Han var nyligen i Malmö för ett föredrag, och SvenskaFans fick en exklusiv intervju med Wilson. Det blev ett mer än timslångt samtal om regelutveckling, VM-historia, Svennis, kontrasten mellan svensk och engelsk läktarkultur och mycket mer.
Du är här i Malmö för att hålla en föreläsning om offsideregeln och att det är 100 år sen man ändrade till regeln som den är idag. Är det den viktigaste regeländringen i fotbollshistorien?
– Jag tror att under 1900-talet är det offsideregeln och möjligtvis regeln som förbjöd målvakter att plocka upp hemåtpassningar med händerna. De är de två stora. Det var en viktig förändring, när man ändrade på offsideregeln. Tidigare på 1800-talet var reglerna ganska flytande och ändrades hela tiden. Från och med 1872 ungefär var reglerna ganska satta. Sen blev det några ändringar, till exempel 1895 ändrade man inkast så att man var tvungen att kasta som vi gör idag, innan kunde en del hiva iväg bollen 50-60 med enhandsfattning. 1912 bestämde man att målvakten bara fick ta upp bollen med händerna i eget straffområde, innan fick de göra det på hela egna planhalvan.
Offsideregeln fanns tidigare men 1925 ändrade man den. Tidigare hade det anfallaren behövt ha tre motståndare mellan sig och målet för att vara onside. Det ändrades till att det räckte med två motståndare, så som regeln är än idag.
– Ändringen av offsideregeln är viktig för det var den första regeländringen som frambringade stora taktiska förändringar i hur fotboll spelades. Tidigare spelade alla lag 2-3-5 men från andra hälften av 1920-talet gick lag efter lag över till WM-formationen (3-2-2-3, drar man linjer mellan spelarna bildas ett W och ett M, reds. anm.) och det var en direkt konsekvens att förändringen av offsideregeln.
För mer offensiv taktik eller?
– Hm, annorlunda taktik. Jag tror inte man kan kalla det mer offensiv taktik direkt, även om antalet gjorda mål steg. Men sen på 1960-talet gick antalet mål ner igen. Att man ändrade regeln berodde på att lag hade lärt sig utnyttja regelverket och använda sig av offsidefälla. Den första offsidefällan vi känner till stod England för i en landskamp mot Skottland 1906. De fick en spelare skadad och då hade man ju inga avbytare så de fick spela med 10 man. Men istället för att sjunka lågt så gjorde de tvärtom, tryckte upp laget istället. På den tiden kunde man vara offside även på egen planhalva. Så England tryckte upp hela laget upp mot Skottlands straffområde så Skottland hela tiden ställdes offside på sin egen planhalva.
– Det sågs som en skandal. Som att okej, det är enligt reglerna men det är inte sportsligt. Så efter det bestämde man att man bara kunde vara offside på motståndarnas planhalva. Men lag kunde fortfarande utnyttja offsideregeln.
En offsidefälla då var mycket mindre riskabel än den är idag, på grund av regeln med tre moståndare mellan anfallare och målet. Det innebar att man hade täckning bakåt även om offsidefällan misslyckades eller domaren inte blåste.
– Man kan se det som att spelet utvecklas med 30 års mellanrum. 2-3-5 blev formationen alla använde från cirka 1885 och framåt. Lägg till några år extra på grund av första världskriget när allt pausades så är vi framme på tidigt 1920-tal när vi har väldigt negativ fotboll då offsidefällan utnyttjades till max, antalet mål per match sjönk, publiksiffrorna sjönk. Så ja, mer offensivt först i form av fler mål men det som hände i England var att lag började dra tillbaka en spelare från mittfältet till försvaret, och sen i sin tur drogs två forwards ner till mittfältet så det blev 3-2-2-3, WM-formationen. Är det mer offensivt? Det är mer direkt, men inte nödvändigtvis mer offensivt.
Och hemåtpassningsregeln var nästa stora regeländring?
– Ja, jag skulle säga det. 1992. Det var enormt. Det är bisarrt att de inte förbjöd det tidigare. Om man kollar på matcher från 1970- och 80-talen så har målvakten bollen, rullar den till ena ytterbacken, som tar emot, en motståndare kommer mot honom, han passar tillbaka. Målvakten väntar tills motståndare närmar sig, plockar upp bollen, ger den till den andra ytterbacken och de kunde hålla på så i tio minuter!
