Cupen över – få poäng men positiva tendenser i Värnamo

Cupspelet har nått sin ända och för Värnamos del blev det endast en bärgad poäng, man blev således gruppens jumbo. En jumboplacering är givetvis inte smickrande men med tanke på att gruppen innehöll tre allsvenska lag så var det väntat. Trots få intjänade poäng finns det positiva tendenser i spelet vilket ger hopp inför Superettan. Med mer skärpa och bättre beslutsfattande hade det kunnat bli både en och två vinster. Lagen som IFK duellerat mot är Örgryte, Kalmar och Mjällby. Syftet med denna text är att beskriva mina reflektioner efter svenska cupen-matcherna. Olyckligtvis har Värnamo spelat ytterligare en vänskapsmatch efteråt, och denna text borde publicerats innan den matchen. Men det var inget som livspusslet tillät.

Mot Örgryte blev det 2-2. Den första halvleken var trubbig offensivt med få chanser för IFK:s del. Örgryte var inte heller särskilt produktiva men de fanns mer fart i deras anfall, särskilt när de fick kontra. Under den andra halvleken ryckte IFK upp sig och man förde matchen samt skapade flera chanser. Det var högt tempo i både passningsspel och i löpningar, och enligt mig var Värnamo närmre att ta hem vinsten. Göteborgarna hade knappt något eget offensivt spel under den andra halvleken.

Mot Kalmar var det en svagare insats och där torskade man med 2-1. På det stora hela anser jag att KFF var bättre i både bollbehandling och återerövring medan IFK fick ägna mycket tid åt att springa. Värnamo fick inte riktigt bett i presspelet och var för utspridda i de centrala zonerna. Värnamo var dock relativt bra på att freda sitt eget straffområde vilket resulterade i få konkreta chanser för de röda. Dessvärre hade IFK svårt att få till en kraftfull slutforcering, i stället var det gästerna som kontrollerat kunde spela av matchen.

Det blev också en 2-1-förlust mot Mjällby men där var matchbilden annorlunda. Värnamos press fungerade bra och det var svårt för Mjällby att skapa farliga chanser. De regerande mästarna försökte ofta överbelasta deras vänsterkant där Stroud hamnade mot Jansson. Förvisso skapades en del möjligheter på det sättet men det var relativt få. Det som primärt Värnamo kan kritiseras för är att man ibland kändes passiva när MAIF kom in i straffområdet. Förvisso hade Värnamo många spelare inne i den defensiva boxen men det var passivt i närkamperna. För IFK:s del skapas förvisso några lägen men det offensiva spelet är något som har utvecklingspotential. Det gick nämligen lite för långsamt för min smak och spelarna kändes inte alltid synkade.

Trots att det bara är tre matcher, och att svenska cupen har en försäsong-känsla över sig, finns det flera intressanta slutsatser som kan dras. Jag är försiktigt positiv. Den nye tränare Tufegdzic har gett ett seriöst intryck och det går att identifiera mönster i spelet. Han är aktiv från sidlinjen och försöker mana på spelarna vilket är hoppingivande. Utifrån det jag fått till mig är det högt tempo och bra träningar. Laget lär vara fysiskt förbereda när serien sparkar i gång.

”Tufa” har använt sig av både 4-3-3- och 4-4-2-formationer, siffrorna anger defensiva utgångspositioner. När Värnamo anfaller blir det oftast ett 3-5-2 eller 3-4-3. Spelmässigt är det mer ”direkt” än vad det var under tex Sibila. Det är oftare man ser långbollar från backlinjen som går upp mot Antonsson som ska agera target. Förmodligen är Tufegdzics förhoppning att undvika bolltapp på egen planhalva som kan bli kostsamma. Han fick vatten på sin kvarn i Mjällby-matchen. Det första målet släpps in efter att Coulibaly slagit en passning mot en felvänd Meriluoto som är omringad av tre Mjällby-spelare. Det slutar med att Gustafsson avväpnar finländaren och spelar fram till Kjaer som målar. En liknande sekvens uppstår vid det andra målet, då är det Bozicevic som passar Bergquist som är ensam med tre gulklädda och förlorar bollen.

Att slå långbollar och spela rakare kan således ses som riskminimering. En annan fördel med strategin är att den kan göra att det blir lättare att skapa chanser, särskilt om motståndarna står högt i sin press och är dåligt organiserade där bak. När den nyss nämnde Sibila var tränare kunde det gå väldigt långsamt och anfallsspelet var ineffektivt. Samtidigt finns det också risker med taktiken. Det kan nämligen bli så att många bollar ”tjongas” bort på vinst och förlust. Det fanns perioder mot både Örgryte och Kalmar där IFK blev nedtryckta och det kändes emellanåt som om bollen skickades i väg utan adress för att få tillfälligt andrum. Det är som bekant jobbigare att jaga boll än att spela den, och det raka spelet riskerar att leda till lägre bollinnehav. Värnamo måste således fortsatt ha förmågan att spela kort och vila med bollen om tillfället ges.

Totalt var det åtta spelare som startade samtliga cupmatcher och en indikation på det är att Tufegdzic redan nu har en bild av hur han tänker kring startelvan. Det kan nog vara klokt att försöka sätta en stomme. Förra säsongen var det mycket roterande och spelarna kändes inte samspelta, varken offensivt eller defensivt. Det är Keto som varit målvakt och totalt släpptes sex mål in. Om man tittar på hela Ketos tid i Värnamo så går det inte att påstå att han har övertygat, trots några enstaka klassmatcher. Mot Kalmar går 2-0-målet nästan mitt på honom, och när Mjällby gör 2-0 är det från en snäv vinkel.

