Det är något alldeles särskilt med Champions League.
Europeiskt cupspel har en central plats i Manchester Uniteds historia. Flygolyckan i München den 6 februari 1958 kommer för alltid vara ett sår, finalvinsten mot Benfica på Wembley tio år senare blev beviset på återkomsten och styrkan som kan finnas i en klubb – styrkan som kan finnas på läktarna, i ett helt samhälle, i en hel värld. Duncan Edwards, Sir Bobby Charlton, George Best och Sir Matt Busby. Namn som i evighet finns inristade I klubbens historia, och framtid.
Vändningen mot Bayern München i Barcelona 1999, och den gastkramande straffläggningen mot Chelsea i Moskva 2008. Sir Alex Ferguson, Ole Gunnar Solskjær, Cristiano Ronaldo och Edwin van der Sar. Ytterligare namn i historieböckerna – de, och många fler med dem.
Ligaspelet är det viktigaste, det är i ligan ett lag över en hel säsong visar sina krafter. För att sätta ned foten mot Liverpool och visa vilka som verkligen är starkast är det jakten på titel nummer 21 som betyder något – det jämförs inte i titlar ute i Europa.
Så har jag själv – och säkert många med mig – alltid resonerat.
Ett resonemang jag står fast vid. Ändå är det något alldeles extra att mäta krafter med giganter från kontinenten. Att koka efter en Nani-utvisning mot Real Madrid, att jubla efter en Roy Keane-nick mot Juventus och darra efter en Marcus Rashford-straff mot PSG.
Ja, det är något som glimmar, något som skiner och blänker och lyser. Någon form av magi.
Manchester Uniteds historia i europeiskt cupspel är fylld av oförglömliga matcher och händelser. Men hittills har historieböckerna endast beretts plats för herrlaget.
Det är det nu ändring på.
Böckerna öppnas upp, nya kapitel inleds. Säsongen 2025/26 skriver Manchester Uniteds damlag historia, för första gången någonsin väntar Champions League-spel. En alldeles fantastisk prestation.
Anna Sandberg har stått för en imponerande säsongsinledning, här i Uniteds ursnygga tredjetröja.
För två säsonger sedan föll United på kvalmålsnöret, ett målsnöre som stavades PSG. Den gången tog drömmen om Champions League slut innan den hunnit få fäste. Denna gång var vägen genom kvalet längre, denna gång var det fler matcher som skulle vinnas och fler lag som ville sätta stopp. Men Manchester United hade bestämt sig, Manchester United var obevekliga. Manchester United bara skulle spela Champions League.
Innan huvudturneringens ligafas ens dragit igång finns redan nu ett namn att komplettera alla ovan nämnda med; Elisabeth Terland. Norskan prickade in ett hattrick mot PSV och gjorde sedan matchens enda mål mot Hammarby. I sista kvalrundan såg hon med sitt hattrick till att United besegrade SK Brann. Sju mål på fyra matcher.
Segrarna mot PSV och Hammarby i Stockholm såg till att United var ett dubbelmöte från Champions League, ett dubbelmöte mot norska SK Brann. Trots en övertygande insats i Norge åkte United tillbaka till Manchester med 0-1-förlust, nerverna inför returen satt utanpå kroppen. Åtminstone på mig, i laget var det fokuserat och tydligt, det var bestämt.
Det fanns liksom inte på kartan att detta inte skulle vändas – we go for it!
United tog ett fast grepp och när Elisabeth Terland dunkade in 1-0 med vänsterfoten och sedan nickade in 2-0 hade United tagit tillbaka initiativet i dubbelmötet – både spelmässigt och resultatmässigt. En lång kvälls färd mot finrummet väntade sedan. United stängde ned, sprang, tacklade, kämpade och slet. Först när Melvine Malard rev sig loss och serverade Terland som med högerfoten – ett perfekt hattrick – rullade in 3-0 passerades målsnöret. En kollektiv utandning.
Trots uteblivna värvningar under sommaren, trots skador som gör att bänken knappt kan fyllas, trots… trots… trots. Visst, PSV, Hammarby och SK Brann – Manchester United är favoriter mot alla dessa. Men jobbet ska göras, det ska balanseras med ligaspel, historia ska skrivas.
Det här laget har en inneboende styrka, en sammanhållning och en tro.
Nu ska de få kliva ut på den största europeiska scenen och mäta kraft mot OL Lyonnes (h), Wolfsburg (b), PSG (h), Juventus (b), Vålerenga (h) och Atlético Madrid (b) – mumma, vilka matcher vi har att se fram emot.
Parallellt med europaspelet har Women’s Super League dragit igång. Först premiärbesegrades Leicester med 4-0 och därefter kördes London City Lionesses över med 5-1 på bortaplan. Det följdes av en ganska händelsefattig 0-0-match mot Arsenal, en match som ändå ger tillförsikt där United stod upp och begränsade Arsenal till ett enda skott på mål – särskilt med tanke på att detta var femte matchen på två veckor är en poäng helt okej.