Ja, det är absurt att se klipp på Danmark i EM 1992!
– Just det, det var sista stora turneringen det fortfarande var tillåtet att ta upp bollen. Den finalen, antalet gånger Peter Schmeichel väntar och spiller tid är otroligt. Jag tror det var Packie Bonner, den irländske målvakten i VM 1990 när Irland kryssade mot Egypten. De visste att oavgjort räckte för att gå vidare. Jag har för mig att vid ett tillfälle håller han och backarna bollen i fyra och en halv minut, utan att den är mer än 20 meter från hans mål. Det var efter det som FIFA sa okej, vi måste göra något.
Det daterar verkligen fotbollen, när man ser videoklipp på gamla matcher när målvakten tar upp hemåtpassningar med händerna, det känns så föråldrat.
– Ja, verkligen. Jag minns när de ändrade regeln. Jag var inte direkt emot ändringen men var orolig, mest för att Johan Cruijff var emot det. Han menade att om man inte har alternativet att passa tillbaka till sin målvakt kommer backarna aldrig passa runt de kommer bara slå bollen långt. Men faktiskt blev det tvärtom. Målvakterna blev mycket bättre med fötterna. Och nu är det väldigt sällan någon slår en lång inspark. Jag var på Sunderland - Aston Villa nyligen och Aston Villas målvakt slog den kort varje gång. De är faktiskt bra på att spela ut bakifrån, det är i nästa spelfas de är dåliga. Jag var där med en vän och hans fru och frun, som inte följer fotboll så noga, frågade varför de gör så. Jag sa att det är för att locka fram det andra laget och skapa utrymme bakom dem. Hon frågade är det inte väldigt riskabelt och jag sa ja, men det är så spelet är nu. Jag tror inte att någon 1992 trodde att det skulle bli följden av regeländringen.
Vad tror du blir nästa stora regeländring?
– VAR. Jag tycker att de inte fått till det rätt och jag tror det kommer fortsätta skruvas på. Jag tror att vi inom en hyfsat snar framtid får automatiserad offside. Semiautomatiserad offside har varit en positiv förändring tycker jag. Med VAR tycker jag det fortfarande finns en debatt att ha om saker som inte är linjebeslut eller offside är värt det.
– Om man jämför med cricket, motsvarigheten till VAR där har haft en stor positiv effekt i att stävja protester och försök att påverka domaren. För i cricket är det väldigt lite som behöver övervägas, antingen träffar bollen the stumps eller inte, bollen träffar slagträet eller inte. Varje lag har tre chanser att åberopa att en situation ska kollas på, så får de se om de har rätt eller fel, inget mer snack. Vi borde ha något liknande i fotboll. Som VAR är nu uppmuntras spelare att sätta press på domaren för ju mer de protesterar tänker VAR-domaren att de borde granska det mer.
VAR kommer det fortsätta skruvas på, tror Jonathan Wilson.
När du skrev din nya bok (The Power and the Glory: A New History of the World Cup) lärde du dig någonting nytt om VM-historien som överraskade dig?
– Ja, jag lärde mig mycket nytt! Jag tror den största överraskningen för mig var, du vet historien om hur VM-pokalen stals i London 1966 och sen hittades av hunden Pickles? Jag har hört den historien en miljon gånger så jag var trött på den men tänkte att jag borde väl ha med den ändå. Men historien är så mycket märkligare än vad som tidigare sagts!
