Det finns de som till och med i dessa oroliga tider, med en dåres envishet, hävdar att idrott och politik inte hör ihop. Men historien har vid ett oräkneligt antal tillfällen visat att den tesen inte har någon bäring i verkligheten. De brasilianska fotbollsspelarna från 1960-talet blev verkligen varse just detta under tiden som ledde fram till VM i Mexico 1970.
1962 i Santiago vann Brasilien sin andra raka VM-final efter att ha besegrat Tjeckoslovakien i finalen med 3-1. Garrincha, som hade varit turneringens stora spelare,och Pelé som tyvärr hade blivit skadad redan i den andra gruppspelsmatchen var två av de hjältar som nu kom att hyllas vid hemkomsten. De två stjärnorna fick till och med något som kan liknas vid nationell ikonstatus, och allt detta i ett samhälle som upplevde ett allt tuffare klimat. Och värre skulle det bli.
Politisk oro
1961 övertog den dåvarande vicepresidenten Joao Goulart presidentämbetet efter att Janio Quadrios hade valt att avgå. Goulart införde ganska snart en mängd kraftiga reformer som kom att verka polariserande i landet. Goulart ville stärka den brasilianska ekonomin, gentemot framförallt USA, genom att nationalisera delar av den brasilianska industrin. Dessa stora och uppseendeväckande förändringar gjorde emellertid att Goulart miste mycket av sitt stöd och snarare sågs på med skepsis. Många trodde att reformerna bara var ett första steg mot att förena sig med det Sovjetiska kommunistblocket och det började talas om en kupp mot Goulart.
I April 1964 så hade militären mobiliserat och Goulart flydde till Uruguay, kuppen var ett faktum. Detta skulle däremot föra landet in i ännu mörkare och mer turbulenta tider.
Efterträdarna till Goulart, de av militären i tur och ordning utsedda, fältmarskalken Castelo Branco och general Artur da Costa e Silva införde en rad repressiva åtgärder, som att upplösa kongressen, införa stenhård censur och fängsla meningsmotståndare. I allt väsentligt hade Brasilien blivit en diktatur.
Ett guld att försvara
Mitt i dessa orostider hade de brasilianska fotbollskrigarna ett uppdrag att utföra. De två gulden från i tur och ordning Stockholm och Santiago skulle försvaras och man förberedde sig för att, i alla fall fotbollsmässigt, inta de brittiska öarna och England.
Obalanserad trupp
Förutsättningarna borde ha varit goda. Pelé var 25 år och på många sätt på toppen av sin karriär. Han hade fortfarande det ungdomliga,energifyllda tekniska spelet, samtidigt som han nu var en rutinerad man med två VM-turneringar under bältet. Andra namn att nämna var den blivande mittfältsstjärnan Gerson samt de båda ungtupparna Tostao och Jairzinho, som båda skulle komma att spela avgörande roller fyra år senare
Det skulle emellertid visa sig att de nya ungdomarna inte var redo att flyga. Vad värre var, man hade i försvaret valt att satsa på en stomme av nu ålderstigna spelare som hade tagit guld redan i Stockholm 1958. Målvakten Gilmar 36,högerbacken Djalma Santos 37 och lagkaptenen och mittbacken Hilderaldo Bellini 36 var alldeles för gamla för att hinna med i den nya snabba och kraftfulla fotbollen som de europeiska länderna praktiserade. Lägg därtill namn som mittfältaren Zito 33 och den nu ganska nergångne Garrincha 32 så skulle titelförsvarandet visa sig bara bli en vacker dröm och inget annat.
Kommersialism och rörig uppladdning
Uppladdningen hade varit allt annat än idealisk då man hade tagit 40 spelare att följa med till Europa. Dessa spelare delade man sedan upp i två stycken 20-mannatrupper som turnerade runt för att visa upp sig. Det blev både splittrat och organisatoriskt rörigt. Det brasilianska förbundet kritiserades för att ha sett detta turnerande snarare ur kommersiell synpunkt än sportslig.
När man väl hade tagit ut den definitiva truppen var det kort tid kvar till turneringen och möjligheten för mental förberedelse för spelarna var minimal.
Bra start men skadad superstjärna
Turneringen började dock med ett positivt svar på Brasilien besegrade Bulgarien med 2-0 efter varsitt mål av de förväntade stjärnorna Pelé och Garrincha. Pelé blev så brutalt behandlad av de bulgariska spelarna att han fick utgå med en knäskada som gjorde att han inte kunde spela nästa match.
Man skulle i nästkommande match ställas mot Ungern som ju var en makt att räkna med på den här tiden. Borta var den gyllene ungerska generationen med Puskas,Kocsis och Hidegkuti, men man hade byggt upp en ny spännande generation ledda av den flyfotade anfallaren Florian Albert, som skulle komma att ta emot Ballon D Ór det påföljande året. Ungern tog en tidig ledning som sedan Tostao kvitterade i den 14:e minuten. I den andra halvleken skulle ungrarna visa sig vara det starkare laget och efter mål av Farkas samt en straffspark av lagkaptenen Meszoly kunde de gå segrande från den tuffa bataljen.
Brutal kolonialmakt
Goda råd var dyra för Brasilien inför den sista gruppmatchen mot den gamla kolonialmakten Portugal med det nya stjärnskottet Eusebio. Man var piskade att vinna och dessutom så fick man ställa upp med en halvskadad Pelé.
Förbundskaptenen Vicente Feóla hade fått lyssna på råd och ställa över sin gamla hjältetrio Gilmar,Santos och Bellini. Detta hjälpte emellertid inte och man fick en ny 1-3 förlust och till nationens chock lämna England efter gruppspelet. För Pelé blev det en extra bitter sorti då portugiserna konsekvent sparkade ner honom så fort han fick bollen. Det var till sist den brutala försvararen Joao Morais som med en andra attack mot Pelés knä fick stjärnan att linka av planen. Goodison Park i Liverpool är inte en arena som superstjärnan hyser några större känslor för, Även om inte arenan i sig var ansvarig för attacken så var Pelé en man som trodde på förbannelser och detta satte djupa spår hos honom.
Politisk strategi och en tveksam superstjärna
På hemmaplan fortsatte de hårda tiderna och alla som visade minsta misstro eller motstånd mot regimen fick det allt svårare. Samtidigt som landets ledare fortsatte sin repressiva politik så insåg man att man måste hitta något att lugna folket med. Man insåg fotbollen som politisk kraft och i uppladdningen inför nästkommande VM-turnering i Mexico skulle det komma att bli allt tydligare.
Det fanns dock ett växande orosmoln som ingen hade räknat med. Den stora stjärnan och nationalikonen Pelé hade dragit sin slutsats av den brutala attack han utsatts för på Goodison Park. Han var helt enkelt färdig med spel i landslaget och planerade inte att delta i fler VM…
