Analys av Sandstös tid i Värnamo

I början på december kom nyheten att Arne Sandstö och IFK Värnamo går skilda vägar, trots att tränaren hade kontrakt över 2027. Den officiella anledningen är familjeskäl. Sandstös familj är nämligen kvar i Norge och att ta sig till dem är krångligt med tanke på att Värnamo ligger relativt isolerat. Sannolikt lär också degraderingen och alla förluster ha påverkat beslutet. I denna text kommer jag kronologiskt att beskriva hur Sandstös tid i klubben varit och analysera hans tränargärning.

Kronologisk genomgång:
När Sandstö tog över hade åtta allsvenska omgångar spelats och IFK hade endast bärgat en poäng efter 1-1 mot GAIS. Värnamo hade sju poäng upp till playoff och ytterligare en pinne upp till säker mark. Med tanke på att mer än halva säsongen återstod så var läget knappast kört, men spelarnas självförtroende var i botten. Det uttalade målet var dock att Sandstö skulle rädda kvar laget i Allsvenskan och inte förbereda föreningen för Superettan.

Personligen hade jag en positiv känsla efter norrmannens sju första matcher:
Malmö FF (H): 2-2
Häcken (B): 2-0
Öster (H): 1-1
Mjällby (B): 2-0
Elfsborg (H): 0-0
Hammarby (B): 1-0
Djurgården (H): 1-0

Alla dessa insatser var godkända förutom förlusten mot Häcken. Det jag avser med ”godkänt” är att man var relativt kompakta på mitten och släppte således till få möjligheter bakåt. Problemet i detta skeende av säsongen var snarare offensiven där det gick trögt. Samtidigt så hade Antonsson nyligen blivit klar för matchspel, hans första match var vinsten mot Djurgården, vilket ingav hopp. Efter den drabbningen hade man sex poäng upp till såväl kval som säker mark.

Den eller de som trodde att Värnamo skulle klättra i tabellen skulle dock bli besvikna. Resultaten i IFK:s nästföljande matcher var dessa:
IFK Norrköping (B): 3-1
Hammarby (H): 2-3
GAIS (H): 2-2
Elfsborg (B): 2-2
Förvisso är det inte några ”katastrof-resultat” som redovisas, men prestationerna vållade oro. Värnamo hade nämligen stora problem med att få kontroll över mittfältet och i backlinjen var hålen stora. Lägstanivån var därmed oerhört låg och jag anser inte att Värnamo var förtjänta av poängen man fick mot GAIS och Elfsborg.

Därefter kom dock vinsten mot Degerfors (3-2) vilket gav förnyat hopp om att det skulle bli allsvenskt spel efter årsskiftet. Efter den matchen var det nämligen sex poäng upp till kval samtidigt som Degerfors och Halmstad var formsvaga. Besvikelsen lät dock inte vänta på sig. Först kom en 5-1-förlust mot Häcken och sedan ett 1-0-nederlag mot IFK Göteborg. Därefter följde en tung torsk mot Öster med 4-3 efter två insläppta baljor på stopptid. I det läget var säsongen i praktiken över, det bekräftades veckan därpå när Värnamo förlorade mot Halmstad. Omgångarna som följde kändes som vänskapsmatcher.

Analys av Sandstös insats:
Som nyss nämnt var det Sandstö som avgick frivilligt och frågan blir därmed inte ifall det var rätt eller fel att sparka honom. Frågan blir i stället ifall det hade varit önskvärt att ha honom som tränare i Superettan. Som så ofta är det intressant att kika på statistik. Norrmannen coachade Värnamo under 22 omgångar med resultatraden 3-6-13. Antal mål framåt var 28 (1.27 per match) och bakåt släpptes 52 baljor in (2.36 per match). Min spontana reaktion på siffrorna är att det är många insläppta mål och få vinster.

Innan kritik börjar riktas mot Sandstö måste man nämna att han kom till klubben i ett tufft läge vilket är en förmildrande omständighet. Värnamo var fast i botten och självförtroendet var lågt. Truppen hade dessutom byggts på ett dåligt sätt. Ett exempel på det är att Kalu och Wenderson var kvar fastän de ville lämna, och kanske fanns det fler spelare som tvekade. Ett annat problem var att vinternyförvärven inte hade fått träff samtidigt som den iskalle Kalu var truppens enda rena anfallare. Under sommaren så försvann dessutom Wenderson, Adjei och Le Roux vilket är tre mittfältare som är bra på att vinna boll. Det dröjde mer än en månad innan ersättaren Antonsen kom in.

Så som jag har förstått det så var dessutom försäsongsträningen bristfällig vilket bidrog till att spelarna var i dålig fysisk form. Att skylla allt på Sibila är kanske förenklat, men med facit i hand framstår han som en ”teoretiker” med bristande känsla för den ”praktiska verkligheten”. Vidare har sportchefen Pettersson berömt Sandstö för att han höjt kravbilden på träningarna och dessutom skapat en positiv stämning i laget. Därutöver ska det poängteras att IFK levererat några starka insatser under Sandstös tid, exempelvis mot AIK på ”Jordgubben”.

Med allt det sagt; Jag känner mig besviken över Sandstös tränargärning. Det kändes aldrig som om Värnamo var med i kampen om allsvensk överlevnad ”på allvar”. Man lämnade faktiskt aldrig jumboplatsen och det kortaste avståndet till säker mark under Sandstös tid var sex poäng. Med tanke på att flera av bottenkonkurrenterna gick trögt så kunde man förväntat sig mer.