– Pokalen ställs ut på en utställning i Westminster Hall mitt i London, bara i en monter med bara ett enkelt hänglås på baksidan. På söndagar var utställningen stängd, men bottenvåningen av lokalen användes för en gudstjänst. Några vakter fanns men på nåt vis tog sig någon upp för en trappa till utställningen. Dörren var reglad men de skruvade bara bort regeln, går in, inget alarm. Går fram till montern, knipsar av hänglåset och tar VM-pokalen. Så det är otroligt inkompetent ordnat. Men den här delen av historien hade jag inte hört talas om tidigare:
– Någon som kallar sig själv Jackson ringer Joe Mears som är sekreterare för FA och kräver en lösensumma och säger att han kommer sätta in en annons i The Times om var och när pengarna ska levereras. Mears har hjärtproblem och stressen gör att han hamnar på sjukhus, han återhämtar sig aldrig och dör två veckor före VM-premiären. En polis under täckmantel låtsas vara Mears högra hand och säger till rånarna att de får ha kontakt med honom istället för att Mears är på sjukhus. De kommer överens om en lösensumma på 15 000 pund som ska levereras till Battersea Park i London. Undercoverpolisen, Inspector Buggy, har en sportbag fylld med upprivna tidningsblad och ett lager sedlar överst och lämnar över den till Jackson. Som säger att pokalen finns tio minuter bort, skjutsa mig dit. De åker dit, Jackson kollar inte närmare på väskan. Spaningspoliser följer efter. Då säger Jackson till Buggy: ”Ser du den skåpbilen? Det är en som spaningspolisen använder till övervakning.” Men han inser inte att den övervakar honom först! Men till slut blir han misstänksam och bara kastar sig ur bilen och springer, men de fångar in honom. Det visar sig att han är arméveteran som suttit i fängelse för häleri och han döms till sex månaders fängelse. Han säger att han inte vet vem som stal pokalen, att han bara skulle sköta överlämningen, och att tjuven kallades för ”Polacken”. Tjuven har aldrig identifierats.
– Jackson bodde bara två gator bort från Charlie Richardson som var en av Londons största gangsters. Richardson var mitt uppe i ett gängkrig med de ökända Kray-tvillingarna. Han har också mördat en person i Sydafrika, som dömt honom till döden in absentia. De ville få honom utlämnad till Sydafrika för att hänga honom. Han nådde en överenskommelse med Sydafrikas säkerhetspolis, han gjorde en räd mot ANC:s kontor i London (ANC som ledde kampen mot apartheid, reds. anm.) Han gjorde det samma dag som VM-pokalen stals, bara någon kilometer därifrån.
– Jag kan inte tro att Jackson blev inblandad i det här med pokalen utan att åtminstone prata med Charlie Richardson om det först, eftersom de bodde så nära varandra och var kriminella. Man begår inte ett sånt brott utan att stämma av först. Så jag tror det är fullt sannolikt att Charlie Richardson tillfrågats av Sydafrikas säkerhetspolis att stjäla VM-pokalen för att skapa en pinsam affär för Storbritannien. Det var bara veckor kvar till valet och premiärministern Harold Wilson var anti-apartheid. Eller att han passade på när han ändå dragit ihop ett gäng som länsade ANC:s kontor alldeles i närheten, för att sen försöka sälja den och tjäna pengar. På den här tiden trodde alla att VM-pokalen var gjord av guld, det var den inte, det var guldpläterat silver. FA hade försäkrat den för 3000 pund men den var egentligen bara värd 40-50 pund. Om det var Richardson så hade han insett det när han hade pokalen, och att den var svårsåld eftersom alla letade efter den. Sen dumpades den ju på en slumpmässig uppfart i södra London.
– Jag är ganska övertygad nu att Charlie Richardson var involverad.
Londonpolisen visar upp den återfunna VM-pokalen.
Vad tänker du om VM nästa år i USA, Kanada och Mexiko?
– Jag tycker det är för stort. Jag tror det finns en reell risk att folk blir utmattade. Jag tyckte 32 lag var perfekt – alla matcher betyder något men du kan förlora din första match men ändå vinna turneringen, som Argentina gjorde 2022 och Spanien 2010. Med bästa treor vidare blir det för många matcher. Jag gillar inte det, om du är i en av de senare grupperna har du en fördel då du vet vad du behöver för att gå vidare som trea. Det är inte bra.
– Sen är ju det större problemet än formatet: vem vet vad Trump kommer göra? Vi såg hur han betedde sig under klubblags-VM, han kommer säkert göra något liknande. Det här är det 23:e VM:et. Alla 22 föregående, även de som hölls i Mussolinis Italien eller Videlas Argentina eller Qatar eller Putins Ryssland, som använde VM ur politiska syften, välkomnade supportrar. Inte alla supportrar, om du var judisk eller homosexuell kände du dig förstås inte välkommen i Qatar. Det stora syftet för alla värdländer har varit: ”Kom och se hur fantastiskt vårt land är!” Men USA är aktivt fientligt mot resten av världen! Det har en värdnation aldrig varit.