De tecken och föraningar vi fick se i Stockholm i augusti har bara förstärkts. Detta är ett mer moget lag, ett lag som förstår vad som krävs för att vinna matcher, och som dessutom har förmågan att stå upp när det blåser. Allt har så klart inte varit ultimat och totalfotboll, men det behöver det inte vara. Ibland behöver man bara göra det som krävs för att få med sig poängen.
Marc Skinner har under lång tid pratat om att skapa ett aggressivt och intensivt Manchester United, ett lag som ständigt och jämt sätter motståndare under press. Just detta har vi fått se de inledande matcherna, och med nyförvärven Julia Zigiotti Olme och Jess Park har denna del av spelet intensifierats.
Det som ändå imponerar mest är mognaden i värderingar. När det ska sättas press, när dödsstöten ska sättas in, när det ska avvaktas, när en boll ska rensas och när tiden ska få gå lite extra. Kalla det gärna ett cyniskt element – en motståndskraft.
Fridolina Rolfö har kommit in med rutin, massvis av rutin har även Rachel Williams och Hannah Blundell. Dessa tre har vi dock inte fått se mycket av under säsongsinledningen, istället är det ett yngre garde som klivit fram. Anna Sandberg är 22, Maya Le Tissier 23, Ella Toone 26, Jess Park 23, Melvine Malard 25, Elisabeth Terland 24, Jayde Riviere 24, Celin Bizet 23 och Hinata Miyazawa 25. Ett helt gäng som fortfarande är unga med potential att bli ännu bättre, men samtliga har också gjort några säsonger på högsta nivå och börjar hitta rätt i vad som krävs – och när det krävs. De klarar av att stå upp och gneta och stänga ned Arsenal, det klarar också av att ta kommando och punktera London City Lionesses.
Marc Skinner ger instruktioner inför slutspurten i CL-kvalet mot SK Brann.
Marc Skinner är som alltid en het potatis. Han har sina – högljudda – belackare, ibland finns det saklighet och ibland är det mest annat. Jag kan inte se det på annat vis än att han tagit sig an denna säsongsinledning på bästa möjliga vis.
Dels har laget visat styrka och flexibilitet, dels har han – hör och häpna – lyckats rotera och använda truppen på ett klokt sätt utifrån de förutsättningar som finns. Även kommunikationen utåt har ofta varit tydlig och klar.
Förra sommaren handlade om en föryngring av truppen, denna sommar har Skinner pratat om att hitta precis rätt spelare och karaktärer som kan bidra med kvalitet och rutin – en form av know-how helt enkelt. Han har inte fått allt han vill ha, men det han fått har prickats rätt och resonemanget är spot on. Skinner kommer behöva fortsätta hitta rätt, han kommer ställas inför tuffa utmaningar.
Hur balansen mellan Women's Super League och Champions League klaras av, hur truppens brist på bredd hanteras och hur lagets fortsatta utveckling ser ut återstår att se.
Det vi vet är att Manchester United kommer spela Champions League, det vi också vet är att Manchester United kommer kunna ställa till bekymmer för vilket lag de än möter. De kommer inte vinna varje match, det kanske varken blir ligatitel eller CL-titel – men det kommer bli kul.
För några veckor sedan lyftes frågan om huruvida Manchester Uniteds säsong skulle definieras av kvalspelet till Champions League, vi kan nu konstatera att utgången på många sätt faktiskt definierat säsongen. Historia har skrivits, mer historia kommer skrivas.
Inför säsongen fanns allehanda frågetecken – frågetecken som riktas uppåt i klubbledningen kvarstår – men säsongsinledningen har varit full av övertygelse och skapar tillförsikt.
Champions League, here we come – jag säger som Louis van Gaal en gång vrålade när hans Manchester United-spelare hade bestämt sig för att bara titta uppåt och framåt; Yes, we goooo for it!
Till sist…
… WSL-premiären bjöd på målkalas, 4-0 mot Leicester. Ella Toone, Elisabeth Terland och Melvine Malard gånger två blev målskyttar. Första mötet med SK Brann blev 1-0-förlust, innan nytt målkalas väntade – 5-1 på bortaplan mot London City Lionesses. Melvine Malard skickade in två nya mål, Maya Le Tissier satte en straff, Jess Park gjorde sitt första mål för klubben, precis som Jayde Riviere. Returen mot SK Brann slutade med 3-0-seger efter tre mål av Elisabeth Terland. Därefter 0-0 på hemmaplan mot Arsenal i en tuff och tillknäppt toppmatch – med nytt publikrekord på Leigh Sports Village, 8 665.