En kritisk punkt mot Sandstö är att det skett mycket skiften i elvan, både när det kommer till vilka som spelat och formationsval. Till viss del beror spelarbytena på att det skett transfers in och ut, samt skador och avstängningar. Sedan Sandstö kom så har Värnamo lirat med 4-3-3, 4-4-2, 4-1-4-1 och 4-3-1-2. Såväl backlinje som mittfält och anfall har formerats på olika sätt. Brist på kontinuitet kan tänkas ha bidragit till att det varit krångligt för de enskilda spelarna, det har nämligen inte funnits tid för att bli trygga i sina respektive roller.

Emellanåt har jag också funderat kring om spelarna vet vad som förväntas. Jag minns exempelvis bortamatchen mot Elfsborg där Värnamo tar ledningen i den 77:e minuten. Efter målet kändes det rörigt och osäkert på plan, spelarna såg inte ut att vara samspelta. Några verkade vilja tjonga bollen och backa hem, medan andra ville hålla i den. Förstod spelarna vad Sandstös strategi var?

Ett annat ämne som jag har funderat kring är det mentala. I flera av matcherna har Värnamo släppt in sena mål och det kan tyda på att tränare inte lyckades få gruppen att bli mentalt stark. I stället har det varit mjukglass-pannben. Trots att Sandstö fått beröm för att sprida en positiv energi så har det inte alltid sett glatt ut på plan, exempelvis har man sett Thern hänga med huvudet.

Sandstö har inte fått träff på det defensiva utan det har läckt rejält. Värnamo har både släppt in mål via kontringar och när man stått som ett ordnat försvar, såväl längs marken som genom luften. En sak som irriterar mig är att man inte heller tycks lära sig av sina misstag. Otaliga gånger har man sett Värnamo släppa in mål via inlägg som går mot den bortre stolpen. Jag minns matchen mot Malmö där nickstarke Pontus Jansson fick stå vid den bortre stolpen tillsammans med Björnström och Shamoun som är korta. Borde man inte placerat Mohammed (som är två meter lång) där i stället? Det är amatörmässigt att göra den typen av enkla misstag.

Det går att diskutera ifall de defensiva spelarna håller för Allsvenskan. Det går som bekant inte att bygga staket med sneda plankor. Jag anser dock inte att det är att rimligt kort att spela. Grozdanic, Björnström och Larsson har nämligen visat att kan leverera på allsvenskt gräs tidigare. Samtidigt har Andersson spelat flera säsonger i den danska ligan som håller högre klass än den svenska. Mohammed är förvisso oslipad men han har visat att han har en hyfsad höjd. Sammantaget borde det funnits potential att skapa ett slagkraftigt försvar med dessa herrar.

Det offensiva har sett bättre ut. Under den andra halvan av säsongen gjorde IFK nämligen mål i 13 av 15 matcher. När de kommer till kontringar har det varit full fart framåt och de har många motståndare fått erfara. Det har dock sett sämre ut när det kommer till att bygga ett eget bollinnehav. I merparten av Sandstös matcher har IFK nämligen haft mindre bollinnehav än sina motståndare och det är värt att nämna eftersom Värnamo tidigare varit ett spelande manskap. Att Sandstö försökte få Värnamo rakare var inte nödvändigtvis fel. Under Sibilias styre gick det emellanåt väldigt långsamt vilket ledde till att få chanser skapades. Problemet är snarare att det varit svårt för IFK att etablera ett bollinnehav med Sandstö vid rodret. Det har nog varit fysiskt tungt för spelarna att oftare behöva ägna sig åt att jaga boll än att spela med den.

Det är naturligt att jämföra Sandstö med Henok Goitom som tog över Degerfors i juli. Under Goitoms nio inledande allsvenska matcher blev det tre kryss och sex förluster, däribland det sura nederlaget mot Värnamo. Trots ett tufft läge lyckades han vända på skutan och få Degerfors att växa in i hans taktiska tänk. Det är en kontrast mot Sandstö i Värnamo. I Goitoms Degerfors har man sett en tydlig röd tråd i hur han vill spela medan det varit spretigare i Sandstös Värnamo. Degerfors utvecklades med Goitom samtidigt som IFK stagnerade med Sandstö. För sakens skull ska det påpekas att Degerfors aldrig var lika långt ner i tabellen som Värnamo var. Det är inte heller bara Goitom som hyllats för Degerfors uppryckning, även sportchefen Werner och kaptenen Sundgren har fått beröm.

Slutklämmen blir att Sandstö inte enskilt kan klandras för att säsongen blev som den blev. Det går dock inte att blunda för att det hela blev blekt. En risk med att behålla norrmannen är att han stannat på liknande som villkor som Sibila. Båda tränarna kom mitt i säsongen och stod för ”mediokra” insatser som kunde förklaras med ”olyckliga omständigheter”. På grund av de sistnämnda framstod det som orimligt att sparka Sibila trots att det fanns konkreta orosmoln. Förhoppningen var att Sibilia skulle få träff efter en ordentlig försäsongen, men det blev inte fallet. Risken är att det blivit samma historia med Sandstö och att man behövt sparka honom under våren.