– 14 länder har inreseförbud till USA. Irans trupp kommer kunna åka och en del av ledarstaben – men inte alla, och inga iranska supportrar. Det är hemskt. Ecuador eller Colombia, de är inte formellt portade men om supportrar därifrån väntade tills laget kvalat in innan de ansökte om visum skulle de inte få visum i tid innan VM-premiären.
Har du ett favorit-VM?
– Det som jag uppskattade mest att arbeta på som journalist var VM 2018 i Ryssland. Jag är förstås medveten om att de politiska undertonerna inte är bra, men bara i termer av hur roligt jag hade det på plats. Mitt första VM på plats var 2006. 2006 och 2010 täckte jag England, ett katastrofalt misstag – det är väldigt tråkigt. Man går på träningen varje dag och blir tilldelad en spelare att intervjua. Jag åker hellre på matcher och ser saker jag inte ser i Premier League varje vecka. Så till VM 2014 hade jag insett: täck inte England. Då var jag baserad i Rio de Janeiro och åkte fram och tillbaka mellan Rio och São Paulo – förutom att jag åkte till Belo Horizonte för 1-7-matchen, vilket var fantastiskt. Men jag insåg att det riktiga VM:et pågick i Manaus, Curitiba och Recife, städer som inte var vana vid att stå värd för stora mästerskap.
– 2018 fick jag till balansen mellan att resa runt och stanna på ett ställe rätt. Jag började i Jekaterinburg, åkte till Moskva, Nizjnij Novgorod, Kazan och St. Petersburg och hade turen att se många bra matcher. Jag såg Polen, Tyskland, Argentina och Brasilien åka ut, fyra matcher i rad. Stora saker att skriva om, som journalist är det idealiska att en stor nation åker ut. Jag var också på Sverige - Sydkorea, det var inte en bra match. Det var många svenskar i Ryssland, jag minns att det var fullt av gula tröjor i Niznij Novgorod.
– Qatar var hemskt. Fotbollen var bra men allt runtomkring hemskt. Doha är en väldigt klaustrofobisk stad, det finns inget att göra. När turneringen är i Tyskland eller Ryssland eller så kan man gå och ta en kaffe, gå och äta lunch ute, gå till en park, du kan var ute och se saker. I Doha hade de konstmuseet, som är bra, men när man sett det hade man sett allt. Det finns bara väldigt uppstyrda parker som ser löjliga ut där flöjtmusik spelas, väldigt konstigt. Allt är väldigt dammigt och känns väldigt artificiellt. Det fanns inget annat att göra än att gå på matcher. Eftersom alla matcher var i Doha gick man på match varje dag vilket var utmattande. Och vetskapen om att allt byggts de sista tio åren och otroligt många människor hade dött för det. En känsla av död hängde över stället.
Brasilien 1-7 Tyskland i VM 2014, är det den mest minnesvärda match du varit på?
– Ja, jag tror det. Det var en match där man efter en halvtimme tänkte okej jag kommer prata om det här resten av mitt liv. Slogs av känslan av att allt jag trodde var sant inte var det. Satt och tänkte, när tar det slut? De leder med 5-0 men slutar de? Det kändes som att de kunde gjort 12 eller 15 mål om de ville.
Du täckte England under Sven-Göran Erikssons tid. Hur ser du på hans förbundskaptenstid nu?
– Jag har lite blandade känslor. Han var en trevlig och charmerande man, han var aldrig annat än schysst mot mig, och Tord Grip också. De förde sig som de borde. Eriksson kom in vid ett lågvattenmärke för engelsk fotboll, ett misslyckat EM 2000, Kevin Keegan som sa upp sig på toaletten, det var kaos. Han kom in med sitt lugn, och så vann man med 5-1 mot Tyskland i München och fick en positiv start. VM 2002 var okej, de kunde ha slagit Brasilien, kanske borde ha. Han borde kanske inte valt David Beckham då. Hans stora fel var att han var för lättimponerad av stjärnor.
– EM 2004 var nog det bästa England jag sett i ett stort mästerskap. De var så bra mot Schweiz och Kroatien, det fanns en verklig känsla av momentum. Kanske hade de vunnit mot Portugal om inte Wayne Rooney blivit skadad. Det var enda gången jag trodde att England skulle kunna vinna. Förutom hemma-EM 1996 kanske.
