Malmö förlorade med 2–1 mot Jeonbuk, och ja… det är februari, det är träningsmatch och planen såg ut som den hade krigat hela vintern. Men ändå: det finns såna här matcher som fastnar lite, för att de påminner om saker man inte riktigt vill se igen.
Malmö startade med en elva som signalerar “vi vill kunna ha bollen”: Olsen, Karlsson–Rösler–Jansson–Rana, Kenan–Jovan, AC centralt med Sigurdsson och Taha runt och Botheim längst fram.
Första halvlek: säkert spel som aldrig blir farligt
Första halvlek var i stora delar ett sömnpiller. Det gick segt att få upp bollen, spelet fastnade och Malmö kom sällan till något som kändes farligt på riktigt. Mycket “säkert” spel, mycket vända hem och börja om. Man såg också hur flera spelare hamnade i två tankar: ska jag gå framåt eller ska jag spela enkelt? Och när det blir så, då blir det ofta inget av det.
Andra halvlek: tryck, avslut – och ett mål som faktiskt betyder något
Sen blir andra halvlek en helt annan känsla. Malmö äger spelet mer, flyttar upp laget, kommer till avslut och man märker att Jeonbuk får försvara mer och mer. Det är också då Malmö får sitt mål – ett fint spelmål där Arnór Sigurdsson kliver fram och gör det man vill se mer av i år: tempo i aktionerna, lite spets och lite mod. Det var ett sånt mål som gör att man tänker: okej, där finns något.
Samtidigt ska man säga det: Malmö hade marginaler emot sig i andra. Det var avslut som tog i ribban och stolpen, och det fanns perioder där det faktiskt var tryck och etablerat spel på deras planhalva. Det gör att man inte kan skriva att det var nattsvart.
Men bakåt då? Malmö bjuder på mål...
Problemet är bara att Malmö kan ha hur mycket boll som helst, men om man släpper till för enkla saker bakåt så spelar det ingen roll. Det var flera situationer där det kändes som att försvaret hamnade i “titta boll”-läge. Man ser bollen, men man tappar sin gubbe. Och på den här nivån räcker en liten miss i markeringen eller en halvmeter fel, så smäller det.
Och så kommer 1–1, och även det blir en sån där situation som gör en irriterad. Olsen räddar först, men lämnar en retur – och där är Malmö för sena på andrabollen. Jeonbuk behöver inte göra något superavancerat, de är bara snabbare på första steget.
Det som kan kännas extra frustrerande om man ser det ur Malmös ögon i slutet är att det egentligen inte är en klassisk “vi blir för få hemma”-omställning. Malmö har folk på plats – det är typ fem himmelsblåa mot två Jeonbuk-spelare. Men man står fel, blir passiv och tappar markeringar.
Jeonbuk har en ytter som får utmana, och så finns det i princip en ensam anfallare i boxen. Ändå får de in bollen och avslutet kommer. 2–1 ser kanske inte spektakulärt ut, men det är just tajmingen i löpningen som avgör – och Malmö gör det för enkelt för dem genom att vara lite för stillastående och “titta boll” i situationen.
Den stora frågan: var ska målen komma ifrån?
Och det är här känslan landar, trots en bättre andra halvlek: var ska målen komma ifrån?
Malmö har tappat en typ av garanti framåt från tidigare år. Vem gör 13-14+ mål nu? Botheim kan absolut bli viktig, men i den här matchen blev han ganska anonym i perioder. Taha Ali gör alltid att det “händer något” när han får yta, men slutprodukten är fortfarande ett frågetecken AC är klass när han är hel, men ska Malmö verkligen bygga hela anfallsspelet på att han ska bära allt igen?
Snabba spelarintryck
AC är fortfarande AC: han ser saker andra inte ser och styr mycket av det Malmö gör. Sigurdsson ser piggare ut, och 1–0-målet är ett plus i kanten. Taha Ali har sina räder och skapar oro när han får yta, men det är fortfarande mycket som stannar vid “nästan”. Botheim blev periodvis rätt anonym och kom inte alltid in i de ytorna man vill se av en nia.