Utöver Keto finns också Moulare i truppen. Han är född 2008 och jag har sett för lite av honom för att kunna värdera hans nivå. Han är dock oprövad på elitnivå. Troligen kommer sportchefen Pettersson att plocka in en tredje keeper innan fönstret stänger. Personligen tror jag inte att Keto känner sig helt säker på sin startplats. Om billiga mål släpps in och kommunikationen med backlinjen brister så riskerar han att bli petad.

Backlinjen kommer förmodligen bestå av Jansson, Bergqvist, Andersson och Björnström. Som jag har förstått det är tanken att Björnström ska vara mer offensivt riktad och ges mandat att ta löpningar uppåt i banan. Trots sex insläppta cupmål finns det positiva tecken kopplat till defensiven. Bergqvist är en erfaren ledare som hörs mycket och kan få ordning på sakerna där bak. Han är tuff fysiskt och vinner mycket i luften. Utifrån det jag sett så tar alla lirare hemjobbet och det är ingen som slarvar med det. När IFK står samlade med många spelare på rätt sida så känns det tryggt och organiserat, och det lär nog bli färre mål som släpps in via luftrummet i år.

Det finns dock defensiva orosmoln. Man kan fundera kring hur väl Andersson och Bergqvist kombinerar varandra som mittbackspar. Båda är fysiska försvarare och de har liknande styrkor, där fart inte är en av den. Förvisso berömde jag ”Dogge” i tidigare stycke, men han gick bort sig några gånger när han hamnade en-mot-en mot Bang-Kittilsen i Mjällby. När det kommer till omställningar så anser jag att försvaret som helhet uppvisade brister. Mot Örgryte blev det småfarligt när Christoffersson kom och anföll med full fart. Vidare släppte man in ett mål mot KFF på kontring efter att man haft en egen hörna. En annan sak som kan utvecklas är försvaret inuti straffområdet. Vid det nyss nämnda målet (Kalmars första) så ska Johansson och Kujundzic rensa undan bollen från straffområdet men de ”duttar” bara. Vid Kalmars andra mål så står sju utespelare inne i straffområdet, som på en linje. Det gör att Söderbäck ostört kan avfyra sitt avslut som letade sig in. Vidare anser jag att man ibland känns passiva när en motspelare tar sig in i boxen, exempelvis när Stroud dribblade i den tredje matchen.

På det centrala mittfältet lär det nog vara Thern och Robertsson, samt Kujundzic om man väljer att spela med tre centrala mittfältare. Thern tycker jag har spelat bra, hans fot har varit en tillgång när IFK haft frisparkar och hörnor. Robertsson har inte varit felfri men är godkänd i sina två matcher. Det är bra att han springer mycket och undviker riskfyllda beslut på mitten. Jag har liknande tankar kring Kujundzic, man ser glimtar av att det finns en hyfsad nivå men det varvas med förlorade dueller och felpass. Mot Mjällby blev det kännbart vad enkla felpass kan leda till och det är därför viktigt att de som spelar centralt är trygga i bollbehandlingen.

En reflektion som jag gjorde när IFK spelade mot Örgryte och Kalmar var att de ibland uppstod ytor mellan backlinjen och mittfältet som motståndarna kunde utnyttja. Exempelvis hade KFF-spelarna Gustafsson och Chourak mycket tid i de centrala zonerna. Mot Mjällby såg det dock bättre ut, då var Värnamo kompakta och krympte ytorna vilket gjorde det svårt för MAIF att spela igenom.

Slutligen finns det offensiva spelet. Meriluoto, Antonsson och Johansson startade samtliga cupmatcher, för Bozicevic blev det två. Värnamo har hotat mycket via fasta situationer och mot Örgryte blev det två baljor på det sättet. Thern har en bra slägga och i boxen är Bergqvist, Andersson och Coulibaly bra med huvudet. Förhoppningsvis blir det några baljor på fasta.

Jag anser att kvalitén på anfallsspelet har varierat beroende på match och halvlek. Mot Örgryte var det blekt under de första 45 men desto bättre efteråt, mot KFF var det begränsat hela matchen medan den andra halvleken mot Mjällby höll klass. Det mer direkta spelet riskerar ibland att resultera i massa ”långbollar” som blir slagna mot en isolerad Antonsson som gör ett bolltapp. I de situationerna uteblir anfallsspelet. I Värnamos bästa stunder är det dock få tillslag, högt bolltempo och förflyttningar som öppnar upp spelalternativ för bollhållaren. Det kommer nog ta lite tid att ”spela ihop” lagets offensiva pjäser.

Även spelarinsatserna har hållit skiftande nivå. Antonsson verkar inte riktigt vara i form och han har inte hittat nätet. Mot Mjällby kom han fri i slutminuterna men brände chansen, och mot Örgryte timade han inte sina löpningar i boxen. Ibland har han sett lite ”långben”-aktig ut, det som avses är att han inte är smidig i rörelserna. Det ska dock noteras att han drar på sig motståndarnas uppmärksamhet och punktmarkeras. Desto bättre har det gått för Meriluoto som gjort tre mål. Finländaren har både snabbhet och teknik, samt rör sig bra vilket öppnar upp spelalternativ. Kanske blir det Meriluoto som blir IFK:s skyttekung och inte Antonsson.

Även Johansson har varit bra men endast en assist har producerats. Calle är tekniskt skicklig och ettrig vilket gör att han hjälper mycket i pressingen. En svaghet är dock att han bränt flera chanser och tycks sakna de där lilla extra på sista tredjedelen. När Värnamo spelade mot Kalmar kom han ensam mot Nåvik några gånger men blev avväpnad, och mot Mjällby hade han det kämpigt mot Stroud i deras dueller. Även Bozicevic har fått spela, det har blivit två starter och ett inhopp för honom. Han har en tendens att bli osynlig ibland och ha svårt att hävda sig.