Lohikangas, Kenneryd och Kalu lämnar Värnamo

Efter våren som passerat, där Värnamo endast tjänat in tre poäng, har sportchefen Jörgen Pettersson en del att fundera kring. Frågan är bland annat hur man ska agera under sommarfönstret. Ska man ge allt för att försöka rädda kontraktet eller förlika sig med tanken på att det blir en degradering och anpassa sig därefter?
 
 Hittills finns det endast tre klara sommar-exits att rapportera om, och av dessa är det enbart Kalu som är en startspelare. Noterbart är att också Wenderson förväntas lämna under sommaren men ingen officiell övergång har ännu skett. Fördelen med att sälja fler startspelare är att det kommer bli svårt för Värnamo att behålla många av namnen i vinter ifall Superettan väntar. Då kan man lika väl passa på att sälja i sommar för att kunna tjäna mer pengar. Samtidigt ska det betonas att det är åtta poäng upp till negativt kval samtidigt som arton omgångar återstår. Det är ett avstånd som är matematiskt möjligt att ta in.
 
 David Mikhail:
 Mikhail lämnade klubben redan i mars, alltså innan Allsvenskan började. Det var dock inget som jag hann skriva om och därför gör jag det nu. Spelarens kontrakt bröts i förtid och en konkret motivering bakom det presenterades inte. Mikhail är från Södertälje och under ungdomsåren representerade han Södertälje FF, Brommapojkarna, Syrianska och Huddinge IF.
 
 Innan han kom till Värnamo så hade han spelat seniorfotboll i division 2 och division 1, klubbarna han varit i var Huddinge IF, Stockholm Internazionale och Täby IF. Insatserna i den sistnämnda klubben var det som bidrog till IFK:s intresse. Han hade nämligen ett imponerande 2023 där han utmärkte sig med snabba reflexer och bra bollkontroll. Året därpå blev han köpt av Värnamo.
 
 När han anlände till IFK så uppfattade jag övergången som besynnerlig för båda parter. Förvisso hade målvakterna Vaitsiakhovich och Gustafsson lämnat Värnamo, men i truppen fanns både Rasheed och nyförvärvet Andersson. Förvisso brukar en trupp bestå av tre målvakter, och därmed fanns det en plats ledig för Mikhail. Problemet var dock att Mikhail väntades vara tredjenamn och i det läget var han 26 år. Vad lockar med en flytt till Värnamo om man ändå inte väntas få spela? Utifrån Värnamos perspektiv så kan man fundera kring varför man inte flyttade upp någon från de egna leden i stället för att värva Mikhail.
 
 Våren 2024 bestod av bänknötande för Mikhail. På sommaren lånades han ut till Lahti i den finska ligan men även där var han reserv. Laget åkte för övrigt ut från den finska ligan. I vintras höll han i gång med Värnamo men spelade nästan ingen av träningsmatcherna. Efter att kontraktet bröts så var han klubblös länge, men för några veckor sedan blev klart att han flyttar till IFK Göteborg. Han är därmed fortsatt kvar i en allsvensk kontext.
 
 Albin Lohikangas:
 Efter tre år i Småland är det klart att Lohikangas kommer lämna klubben när hans kontrakt går ut, vilket är den 30 juni. Spelaren är ursprungligen från Gävle och moderklubben är Brynäs IF. 2013 gick han till elitklubben Gefle IF och tre år senare gjorde han sin allsvenska debut, det var mot Jönköping Södra. Senare samma säsong spelade han också mot Elfsborg. När Lohikangas debuterade i Allsvenskan var han endast 19 år vilket är en imponerande bedrift.
 
 Gefle åkte ner i Superettan under Lohikangas debutsäsong och det blev sedan två år i andradivisionen för laget. Under tvåårsperioden blev aldrig Lohi någon ordinarie startspelare utan hans speltid kom oftast via inhopp. Noterbart är också att Lohikangas var i Norge under denna period, det blev ett halvår som utlånad i Egersunds IK som lirar i den norska andraligan. 
 
 2019 var Gefle nere i division 1 och då öppnades en möjlighet upp för Lohikangas. Han fick nämligen starta kontinuerligt under tre och ett halvt år. Det resulterade i en positiv utvecklingskurva och hans sista vårsäsong (2022) i klubben var bra med bla 3+3 på poängkontot från hans ytterbacksposition.
 