Robin Olsen är stabil i grunden, men vid 1–1 blir han också en del av problemet. Skottet utifrån ska helst styras bort eller tippas undan på ett sätt som tar bort returen. Nu blir det en andraboll rakt ut i ytan, och på den här nivån straffas sånt direkt. Inte en tavla – men heller inte ett ingripande som ger lugn.
Bakåt är Johan Karlsson nyttig när han kliver förbi press och vill framåt, men defensivt blir han också synlig när Malmö tappar struktur. Rösler och Jansson får ibland ett tempo i spelet som ser tungt ut, och när det går långsamt blir det lätt att allt fastnar. Jovan var lite försiktig, Rana hade det tufft – men det är också tidigt och nytt.
Och så inhoppet: Skogmar kommer in och det märks direkt att han vill något. Han tar beslut framåt, kliver in i ytor och är nära att ändra matchen på egen hand när han prickar ribban. Han kommer vara given i det här laget om han fortsätter så här.
Anton Höög var också pigg när han kom in. Inget som sticker ut på ett “wow”-sätt, men han såg trygg ut, gjorde enkla saker rätt och sprang mycket. En stabil yngling som inte krånglar till det – och bara det är rätt värdefullt i en match som annars lätt blir rörig.
Och allt det där är egentligen helt normalt i februari. Men det är också i februari man ser vad som måste upp snabbt innan cupen drar igång på riktigt.
Fem saker att ta med sig från matchen
1) Andra halvlek var mycket bättre – och det ska man ändå ta med sig
Det är lätt att bara se 2–1 och bli sur. Men Malmö hade en period i andra där de faktiskt fick matchen dit de ville. Jeonbuk fick backa hem, och Malmö tryckte ner dem. Det såg mer ut som ett lag som bestämmer och vågar spela på deras planhalva. Det är ett bra tecken i februari. Samtidigt visar det också att Malmö inte gör det i 90 minuter än – det kommer och går.
2) Sigurdsson såg piggare ut – och målet betyder mer än bara “ett mål”
Det fina är inte bara att han gör mål. Det är hur han gör det: han kliver fram, tar läget direkt och tvekar inte. Malmö behöver fler såna spelare som vågar avgöra när det väl finns ett läge. Om Sigurdsson kan hålla sig frisk och fortsätta så här, då kan han bli en viktig spelare på riktigt. Inte bara “helt okej”, utan en som faktiskt gör skillnad.
3) Bakåt handlar det om små grejer – men de blir stora direkt
Det kändes inte som att Malmö blev helt utspelade defensivt. Men de tappar skärpan i några sekunder – och då smäller det. Vid 1–1 är Malmö inte först på bollen efter räddningen. Vid 2–1 blir det fel i positionerna och Jeonbuk får springa i ytor som inte ska finnas. Det är sånt som är extra irriterande, för det är inte “omöjligt att stoppa”. Det är bara att man är lite sen och lite passiv – och det räcker.
4) Målen framåt är fortfarande frågetecknet
Man kan prata om att spelet ser bättre ut ibland, men till slut kommer man alltid tillbaka till samma sak: vem ska göra målen? Botheim kan bli viktig, men i den här matchen försvann han långa stunder. Taha Ali kan skapa saker, men det blir ofta sista grejen som saknas. AC kan styra spelet, men man vill inte känna att allt måste gå genom honom för att Malmö ska skapa. Ett topplag behöver fler som gör poäng, inte bara “nästan-lägen”.
5) Planen var usel – men det blir också ett test på hur enkelt laget kan spela
Underlaget var verkligen dåligt och det påverkar allt: tempo, touch, passningar. Men sånt händer ibland i fotboll. Då gäller det att kunna spela enkelt ändå. Snabbare beslut, bättre löpningar, göra saker tydligt. Malmö fick mer fart i andra, men i första fastnade de för ofta i att spela säkert och börja om. Planen var en faktor – men den visar också om laget har ett “grundspel” som funkar även när det inte flyter.
Detta var en match som gav både hopp och irritation. Hopp för att andra halvlek faktiskt hade tryck, löpningar och ett snyggt mål. Irritation för att Malmö fortfarande kan se sega ut i uppspelen och samtidigt släppa till för “enkla” mål bakåt.
Och det är klart att man inte ska dra för stora växlar nu – men man ska heller inte låtsas att allt löser sig av sig själv...
