Inramningen var magnifik. Tifo, Z-Cars, The Goodison Roar och alla flaggor. Det är det nya som möter det gamla. Hill Dickinson visar sig från sin allra bästa sida. Det är nu Everton ska ta tre poäng i ett derby, vilket - i så fall - gör dem till riktiga utmanare för en plats i Champions League. Det är därmed betydligt mer som står på spel än Merseyside-derbyts normala prestige och vikten av att vinna det allra första derbyt på Hill Dickinson.
Everton tar kommandot
Everton tar kommandot. Vilja, aggressivitet och man finner vägar fram ta vare lite längre bollar bakom Liverpools ibland rätt tröga mittbackar. När Vitalii Mykolenko knyter näven efter att ha lyckats rädda en boll till inkast från att gå till hörna, inser man hur taggade Everton-spelarna är. Det är Everton som skapar de bästa chanserna. Inte minst Beto, som Liverpool-försvaret har oerhört svårt att hantera. Bollkänslan saknas visserligen när Beto får ett friläge. Han verkar snarare sikta mot hörnflaggan. Men målet kommer. Det är nog bara en tidsfråga.
Minuterna som förändrade allt
Jordan Pickford finner Jake O Brien som slår ett inlägg till en fristående Iliman Ndiaye, vars första touch är makalös när han sedan sätter bollen i nätmaskorna. Hill Dickinson exploderar! Men O Brien är offside, vilket VAR konstaterar. Och inte långt därefter i den 29:e minuten slarvar Dwight McNeil med ett tillbakaspel, vilket Cody Gakpo fångar upp och finner en löpande Mo Salah helt fri samtidigt som Everton-försvaret var på väg uppåt och inte hinner vända tillbaka. Till skillnad från Beto, gör Salah inget misstag utan placerar in bollen hur säkert som helst.
Ett mål som känns som en käftsmäll, vilket också verkar påverka Everton-spelarna, som tappar momentum och Liverpool kan dra ned på tempot och kontrollera matchen halvleken ut.
Gamla spöken återvänder
Personligen kommer då allt tillbaka. Alla skitmninnen, då vi inlett matcherna lysande, men ändå aldrig lyckas få marginalerna med oss. Jag har fortfarande mardrömmar om FA-cupfinalen 1986, där vi var så mycket bättre än Liverpool, som lagbygge, men också i den första halvleken, där vi delvis blev bortdömda men ändå ledde med 1-0. Sedan föll vi ihop i andra, mot ett Liverpool som knappast imponerade. Åtminstone inte i förhållande till oss. Det är som att så fort det verkligen gäller något, så är det Liverpool som har turen med sig.
Mer diffus andra halvlek
Andra halvlek präglas inte alls av samma flow som delar av den första. En lite otydlig matchbild som svajar fram och tillbaka. Men fortfarande ställer Kiernan Dewbury-Hall till det för Liverpool med sina outtröttliga djupledslöpningar och Iliman Ndiayes överlägsna teknik har de också svårt att hantera. Beto håller uppe spelet och fortsätter att stångas.
Kvitteringen kommer
Och så kommer kvitteringen. Ännu en djupledslöpning av Dewsbury-Hall som sedan finner Beto. 1-1. Rättvist. Minst sagt. Nu kanske man kan pusta ut lite... Därefter känns det nästan som att både lagen är nöjda med 1-1. Eller åtminstone inte riktigt vågar spela ut som Everton gjorde i första. Liverpool tvingas byta målvakt i samband med 1-1, men det som förändrar matchbilden är när Beto tvingas gå ut efter en huvudskada. In kommer istället Thierno Barry. Även en trött Dwight McNeil bytts ut till förmån för den tekniske och unge Tyrique George.
Tappar framåt - går mot oavgjort
Med ens tappar vi all spets framåt. Barry ser mest uppgiven ut och George har helt enkelt en dålig dag. Dessutom åker Jarrad Branthwaite på ännu en skademotgång. Branthwaite hade - som vanligt - agerat som en Franz Beckenbauer i backlinjen och var otröstlig när han fick bäras ut på bår. Men allt ser ändå ut att sluta med 1-1. Lite av en besvikelse, men fortfarande ligger vi bra till i tabellen. En poäng gör rätt mycket i detta läge. Matchen hade dock mer att ge i form av käftsmällar...
Ridå
Det avgörande målet av Virgil van Dijk på hörna i den 110:e matchminuten är det bara att lyfta på hatten för. Han vinner närkampen mot James Tarkowski och nickar in 2-1. Ridå. Tragedi. Än en gång. Det är för djävligt, helt enkelt. Champions League-drömmen är borta, men vi har fortfarande en bra chans att nå Europa. Men just nu känns det bara för djävligt. Som vanligt när vi möter de röda och något viktigt är på spel.