– I VM 2006 gjorde Eriksson taktiska misstag. Det var tydligt att han gjorde fel. Han var inte beredd att peta någon stjärnspelare. Han spelade alltid Beckham till höger, Steven Gerrard och Frank Lampard i mitten. Han kunde inte få rum med Paul Scholes, satte honom till vänster innan Scholes slutade i landslaget och Joe Cole tog över. Och så har han Rooney och Michael Owen där framme. Det finns ingen balans där. De blev blottade bakåt då både Gerrard och Lampard tryckte fram. Han ville inte byta till 4-3-3 eller 4-2-3-1, ta in en defensiv mittfältare. Han gör det till slut, men för sent. De hade ingen rytm i det VM:et. Trots kvaliteten på spelarna hade de ingen offensiv kraft.
– Sen blev hela WAG-situationen i Baden Baden galen. Jag var där. Varje kväll när man satte sig ner för att äta middag eller ta en öl fick man ett meddelande som ”Frank Lampards fästmö dansar på ett bord!” Det finns en berömd historia om Gary Neville, som var väldigt disciplinerad, hans fru var inte inblandad i något. En dag skällde han ut de andra spelarna och sa att de måste lugna ner och få kontroll på sina familjemedlemmar. Då kom Sol Campbell in med Daily Mirror och visade baksidan där det var ett foto på hur Gary Nevilles pappa dansade på ett bord!
– Spelarfruarna bodde på ett fint hotell, spelarna på ett annat, vi journalister på ett tredje, mindre fint, men några tidningar fick rum åt sina journalister på spelarfruarnas hotell efter att de upptäckte vilket de bodde på. Så vi kunde komma in på baren där genom att hänvisa till att ens kompis bodde där. Historierna man hörde i den baren… om vilka spelare som inte kom överens för han tror att han har en affär med hans fru, otroligt skvaller. Man inte vinna VM med det pågående i bakgrunden.
– Jag brukade sitta på terrassen till ett konstgalleri bredvid spelarfruarnas hotell för galleriets kafé gjorde bra mackor så jag satt där och arbetade. En dag tittade jag upp från min laptop och såg Carly Zucker, Joe Coles fru, som jobbade som personlig tränare. Hon ledde de andra spelarfruarna på en joggingtur. Så först joggade hon förbi. Sen en grupp spelarfruar. Sen en grupp säkerhetsvakter. Sen en grupp paparazzifotografer. Varje grupp större än den föregående, det såg löjligt ut. Jag minns att jag tänkte: det här är galenskap!
Svennis omringad av journalister under sin tid i England.
Hur var det att vara en del av den mediacirkusen? Sättet engelska tabloider bevakade landslaget på blev ju omtalat i sig här.
– De riktigt fientliga åren var från 80-talet till 2010, sen har det lugnat ner sig. Så fort de hade minsta korn på någonting… på sätt och vis beundrar jag energin. Ofta var historierna uppblåsta. Men med Sven-Göran Eriksson – om han inte ville att de ska skriva om hans otrohetsaffärer – sluta vara otrogen! Han fick nog överdriven bevakning till viss del, men inte så mycket. Och han ställde upp på att göra reklam för vad som helst, satte sitt namn på allt. Fejk-shejk-grejen överlistade honom. Det var skitjournalistik, jag hatar den sorten.
Du har skrivit om argentinsk fotbollshistoria (Angels With Dirty Faces), ungerska tränare (The Names Heard Long Ago). Som en outsider, hur är din syn på svensk fotboll och fotbollshistoria?
– Jag känner till den ungerska kopplingen, med tränare som Kalman Konrad och Lajos Czeizler och deras inflytande, och hur det togs till Italien. (Czeizler, IFK Norrköpings guldtränare på 1940-talet, tränade sedan Milan med Gre-No-Li i laget, reds. anm.) Carlo Ancelotti länkades in i den traditionen genom Nils Liedholm. Jag var här förra året och såg matcher. Hela grejen med att inte ha VAR, ”vi är rena och autentiska”, jag gillar det. Jag är inte så förtjust i ultraskulturen, det är bara så olikt hur jag som engelsman går och ser fotboll. Det är väldigt annorlunda från vår läktarkultur. Jag tror man kan ha autenticitet även utan den ultraskulturen. Jag är inte riktigt säker på varför England aldrig utvecklade den kulturen.
