Det blev inget OS för Herb Brooks, trots att han inledningsvis var uttagen i USA:s lag inför OS 1960, petades han i absolut sista stund från ett lag som gick och tog guldmedalj. Besvikelsen var givetvis enorm, men slutsatsen - som han drog tillsammans med sin pappa - är att de nog gjorde rätt som valde en annan kille. Istället för att bryta ihop blev det början på en drivkraft att ständigt lyckas. Att aldrig ge upp och alltid ge allt.
Legendar som aldrig gav upp
Herb Brooks var redan 1979 lite av en legendar som coach för Minnesotas college-lag och det blev också han som fick jobbet att leda USA i hemma-OS i Lake Placid 1980. Ett svårt - rent av omöjligt - uppdrag.
Självförtroendet naggat i kanten
USA:s självförtroende på den internationella arenan var naggat i kanten. Man hade dittills upplevt sig som den klart starkaste av supermakterna, men nu hade Sovjetunionen invaderat Afghanistan och det fanns inget som USA kunde göra för att förhindra det. Dessutom hade den nya regimen i Iran kidnappat USA:s ambassadpersonal. I de breda folklagren fanns en känsla av att USA:s enorma makt som manifesterades efter andra världskriget nu kunde ifrågasättas, och att Sovjetunionen nog var minst lika mäktig.
Målet - att inte göra bort sig
Den kanske största symbolen av alla för Sovjets makt var ändå deras magiska hockeylag. Ett lag som krossade allt som kom i deras väg. Och inte bara krossade - de lekte hockey på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Även om de sällan tycktes visa några känslor var deras hockey magisk. Ungefär som AI-robotar, fast med stil,elegans och fantasi. Herb Brooks - däremot - fick inte använda sig av NHL-spelare, utan endast unga college-spelare. Målet handlade därför om att inte göra bort sig. För någon chans mot detta Sovjet - ja, det hade ingen. Inte ens NHL-spelare.
De bästa college-spelarna
Inledningsvis satte man upp en testturnering med de vassaste college-ungdomarna, varefter Brooks valde ut sitt lag. Stommen kom från hans eget Minnesota, vilka var spelare han kunde allt om. Men också från storkonkurrenten Boston University och några till. Den gemensamma nämnaren handlade om att laget skulle ha en mix av fart, disciplin och inte minst tuffhet. Men fortfarande handlade det om ett gäng ungdomar som skulle gå upp mot världens bästa hockeylag.
Stark sammanhållning och Herbiismer
Uppladdningen blev lång med massor med träningar och matcher. Ett lag skulle fogas samman. Ett lag där de gjorde allt för varandra. Inte nödvändigtvis för Herb Brooks, som hade en tydlig idé om att han var ledare, men långt ifrån vän med spelarna. Mycket av den unika sammanhållningen som utvecklades handlade därmed om att man höll ihop mot honom. Brooks var också känd för att använda sig av olika ordspråk, som få egentligen förstod. Ofta en mix av saker och budskap som kanske inte alltid hörde ihop. De fick snabbt namnet Herbiismer.
Utskällningen mot Norge
Under en turné i Europa började det se helt okej ut, men så mötte man Norge. Ett svagt Norge som man också skulle möta i OS. Matchen slutade 3-3 och Brooks blev vansinnig. Den ursinniga utskällningen blev dock inte det värsta. Spelarna fick nämligen inte ens kliva av isen, utan han drog igång ett mardrömsliknande träningspass som inte tog slut när funktionärerna ledsnat och släckt lamporna. Många av spelarna menade i efterhand att det blev en viktig milstolpe för sammanhållningen - "den där jävla coachen ska inte få knäcka oss!" Det började bli ordning på laget.
Första mötet med de överjävliga robotarna
Tre dagar före OS väntade dock en träningsturnering där de skulle få möta Sovjets OS-lag på självaste Madison Square Garden i New York. Ett Sovjet som precis förnedrat ett NHL All Star-lag. För dessa unga college-killar blev det ett välkomnande till den verkliga och hårda världen. Sovjet vann med 10-3 och många av USA:s spelare menade att det var ett resultat i underkant. Det borde blivit mycket mer. Amerikanerna kunde inte riktigt greppa hur jävla bra detta Sovjet var. Varje mål var som ett konstverk på en nivå som de aldrig varit i närheten av. Dessutom genomfört av robotar som knappast firade efter målen.
Inte skuggan av en chans
Där och då insåg de att det fanns en gräns för vad de kunde uppnå. Ett gäng college-ungdomar från USA kunde stå upp mot de flesta, men inte mot Sovjet. Det var omöjligt. Sannolikt väntade i OS ännu ett tvingande ödmjukhetspiller och nationens självförtroende skulle få sig ytterligare en törn. De skulle inte ha en chans. Men Herb Brooks ville något annat.