 Sommaren 2022 kom han till Värnamo och i det skeendet var möjligheterna till speltid goda. I truppen fanns förvisso De Vries men han var skadad och återkom inte på hela säsongen. I stället hade Larsson fått spela som vänsterback men utan att imponera. Lohikangas fick dessutom starta de tre första matcherna, men han lyckades aldrig göra startplatsen till sin. Under det första halvåret blev det nämligen endast fem starter och fyra inhopp. Lohikangas uppvisade brister kopplat till både fysik och tempo vilket gjorde det svårt för honom att färga i Allsvenskan.   
 
 Även under 2023 var det motigt för Lohikangas. Han fick speltid i 14 matcher och startade sju av dessa, det var Bergh som var förstavalet på vänsterbacksplatsen. Trots vissa förbättringar upplevde jag honom som osäker i det defensiva duellspelet. Dessutom hade Lohikangas svårt att bidra offensivt, bla på grund av bristande smartness på planen. 
 
 2024 var lyckosammare för Lohikangas som startade 13 matcher och gjorde nio inhopp i Allsvenskan. Han användes således flitigt av både Mravac och efterträdaren Sibila. Det var en stabilare säsong från försvararen som kändes säkrare i duellspel, bollbehandling och passningar. Därutöver blev han stor hjälte när han avgjorde playoff-matchen mot Landskrona BOIS.
 
 I år kunde han endast delta till och med omgång sex, och under det intervallet blev det en start och fyra inhopp. Sammanfattningsvis kan man säga att Lohikangas innehaft rollen som rotationsspelare i Värnamo. Det har dock skett en positiv utveckling sedan han kom hit men personligen anser jag inte att han är något mer än ”godkänd” kvalitetsmässigt. Noterbart är att Lohikangas endast har gjort två mål och en assist sedan han kom till IFK vilket är klent för en ytterback som är offensiv
 
 Det leder oss in på frågan; hur ska man betrakta Lohikangas exit? Utifrån det jag tidigare skrivit anser jag inte att tappet är märkvärdigt ur sportslig synvinkel. Samtidigt finns det också negativa aspekter med transfern. Sannolikt väntar Superettan efter årsskiftet och det är en nivå där det skulle vara enklare för Lohikangas att hävda sig. Dessutom sägs det att Albin är en positiv kraft i truppen, rent socialt, och det är något som inte ska underskattas.
 
 Johan Kenneryd:
 Mittbacken Kenneryd kommer lämna klubben efter att hans kontrakt löpt ut. Spelaren, som har Lagan AIK som moderklubb, kom till IFK som 14-åring och har varit en tung pjäs i både P17- och P19-laget. I maj 2022 blev han erbjuden ett A-lagskontrakt och det sträckte sig alltså över tre år. Dessvärre blev det aldrig någon tävlingsdebut för Kenneryd och situationen som A-lagsspelare har varit tuff. Hans största problem har varit återkommande skador, bla åkte han på en korsbandsskada under fjolåret som gjort det svårt att delta fullt ut.
 
 Försvararens öde är olycklig. Det är en spelare som fått en del av sin fotbollsfostran i klubben och det vore önskvärt om IFK kunde få upp flera egna spelare. Därutöver så imponerade han rejält som junior. Han kombinerade en reslig kropp med styrka, snabbhet och bollskicklighet. Det fanns potential att bli en stabil allsvensk försvarare. Vad som väntar härnäst är oklart, förmodligen ligger hans primära fokus på att bli frisk.
 
 Johnbosco Kalu
 Kalu är nog den i Värnamos trupp vars historia är mest anmärkningsvärd och det är enkelt att få sympati med honom. Han är från Nigeria och har, utifrån det jag förstått, inte spelat särskilt mycket organiserad fotboll i hemlandet. Han kom till Sverige 2017, och mellan det året samt starten på 2022 tillhörde han Växjö United, Hovshaga, Växjö BOIS, Vrigstad och Räppe GOIF. Han spelade i division 3, division 4 och division 5. Noterbart är att säsongen innan han värvades till IFK så lirade han i femman.
 
 Under dessa år befann sig Kalu i en svår situation. När han kom till Sverige var det som asylsökande men hans ansökan avslogs. För att få stanna i landet försökte han i stället via arbetstillstånd, och då behövde han ha ett fast jobb. Förvisso fick han hjälp med detta av någon restaurangägare, men det var knappast en tjänst med bra villkor.  Restaurangägaren hade dessutom kopplingar till klubbar i lägre divisioner och det förklarar varför Kalu aldrig kunde klättra upp till de professionella divisionerna.
 