Ja, det är väldigt tydlig skillnad mellan engelsk och svensk läktarkultur, den ultraskulturen är ju influerad av Italien och Sydamerika. Vilket är intressant eftersom vår fotboll annars har varit väldigt influerad av England. Även den äldre läktarkulturen, när ljudnivån stiger och sjunker i förhållande till vad som sker på planen.
– Ja, det är en sak som så många engelska supportrar sagt till mig när de varit på match i Tyskland till exempel. ”De första tio minuterna var fantastiska, sen insåg att de låter så hela tiden, att de inte svarar på det som händer, det är konstigt”. I England är det ett symbiotiskt förhållande mellan läktaren och planen. Att gå på matchen utan att reagera på det som händer på planen känns märkligt för mig.
Ja, och här sätter supportrar stolthet i att sjunga i 90 minuter även om man förlorar.
– Ja, vi har det i England med men det blir en annan kategori av sång, alla har något långsamt, sorgset nummer om hur dåliga man är men att man ändå finns där.
Inflytandet från ungerska tränare var väldigt markant i Sverige på 1930- och 40-talen och kulminerade på sätt och vis i VM 1958 även om engelsmannen George Raynor var tränare då. Nästa stora inspiration var Bob Houghton och Roy Hodgson på 1970-talet. De förändrade allt. Hur är din syn på dem?
– Bob Houghton är inte så känd i England. Jag vet att han tillhörde Fulham och Brighton men inte spelade, sen var han spelande tränare i Maidstone när han var 23. Sen jobbade han med Bobby Robson i Ipswich innan han kom hit. Och var förstås väldigt framgångsrik här med tre titlar, införde zonmarkering och ändrade hur svensk fotboll spelades. Men han är ingen stor figur alls i England. Roy Hodgson är mycket mer känd förstås. Jag känner Roy hyfsat väl och har hört hans historier från Halmstad. Roy är en väldigt ovanlig, fascinerande figur, det var inte vanligt att på 1960-talet som engelsman flytta till ett helt annat land och jobba där. Jag gillar honom men han kan vara ganska kort med folk, han har ett temperament. Jag vet att han hade stort inflytande på Sven-Göran Eriksson.
Hur tror du att den här eran av fotboll vi är i nu kommer att ses på i framtiden?
– Jag tycker vi är i en intressant fas nu för det verkar som att Pep Guardiola-konsensusen är över. Även Pep Guardiola har slutat spela Pep Guardiola-fotboll. Det har varit hegemoniskt i minst 15 år. Jürgen Klopps fotboll var annorlunda men ändå besläktad och när de gjorde upp i Premier League närmade de sig varandra taktiskt. Det har blivit ett mycket mer fysiskt spel sista åren, definitivt i England. Mer fokus på fasta situationer, långa inkast.
– Jag minns att Roberto Mancini höll ett föredrag i Belgrad 2003 där han sa att han trodde att det inte fanns några fler taktiska utvecklingar som kunde ske i fotboll, allt som skulle komma framöver var fysisk utveckling. Inom fem år hade vi sen Guardiola i Barcelona och en stor taktisk utveckling. Men jag tror vi ser den fysiska utvecklingen komma nu istället.
– Jag gillar inte termen cykler för det får det låta som att något oundvikligt, som årstiderna. Fotbollstaktik är inte så. Men jag tror det finns en nödvändig motsatsverkan. Om det finns ett dominant spelsätt baserat på passningsspel och bollinnehav så utmanar man det genom att vinna tillbaka bollen. Och det innebär förmodligen fysiskt spel. Så jag tror fysiskt spel blir förhärskande. Hur utmanar det sen? Förmodligen genom ökad taktisk kvalitet, att komma på hur man skapar mer utrymme för sina tekniska spelare.
– Så jag tror vi äntrar en era av mycket mer fysisk fotboll. Jag tror vi kommer se antalet mål sjunka – men paradoxalt nog att många kommer tycka fotbollen är mer spännande.
Bortom planen då?