… under deadline days sista döende minuter blev Jess Park klar, och som hon klivit in och tagit plats. Kvick som få, bolltrygg, tillslag. Främst har hon fått utgå från högerkanten, men söker sig mer än gärna in i plan och skapar rörelse i United-offensiven. Vi kommer bara få se mer av hennes kvaliteter framåt, och frågan är om inte Clinton out och Park in blev en United win.
… i Norge blev det förlust mot SK Brann med 1-0, vill man ha något att skylla på så kan man skylla på skorna. En hel väska, med många av spelarnas fotbollsskor, kom bort på flyget från England och nya skor fick inhandlas. Dråpligt, onekligen, något att skratta åt nu, absolut. Dubbla skor i olika väskor till nästa resa kanske?
… i matchen mot London City Lionesses nådde tre spelare milstolpar. Maya Le Tissier gjorde sin hundrade match för United, medan Jayde Riviere och Hinata Miyazawa båda gjorde sin femtionde match för klubben.
… tre nyförvärv blev det under sommaren, Marc Skinner är tydlig med att man försökte få till fler men inte hade de ekonomiska musklerna för att utmana andra klubbar. Att United blir utbudade av massa andra lag är svagt, nu kommer en höst för att utvärdera och staka ut väg framåt. Skinner är lika tydlig med att truppen behöver spetsas och breddas i januari – vi får väl se hur det blir med det.
… Hinata Miyazawa och Julia Zigiotti Olme, en perfekt mittfältsduo. Miyazawa med sitt lugn och spelförståelse och Zigiotti med sin energi och arbetskapacitet. Tillsammans skyddar de backlinjen och frigör offensiven.
… Liverpools tidigare ligavinnande tränare, Matt Beard, har gått bort, endast 47 år gammal. En ikon i den engelska damfotbollen. Så oerhört tragiskt. Vila i frid, Matt.
… Omar Berrada satt på Leigh Sports Villages läktare under returmötet med SK Brann och såg United ta sig in i Champions League. Så vad tänker du Omar, ska vi kanske ta och satsa lite – hittar du plånboken?
… flera spelare kan lyftas efter säsongens första veckor, en som stuckit ut är Dominique Janssen. Säkerheten själv i mittförsvaret – man undrar ju varför hon skulle springa runt som central mittfältare förra säsongen.
… Millie Turner hade just kämpat sig tillbaka från den skada hon ådrog sig i FA-cupfinalen i våras, när nu nästa skada kommit. En knäskada, som tur är verkar korsbandet klarat sig. Vidare undersökningar krävs, men United gick från att ha tre mittbackar till att nu bara ha två. Försvarslinjen är tunn, å så tunn. Vi hoppas Millie snart är tillbaka på plan igen.
… men, snart kan försvarslinjen få lite förstärkning. Hannah Blundell – som är på väg tillbaka efter att ha fått barn i våras – spelade nyligen 60 minuter i en u21-match. Kul att se henne tillbaka på plan.
… Dan Tangnes Rögle BK är på riktigt.
… i Gabby Georges skadefrånvaro har Anna Sandberg fått ordentligt förtroende på vänsterbacksplatsen – och hon har tagit för sig. Hon ser ut att vara mer bekväm i tempot, och har dessutom klivit upp flera nivåer i det fysiska spelet. Utöver detta har hon en vänsterfot i toppklass, jag blir inte förvånad om vi summerar säsongen med Sandberg som ordinarie förstaval.
… redan nu vågar jag lova att Anna von Hausswolffs album ICONOCLASTS är årets album, 31 oktober släpps det – de smakprov vi fått är magiska.
… på tal om svenskor, nu har vi äntligen fått se Fridolina Rolfö debutera för United. Efter en sommar av uppbyggnad är hon redo, visst syns lite ringrost – men detta kommer bli bra när hon fått ytterligare minuter på plan.
… derby borta mot Liverpool väntar i ligaspelet, därefter regerande mästarna Chelsea på hemmaplan. Åttonde oktober är det premiär i Champions League mot Vålerenga, innan Everton ska besegras i ligan och Atletico Madrid står för motståndet i CL. Därefter landslagsuppehåll och lite andningspaus.
Månadens spelare: Elisabeth Terland
Månadens mål: Jess Parks 5-1 mot London City Lionesses. Långt ifrån det viktigaste målet senaste veckorna, men i konkurrens med Jayde Rivieres kanon det snyggaste. Framspelad av Fridolina Rolfö utmanar hon sin försvarare, vrider elegant bort densamma innan hon dunkar upp skottet från distans i första krysset. Ypperlig stilstudie i vad Jess Park kan bidra med till United.
Vad säger ni om Uniteds säsongsinledning? Hur kommer laget kunna stå sig i Champions League? Kommentera här under!
