sampdoria går inte att betvivla och han är alltid på plats för att följa sitt lag, oavsett hur upptagen han är som affärsman.
Nu verkar han ha nått detta stadium i sitt liv där hans envishet verkar ha tagit greppet över hans vishet. Alla vet om att Cassano tillför Sampdoria en extra dimension i sitt spel precis som Cavani och Pastore tillför Napoli respektive Palermo. Ska Samp verkligen ha en teoretisk chans att kunna nå Europacup-spel igen och dessutom behålla de stjärnor som finns i klubben är det tveksamt om det är rätt väg att gå genom att låta Cassano få gå.
Om han får rätt eller inte kommer vi få svaret på. Kanske inte förrän nästa säsong. Först då vet vi vad Garrone tänkt sig med sitt Sampdoria. Vem vet, kanske är hela denna fars bara ett spel för galleriet i ett led att visa Cassano (och Italien) vem som är bossen i Sampdoria? En vis man ska man aldrig underskatta. Sista kapitlet är inte skrivet i denna väldigt underliga historia. Dock ser jag verkligen fram emot slutet och först då lär vi få reda om det var vishet eller envishet som var den drivande faktorn bakom Garrones agerande.
Inför VM 2010 skrev jag en liknande krönika angående Marcello Lippis ovilja att inte ta med Cassano till Sydafrika. Precis som i fallet med Garrone undrade jag om Lippis envishet bedrog hans vishet. Med facit i hand gjorde den det. Nu är frågan - går Garrone samma öde tillmötes?