– Stora problem, eller hur? Jag vet inte var det kommer sluta. Vi har sett utvecklingen sen slutet av 80-talet, det följer makroekonomiska förhållanden, följer Thatcher och Reagan, neoliberalism. De rika blir rikare, de fattiga lämnas bakom. Det är förstås ett stort problem överallt. Malmö till Champions League-final nu är förstås omöjligt – och det är en dålig sak. Champions League nu är inte ens om fem länder, det handlar om ett land (England) och kanske ett halvdussin klubbar från andra länder. Det är väldigt dåligt. Europacupen borde vara för hela Europa och det är den inte.
– Bara inom England ser man också att avståndet mellan Premier League och Championship är enormt. Visst, Sunderland, Leeds och Burnley har startat säsongen bra och någon av dem kanske klarar sig kvar. Men senaste två säsongerna har de sex uppflyttade lagen åkt ur igen. Och så blir det ett glapp mellan Championship och League One. Att ägarskapet av klubbar åtminstone i England flyttats från lokalsamhället till andra sidan världen är inte bra. Förr var det ofta en lokal affärsman, som var en genuin supporter.
– Bob Murray som ägde Sunderland som jag hejar på till exempel, han ägde klubben från 1986 till 2005. Han hade gått på matcherna sen han var liten. Sen blev han rik på att sälja kök och badrum, så han köpte klubben. Så borde det vara, han agerade som en supporter som faktiskt förstår sig på pengar och han hade press på sig från supportrar. För han träffade dem hela tiden i samhället. Ville man protestera mot honom genom att bojkotta hans företag, så skulle de haft en påverkan. Men nu, oavsett om det är en stat, en oligark eller en riskkapitalist – Todd Boehly t.ex. skiter ju i vad Chelsea-supportrar tycker! Det spelar ingen roll för honom. Glazer-familjen bryr sig inte om vad Manchester United-supportrar tycker. Det är ohälsosamt
– Det värsta är att de som borde reglera det: UEFA, FIFA och FA, eftersom de tjänar pengar på att organisera turneringar finns det ingen anledning för dem att göra något åt det. Klubblags-VM gör det värre. För det tog 1 miljard pund som den turneringen inte genererade, det är artificiella summor från Saudiarabien som trattades igenom och delades ut till de klubbar som redan är rikast. Och även Auckland City, som fick ungefär 5 miljoner pund – de är en amatörklubb! De kan max betala 40 pund i veckan till en spelare, ni gav dem just 5 miljoner! Vad ska det göra med den nya zeeländska ligan? Det kommer förstöra den. River Plate och Boca Juniors fick runt 15 miljoner pund. Platense som vann argentinska ligan fick 300 000 pund för det. Så FIFA säger att bara för att delta i klubblags-VM förtjänar de 50 gånger mer pengar än ligamästaren – det förstör den argentinska ligan.
– Jag vet inte om det är meningen men om man ville sätta fotbollsvärlden i obalans för att skapa en superliga – det är så man gör det. Skapa en eller två superklubbar i varje område, och sen säger man kom och var med i vår stora världsliga fylld med pengar, lämna era förbund. Om jag vore FIFA och skulle förklara krig mot UEFA är det så jag skulle göra det.
Tror du man kommer försöka skapa en superliga igen?
– Ja. Kanske inte i Europa eftersom jag tror det nya Champions League-formatet erbjuder tillräckligt mycket av det de var ute efter med Super League. Jag gillar inte det nya formatet, det är i princip en superliga med alla de meningslösa matcherna nu i början. Manchester City mot Napoli borde varit en kanonmatch men inget stod egentligen på spel. Matcher för matchers skull, kul för turister kanske. Men det känns inte som vad fotboll borde vara.
Vad borde fotboll vara?
– Helst klubbar som har en grund i sina lokalsamhällen. Som representerar dem. En hyfsat ytlig pyramid för varje land, där toppen av den engelska pyramiden är på ungefär samma nivå som den svenska. Det kanske är för mycket begärt, för det finns mer pengar i engelsk fotboll. Men jämna ut skillnaderna något. Så att någon gång ibland kan ett svenskt lag slå ett engelskt och ett lettiskt kan slå ett svenskt osv. Där Skonto Riga sitt bästa år kunde slå Liverpool.