 I början av 2022 värvades han av Växjöklubben Räppe men det blev aldrig något seriespel för division 2-laget. Efter en imponerade insats i en vänskapsmatch, mot Öster IF, valde den dåvarande sportchefen Ahmetovic att erbjuda honom ett kontrakt. Det var modigt av Ahmetovic med tanke på att Kalu inte hade någon erfarenhet av elitfotboll. 
 
 Kalus sejour i Värnamo inleddes med en motgång. Han kom i mars 2022 och redan månaden därpå behövde han återvända till Nigeria för att söka uppehållstillstånd. Han lyckades alltså inte få arbetstillstånd hos sin tidigare arbetsgivare då denne inte hade följt alla regler som krävdes. Under hela 2022 var Kalu i hemlandet och det dröjde fram till sommaren 2023 innan han fick komma till Sverige. Spelaren var då ur form och det blev endast ett kort inhopp mot Degerfors under 2023.
 
 Under 2024 fick dock Kalu sin första riktiga chans på elitnivå i och med att han var med redan från start. Både på försäsongsmatcherna och i cupen syntes det att det fanns kvalité. När Allsvenskan drog i gång fick Kalu, till en början, nöja sig med inhopp. Hans första start var i omgång sju mot Hammarby och därefter inleddes en lyckosam period. I nästkommande omgång, mot Brommapojkarna, kom det första målet. Om man räknar in BP-matchen så gjordes sju mål på totalt åtta omgångar vilket är imponerande. Ganska kort därpå kom dock en skada, och sedan försvann Mravac vilket missgynnade Kalu. 
 
 Ny tränare blev som bekant Sibila, och hans taktik prioriterade kortpassningsspel i sidled för att luckra upp försvarslinjerna. Det leder till färre ytor i straffområdet och kräver att anfallaren har hög spelförståelse och är väldigt passningsskicklig. Det är egenskaper som inte passar in på Kalu. Nigerianen passade bättre i Mravacs rakare spel, då fanns det fler möjligheter till snabba kontringar där han kunde utnyttja sin explosivitet. En indikation på att Kalu trivdes bättre med Mravac än med Sibila är målstatistiken. Med Mravac blev det åtta mål på 13 matcher. Motsvarande siffra för Sibila var 16 matcher och noll mål. Statistiken gäller allsvenska matcher.
 
 Kalus nya klubb är Beitar Jerusalem och han kommer gå dit den 13 juli, det innebär att han kommer kunna spela ytterligare tre allsvenska omgångar. Det är en relativt stark klubb. Beitar blev fyra förra säsongen och kommer därmed få kvala till Conference League vilket lär kännas som en uppgradering för Kalu. Den israeliska ligan får dessutom betraktas som starkare än Allsvenskan, även om det är relativt jämnt.
 
 Personligen anser jag att denna transfer är bra för både spelaren i fråga och för Värnamo som klubb. I vintras var Kalu ute i media och gnällde för att han ville lämna Småland. Enligt Kalu så hade han och Ahmetovic ett muntligt avtal där Enes lovade att anfallaren skulle få lämna om en intressent dök upp. Att ha spelare i laget som inte trivs, vilket verkar vara fallet med Kalu, är dåligt för gruppdynamiken.
 
 Rent kvalitetsmässigt anser jag också att Kalu har visat sina begränsningar. Han är ojämn och har en låg lägstanivå. Att han är den enda nian som Värnamo haft i truppen är ett underbetyg till ledningen. Han har som bekant brister i spelförståelse och är en ganska begränsad passningsspelare. Han är inte heller ”matchvinnare”-typen som kliver fram när det gäller som mest. Därutöver så finns ersättaren redan på plats i form av Antonsson.
 
 Det finns också en moralisk dimension i det hela. Som tidigare skrivet har Kalu en tuff bakgrund och han har bland de lägsta lönerna i hela truppen. Han är 28 år och vill nog få en chans att tjäna pengar på sin fotboll. Han förtjänar att få en chans att hävda sig på en större scen.
 
 Det finns dock alltid ett ”men”. Trots uppvisade brister så är Kalu ingen dålig spelare, han har styrkor när det kommer till fysik och explosivitet. Från och med den 13 juli är dessutom Antonsson den enda rena anfallaren som finns i truppen vilket knappast är bra. Kalu hade kunnat passa som reserv, något som dock sannolikt inte lockar honom. Att ha Antonsson och Kalu som anfallspar i Superettan nästa år hade dock varit en stark duo.