En av mina favoritplatser i Helsingborg är nere vid Strandpromenaden, mellan Gröningen och Henke-statyn. Jag blir lugn här, trots att jag för stunden går igenom en mental storm. Det är få förunnat att höra havets deterministiska, förutbestämda ljud när marken i övrigt kan kännas obevekligt plågad av ängslighet.
Vissa saker i livet är svåra att förändra. På senare år har jag upplevt en känsla av handfallenhet inför HIF. Många känner säkert igen sig, att känna att oavsett hur många matcher jag går på, hur mycket jag än engagerar mig, hur många släktmedlemmar jag försöker få att bli medberoende så är det ändå lite i sammanhanget jag kan göra för att påverka sportsliga resultat.
Att Stevie Grieve har tillkommit med förändring kan nog de flesta hålla med om. Att höra honom beskriva och minnas tillbaka till åren i Champions League och Europa League värmde i hjärtat. Det var inte någon känsloladdad beskrivning om stämning eller omgivning. Istället förmedlade Grieve ett budskap om sättet HIF spelade fotboll på under framgångsrika år. En metod för att vinna matcher som hade sin djuplodande beskrivning i HIF:s historia och grundläggande kultur.
Åren sedan dess har gått och även om Grieve på kort tid har höjt optimism-nivån, fått “Saarenpää” att bli ett “dirty word” och till viss del även fått spelidén att rikta i positiv tangent, så gick det nog upp både för han själv och för många andra att vissa saker tar lite längre tid att förändra än andra. Men inte fullt så långa som vissa vill få det till.
Jag fullständigt övertygad om att välkammade lokal-journalister nu kommer komma med den ack så lata och uttjatade logiken i att detta är en lång process och att HIF måste lära sig av andra klubbar som inte kommer i närheten av HIF:s fotbollsmässiga kulturpåverkan i Svensk fotboll. Du får dock köpa din stilnoct själv.
Förvisso är det sant att HIF:s nya filosofi kommer med barnsjukdomar, men om någon vill intala mig att baksmällan mot Nordic United återigen är en indikation på att HIF är i en ond cirkel av långsiktighet och botemedlet är att någon, någon gång i framtiden ska säga “Ikke nu - men nu”. Då får jag plötsligt en extrem lust att skrika rakt ut i Pragkvällen.
“No, No, No” sa Thatcher. HIF ska vinna mot nyuppflyttade Division-1 lag med tvivelaktigt rykte och patos. Istället var en stor anledning till att HIF förlorade helt enkelt utan några storstilade omskrivningar att man var dåliga.
Tempofattigt, initiativlöst, uddlöss press, och utan förmåga att med egen kvalité skapa några egentliga chanser. Vill man vara riktigt hård hade Nordic United kunnat byta ut William Eskelinen mot ett par träplankor istället för Melkemichel och ändå vunnit. Defensivt var målen som släpptes in inte heller komplexa i sin art, utan var istället av sådan karaktär att de lätt hade kunnat undvikas om koncentrationsnivån varit på en acceptabel nivå.
Dagens sanning är istället ganska enkel. Mot låga, kompakta lag behöver HIF tempospelare. Spelare som tar initiativ, spelar bollen med fart, tar löpningar, löser upp knutar, erbjuder alternativ och ger lösningar.
Mot Nordic United var listan över spelare som föll in i beskrivningen ovan: Ervin Gigovic. Sedan vänder vi på pappersarket och inser att listan dessvärre faktiskt var så fadd och kort. Sanningen är också att samma problem har blottat sig mot andra lag som HIF ska slå såsom Sundsvall, Falkenberg och Rosengård. Därför smärtar skador på Fesshaie och Rupil just idag lite mer.
Det är mycket möjligt att individer återigen vill vagga in oss i någon Don Quixote-verklighet av stora processer och svåra utsvävande analyser men som egentligen är ganska simpla i sin natur.
Jag upplever inte att problematiken i sammanhanget är så pass djupt gående som under föregående säsonger. Jag upplever inte heller att dagens plump bör blåsas upp till någon total kapitulering inför någon pompös, uppblåst logik om hur andra fotbollsklubbar har gjort för att nå avancemang och att detta istället bör vara någon universallösning.
Istället tror jag på att vissa processer kan göras korta. Att vissa människor är så pass lösningsorienterade och analytiska att de snabbt kan göra besvikelser till lärdomar och möjlighet till förbättring.
Det må så vara att jag folk vill hävda att jag i min egen rödblåa väderkvarns-verklighet intalar mig själv till ett parodiskt och förrädiskt lugn men jag vill ändå övertyga mig själv att saker och ting är annorlunda den här gången.
För visst är vissa saker svåra att förändra. Det är svårt att höra ljudet av Öresund nere i Prags Metro hur mycket jag än försöker.
Att få HIF att spela bättre än idag är mycket lättare. Det gör mig lugn.
